Sonic Chronicles: The Dark Brotherhood

Det lät på förhand så lovande. Rollspelsmästarna Bioware skulle ta sig an Sonic, göra ett härligt rollspel och återigen skänka stjärnglans åt Sonic som inte riktigt varit sig själv de senaste tio åren. Bioware gick så långt att de till och med lovade att de skulle lyckas göra ärkevåpet Amy intressant. Tyvärr är resultatet bara nätt och jämt bättre än mediokert och ytterligare en miss för världens bästa igelkott.

Sonic Chronicles är som en korsning mellan ett klassiskt japanskt rollspel och Elite Beat Agents där man på ytterst förutbestämda vägar utforskar en liten värld och gör saker i precis den ordning det är tänkt. Storyn kretsar kring Chaos Emeralds, vilka som vanligt blivit stulna och måste återbördas. Med sig har man praktiskt taget varenda Sonic-figur som någon gång synts i serien och det är oerhört gott om kameos.

Men tyvärr blir det aldrig riktigt intressant. Segas Sonic-universum är inte lika personstarkt som Nintendos och de många dramerna och dialogerna känns därför ospännande såvida du nu inte verkligen vill veta mer om Amys känslor för Sonic. Alla figurer har dock sina egna personliga egenskaper som att Sonic givetvis är snabb, Tails kan flyga och Knuckles klättra. Vissa har fler än en egenskap och det gäller därför att välja rätt figurer för att kunna ta sig vidare. Ett i grunden bra koncept som dock mest känns gimmickartat och aldrig särskilt smart implementerat.

Att ta sig omkring i de färgglada omgivningarna, strida och använda egenskaper görs uteslutande med den tryckkänsliga skärmen. Något jag tycker gör att det stundtals känns mer som ett" peka-å-klicka"-äventyr än ett renodlat rollspel, vilket inte alls är någonting negativt i sig. Det känns snarast mest bekvämt att slippa hoppa mellan knappar och penna och kunna göra precis allt med den tryckkänsliga skärmen istället.

Grundupplägget i striderna påminner annars om vilket japanskt rollspel som helst där man står på rad framför sina fiender och markerar vem man vill slåss med. Det finns dock lite extrafinesser som superattacker och liknande som för tankarna till Elite Beat Agents där man ska tajma saker och gnida omkring stylusen. Till en början skänker det lite utmaning men snabbt lär man sig tekniken och gör allt perfekt varje gång.

Något som är ett stort problem, för Sonic Chronicles: The Dark Brotherhood är ett väldigt enkelt spel som det redan är och jag missade två ynka gånger och fick starta om under hela äventyret och då var det verkligen tokslarv från min sida. Lägg till det faktumet att Sonic Chronicles: The Dark Brotherhood dessutom är ganska kort för att vara ett japanskt rollspel och du inser problemet. Nu behöver bärbara rollspel visserligen inte vara alltför långa, men det finns liksom inget återspelningsvärde.

En av de starkare grenarna i Sonic Chronicles: The Dark Brotherhood är det grafiska som får ett gammalt Sega-hjärta att pumpa lite extra. Allt är handritat och toksnyggt och det är en fröjd att trava omkring och se hur Bioware tolkat gamla kända Sega-omgivningar. Allt detta kommer dock med ett pris där form fått gå före funktion och det är alltför ofta svårt att se var man ska gå härnäst.

De klassiska chao-äggen man letade i gamla Sonic Adventure till Dreamcast finns också representerade. En chao kan ge Sonic och hans anhängare lite extra egenskaper. Men för att man ska kunna nyttja dem maximalt måste man byta sådana med sina kompisar i den riktiga världen. Och så lätt lär det inte vara att hitta bekanta med Sonic Chronicles: The Dark Brotherhood, vilket gör att jag tycker det känns som ett ganska korkat beslut på en annars bra idé, för chaos i sig är som bekant urcharmiga.

Bland alla vackra handritade kartor och finurlig Sonic-trivia finns det alldeles för mycket brister för att det ska kännas riktigt genomarbetat och Bioware har helt klart siktat in sig på de yngre spelarna i första hand och Sonic-fansen i andra hand. Detta skymmer det habila verk som ändå utgör grunden till Sonic Chronicles där bland annat det minispelsliknande stridssystemet är väldigt underhållande. Därmed blir det inte så kul som man kunde hoppas att få utforska exempelvis Green Hill Zone i ett betydligt lugnare tempo än man är van vid. Det är bara att konstatera att Sonic gjort ytterligare ett tveksamt val av roll och att inte ens Bioware kan rädda honom.