Det är inte alltid lätt att erkänna när man haft fel, när man låtit ens förutfattade meningar om handhållna licensspel gå före ens inbillade objektivitet. Kanske var det för att jag just hört de hemska nyheterna om det katastrofala Rollercoaster Tycoon 4 Mobile, eller så var mobilversionen av Dungeon Keeper fortfarande färskt i minnet. Oavsett vilket är jag skyldig Hitman GO en riktig höjdare till ursäkt, för så här överraskad har jag inte blivit på år och dagar.
I Hitman GO möter Agent 47s välkända lönnmördarserie Fia med knuff. Låter det underligt? Det är det också, men på det allra angenämaste av vis. Istället för en förenklad, fördummad, förskräcklig, förutsägbart förstoppad variant av den traditionella Hitman-spelstilen, något som tveklöst skulle lett till en omedelbar flopp, har Square Enix nämligen varit modiga nog att skriva om seriens regelbok från grunden.
Med det övergripande målet att ta sig från ena änden av en slående vacker spelplan till den andra kan mekaniken i Hitman GO verka en aning restriktiv vid första anblick. Ett fåtal vakter står i din väg, ofta patrullerandes längs förutbestämda rutter, och utmaningen ligger i att ta dig förbi dem osedd, eller oskadliggöra dem genom att närma dig dem bakifrån eller från sidan. Det turbaserade rörelsemönstret gör däremot detta till ett större hinder än det vid första anblick kanske verkar. Till din hjälp finns det utplacerade på varje bana ett antal föremål, från tennisbollar och tomburkar som kastas för att distrahera och locka bort vakter till förklädnader, gömställen och ett och annat skjutvapen. De ska självklart användas i rätt ordning, och du förväntas ständigt tänka flera steg i förväg.
Dessa restriktioner är vad som gör Hitman GO så förvånansvärt underhållande. Utvecklarnas beundransvärda beslutsamhet att maximera brädspelslikheterna resulterar i en fokuserad upplevelse mer likt ett dynamiskt pussel än ett traditionellt stealthspel. För att vi dessutom inte ska tröttna på den begränsade upplagan föremål och interaktionsmöjligheter introduceras nytt innehåll och nya typer av hinder med jämna mellanrum. Med ett antal valfria bonusmål på varje nivå, vare sig det är att på vägen plocka upp en förmodat värdefull portfölj eller komma i mål utan att "knuffa" (döda låter så fel när det egentligen bara är spelpjäser) några vakter ökas svårighetsgraden ytterligare, och du tvingas hitta nya lösningar till gamla problem.
Vad som inledningsvis verkar som ett enkelt och ganska statiskt brädspel visar sig snabbt vara en kreativ, komplex, varierad, stilren och tydligt visionsdriven omtolkning. Lyckligtvis är den också fri från påtvingade mikrotransaktioner. Självklart finns möjligheten att låsa upp senare banor genom betalningar, men det är sällan nödvändigt och känns snarare som en eftertanke än ett tvång. Detta tillsammans med spelets oklanderliga yttre gör det närmast omöjligt att inte älska.
Visst saknas någon egentlig story, visst är det ibland oerhört frustrerande och visst innehåller det egentligen inga större nyheter, men det är ändå ett fräscht och förvånansvärt "Hitmanigt" litet spel, som lyckas kombinera stealth, pussel och brädspel på bästa möjliga vis, även om det i slutändan är bäst i mindre doser (om än bara för att bespara dig annars oundvikliga vredesutbrott),
Hitman GO är resultatet av en utvecklare som insett formatets begränsningar, haft en tydlig vision och vågat prova något nytt. Det är förmodligen inte vad seriens trogna fans väntat eller önskat sig, men är långt bättre än en touchbaserad Ios-port någonsin hade kunnat bli och står utmärkt på egna ben som en av årets hittills största överraskningar. Ett givet köp, helt enkelt.