Samba de Amigo

Dreamcast var en fantastisk konsol. Det är svårt att inte bli nostalgisk när man tänker på den lilla ljusgråa klumpen. Alla spel man suttit och spelat med ett stort flin från öra till öra gör det svårt att förstå att den var sjukt underskattad. I mångt och mycket var den lilla godingen en pionjär som bröt ny mark för att leverera nya spelupplevelser.

Min första kontakt med musikspel före hemmabruk skedde tack vare Dreamcast. Efter att Pop'n Music importerats från Japan blev jag fast, och började omgående leta efter något som kunde erbjuda samma spelglädje. Efter ett drygt halvår fick jag nys om ett maracasspel, och intresset blev med ens skyhögt. Att jag sedan föll som en fura när spelet landat i brevlådan är en annan historia.

Samba de Amigo var på sin tid extremt häftig för att vara ett musikspel. Men en plastmatta i snitsiga färger med karborrerutor på framkanten skulle man placera en sensor som avläste hur de medföljande maracaskontrollerna (som dessutom rasslade!) var placerade. För i Samba de Amigo gällde det att skaka sina maracas, posera med dem och komma helt in i sambarytmen.

I Wii-versionen av Samba de Amigo har Sega gett bort utvecklandet av spelet från guldstudion Sonic Team till Gearbox. Varför förstår jag inte, för det som Sonic Team tillförde i Dreamcast-versionen är bortblåst i Gearbox försök till att uppfinna hjulet igen. Detta till trots att Sonic Team faktiskt hjälpt Gearbox i utvecklingen i egenskap som konsulter. Det finns många knasigheter som gör att Samba de Amigo blir ett avsevärt sämre spel än vad det borde vara.

I Samba de Amigo skakar man sina maracas (eller Wiimote och nunchucktillsats) i tre olika positioner (hög, mellan och låg) i takt till musiken. Ibland bara med vänster eller höger hand, ibland med båda, ibland snabbt och ibland långsamt. På väl valda ställen krävs det dessutom att du poserar med dina maracas så som en liten bild visar. Wnkwlt, eller hur? Tänk om! Det huvudsakliga problemet som stjälper hela spelet är spelkontrollen!

Där Dreamcast-versionen av Samba de Amigo fick till en klockren spelkontroll har Wii-versionen fått en skämmigt oprecis dito, som gör spelet frustrerande och stundtals ospelbart. Av en outgrundlig anledning klarar inte Wiins rörelsekänslighet av att känna hur du håller din Wiimote och din nunchuck. Speciellt knepigt har den att märka skillnad på hög- och mellananslagen, vilket gör det nästintill omöjligt att få till en perfekt runda. Om du måste vara lite snabbare i dina skakningar, vilket blir ett krav på de högre svårighetsgraderna, hänger inte konsolen med nivåskillnaderna du gör över huvud taget. Att posera blir inte heller helt lätt, vilket kanske inte kommer som en överraskning.

Med en usel spelkontroll är förutsättningarna dåliga för Samba de Amigo. Att spela det huvudsakliga spelläget blir ganska snabbt avtändande på grund av spelkontrollen, och inte blir det bättre av att Gearbox fyllt resten av skivan med många usla minispel. Att slå på en piñata, mäta kärlekskompabiliteten med dig och din medspelare, spela volleyboll samt Guacamole är speciellt onödigt och känns som billig utfyllnad. Det enda möjligheten till glada miner bland extramaterialet förstörs av spelkontrollen som gör det eminenta originalläget (så som det var till Dreamcast) ospelbart. Flerspelarläget är dåligt på exakt samma premisser.

Gearbox har valt att försöka få Samba de Amigo att kännas lite old school, lite rustikt och genuint i sin framtoning. Detta märks mycket väl i den grafiska presentationen, som inte har piffats till alls sedan Dreamcast-versionen. Det är i princip samma grafik med all sin rörighet. För de hundra procent inbitna är det en helrätt hyllning, men inte ens jag tycker att den åtta år gamla grafiken känns skojig.

Låtlistan i Samba de Amigo har alltid utgjorts av roliga latinamerikanska dängor, som exempelvis La Bamba, Tequila och El Ritmo Tropical. Gearbox har lyckats behålla många bra låtar, men även några nya känns riktigt passande. Rhiannas Pon de Replay är en sådan, men även Lou Begas Mambo no. 5 och Perry Comos Papa loves Mambo känns schyssta trots att coverartisterna inte är i toppklass.

Tråkigt nog, och nog önskar jag att det vore tvärtom, är Samba de Amigo ett riktigt dåligt försök till att få den gamla klassikern att återuppstå i en ny tappning. Med en spelkontroll som är under all kritik för denna typ av spel, många meningslösa minispel och men en uråldrig grafik med dagens mått mätt känns det som om Sonic Team borde ha tänkt sig för innan de lät projektet starta. Alternativt ge sig själva ett rejält kok stryk för att de uppenbarligen inte kan ge de råd som krävs för att en gammal trotjänare ska funka trots all potential i världen. Ärligt, hur häftigt är det att skaka plastkontroller som varken ser ut eller låter som maracas?