Fable II

Det finns en orsak till varför storskrävlare är precis lika omtyckta som en smetig hundbajja under skon. Om man bara hade haft alla sina sinnen med sig hade man sett den rackaren innan man hamnat mitt i skiten. Trots det finns det megaskrävlare som har fler liv än den segaste katt och är mäkta populära till på köpet. Fables skapare Peter Molyneux är en av dem.

Visst ska cred ges när det finns fog. Molyneux har påverkat spelsindustrin med sina innovativa idéer, men han är en riktig kung på att få folk att tro att han uppfunnit hjulet med varje nytt spel han släpper. Fable är det kanske bästa exemplet där alla fläskiga löften föll platt, även om det fortfarande var ett bra spel så var det helt enkelt inte vad den gode Peter utlovat.

Tacka gudarna att folk kan lära sig en läxa. Inför Fable II har Molyneux och hans arbetskamrater hållit locket på, utan att lova guld och gröna skogar. Att besöka Albion igen känns helt plötsligt lite spännande och skrämmande på samma gång, för det jag kommer att ställas inför har inte blivit avslöjad på förhand.

Lionhead sätter stämningen redan under de få första spelsekunderna, och man kan inte göra annat än att förtrollas av Albion, femhundra år senare. Vem är jag, vad blir jag, tänker jag med ens när jag som ung pojke (eller flicka) i staden Bowerstones slum presenteras för mitt öde i form av en liten speldosa. Hur jag går tillväga och vad jag väljer att göra beslutar jag och ingen annan, och möjligheterna kittlar äventyrslustan ordentligt.

Fable II introducerar drösvis med nyheter. Den kanske mest märkbara är människans bästa vän. Hunden i Fable II är en levande varelse i sig självt som följer dig och är till lags på alla sätt som anstår en jycke. Den springer iväg och hittar på bus när det passar med nosen konstant nedkörd i marken, febrilt sniffandes efter löptikar och skatter som han gärna markerar åt dig. Molyneux sade att spelaren kommer att bli förälskad i hunden och, ja, inte ljuger han. 1-0 till den storskrävlande britten.

Hunden är en gigantisk nyhet som tillför mycket till Fable II, men något som smäller högre är att du denna gång kan välja att spela som en kvinnlig figur. Som kvinna är du berättigad att sminka dig, bära snofsiga kjolar eller bli med barn om du är klantig nog att ha oskyddat sex. Att bli med barn fördröjer ditt äventyrande lite, då du måste stanna hemma en period för att föda din hjälteknodd.

Lyckligtvis har Lionhead tagit sitt ansvar i spelvärlden och har därför sett till att kondomer finns till försäljning i Fable II. Om du lyckas få en drös frigjorda kvinnor och/eller män i säng (som inte bryr sig om bagateller som huruvida ni är gifta eller inte för att nuppa) kan du få en könssjukdom som följd som påverkar din allmänna status i spelet. Kom ihåg; sätt lite mjukvara på hårdvaran, speciellt om du är kvinna i Fable II så får du äventyra istället för att passa barn!

Det finns dock andra faror i Fable II för kvinnsen. Det är nämligen lätt att bli en tjock dam i Fable II. Nästan lite för lätt. Det mesta i matväg sätter sig obönhörligt på låren, och för att hålla din äventyrerska i topptrim gäller det att du springer, simmar och begränsar chokladintaget, vilket märkligt nog är lika svårt som i verkligheten. Då för att det är gott, i Fable II för att hålla sig vid liv.

Skulle du få slut på liv skiljer sig Fable II också väldigt mycket gentemot andra rollspel. Här behöver du nämligen inte oroa dig för att kasta in handduken alls på samma som som brukligt och det hela är tämligen fritt från frustration. Om du skulle råka ut för en nära döden-upplevelse kommer spelet bara att byta ditt liv mot en ganska väl tilltagen samling av nivåpoäng, viket gör det svårare för dig att bygga upp din karaktär i framtiden. Ett vist val som gör mycket för spelbarheten.

Något som var Fables starkaste kort var dess presentation. Ljud och bild skapade en underbar stämning, och Lionhead har sannerligen inte tappat stinget. Fable II är precis lika mysigt som sin föregångare, vare sig du spatserar kring i ett avsevärt mycket större Bowerstone eller återupplever minnen i Oakvale. Bilderna gör verkligen inte Fable II rättvisa som är riktigt imponerande grafiskt när man väl spelar det. Omgivningarna är dessutom designmässiga fullträffar, och den brittiska humorn förgyller tjuvlyssnandet i städerna och ger dessutom ofta ett gott skratt.

Att kommunicera med folk är riktigt skoj och jag kommer på mig själv med att glida runt och föra konversationer bara för att jag kan och köra hela det stora register av sätt att uttrycka sig på som faktiskt finns tillgängliga. Många av uttrycken du kan få din figur att utföra kan dessutom förlängas för värre effekt. Visst är det mysigt med en riktig lång trudelutt på luta eller snyggt med en macho hjältepose. Men att förlänga fisar och rapar brukar inte ha samma genomslagskraft med byborna som man kanske hoppats...