Resident Evil Code: Veronica X

Jag vet att de är där och att de bara väntar på mig. Väntar på att få riva köttet av mina knogar. Varje muskelfiber i min kropp skriker efter att få ta upp kontrollen och blåsa ut hjärnmassan på samtliga zombies som korsar min väg - men jag måste hålla igen, jag måste ha tålamod och behålla min kyliga professionalism, recensionen måste bli klar först. Det är svårt därför att precis som de tidigare spelen i serien så går Resident Evil Code: Veronica X in under huden på dig med den välkända kombinationen av action, gåtor och massor av otäckheter...

Code: Veronica X är inte en originaltitel utvecklad uteslutande för PlayStation 2. Det är faktiskt en konvertering av Dreamcast utgåvan, där Capcom först och främst har koncentrerat sig på att frakta spelet från Dreamcast till PlayStation 2, framför att genomföra några övergripande förändringar. Det betyder att grundidéen är samma som den alltid varit. Man styr runt sin huvudperson i en detaljrik 3D värld, där man konstant kämpar för att hålla sina vapen laddade, för att bekämpa den stora mängden zombies som finns där. Man ska samtidigt hålla huvudet kallt, så man kan lösa de många olika gåtorna och förhoppningsvis komma igenom spelet med livet i behåll.

Huvudpersonen den här gången heter Claire Redfield, och om efternamnet låter bekant är det för att hon är syster till Chris Redfield, som med nöd och näppe överlevde det första Resident Evil-spelet. Nu är Chris dessvärre försvunnen, och Claire sätter igång en egen eftersökning. Det går dock inte så bra, hon blir tillfångatagen av den mäktiga Umbrella Corporation (som är skyldiga till hela röran) och skickad till firmans fängelseö, dit oönskade element skickas för att glömmas. Claire har dock inte den minsta lust att bli glömd. Hon vill hitta sin bror. Men först måste hon ta sig igenom en levande mardröm, där döden lurar i varje skugga. Hon kommer att få reda på mer om Umbrella Corp än vad som är nyttigt.

Även om koncepet är det samma som det alltid har varit, är Code Veronica en ganska annorlunda upplevelse. Spelet är nämligen långt mer ambitiöst i sin utformning och inte blygt för att utnyttja PlayStation 2 till fullo. Ett bra exempel är introt, som är så osannolikt bra gjort att man bara kan bli imponerad. Samma ska kan sägas om många av mellansekvenserna, som inte bara är snygga - utan också hjälper historien framåt.

Stämningen är en annan punkt där det här spelet utmärker sig. Den otäcka stämningen har alltid varit kännetecknande för Resident Evil-serien, och det var speciellt de detaljerade omgivelserna som skapade den välkända stämningen, där man nästan kunde känna hur luften stank av skräck. Varje gång Resident Evil-serien fick ett nytt kapitel, kunde man samtidigt se en förbättring i miljöerna. De blev mer och mer detaljerade för varje gång. Den här gången tas ett ordentligt språng framåt, genom att lämna de tidigare stillastående bakgrunderna för att övergå till 3D-bakgrunder. Det ger nya möjligheter att skapa mer rörelse i bilden. Det är alltid ett eller annat som rör på sig, om det så bara är en mus som springer ut ur ett skåp eller en lampa som blinkar oroligt, så bidrar det till stämningen.

Med Code Veronica har Resident Evil-serien kommit upp i ett ganska stort antal spel, men stilen är "still going strong". Jag kan dock inte helt dölja min besvikelse över att Capcom har konverterat Dreamcast-utgåvan utan att göra några direkta förändringar. Det skulle ha varit ett utmärkt tillfälle att finputsa spelet, så man kunde bli av med irritationsmomenten. Då tänker jag speciellt på styrningen, som fortfarande är lite svår att bemästra, och det irriterande faktumet att man allt för ofta måste gå tillbaks till platser där man redan har varit, för att man missade en alltför väl gömd nyckel.

Detta är dock långt ifrån tillräckligt med anledningar för att man ska tala illa om Code Veonica X, det är ett verkligt bra spel, kanske det bästa i serien till och med! Nu när den här recensionen har blivit så bra som den kan bli så... Håll ut Claire! Jag är på väg!