Fable II

Det finns en orsak till varför storskrävlare är precis lika omtyckta som en smetig hundbajja under skon. Om man bara hade haft alla sina sinnen med sig hade man sett den rackaren innan man hamnat mitt i skiten. Trots det finns det megaskrävlare som har fler liv än den segaste katt och är mäkta populära till på köpet. Fables skapare Peter Molyneux är en av dem.

Visst ska cred ges när det finns fog. Molyneux har påverkat spelsindustrin med sina innovativa idéer, men han är en riktig kung på att få folk att tro att han uppfunnit hjulet med varje nytt spel han släpper. Fable är det kanske bästa exemplet där alla fläskiga löften föll platt, även om det fortfarande var ett bra spel så var det helt enkelt inte vad den gode Peter utlovat.

Tacka gudarna att folk kan lära sig en läxa. Inför Fable II har Molyneux och hans arbetskamrater hållit locket på, utan att lova guld och gröna skogar. Att besöka Albion igen känns helt plötsligt lite spännande och skrämmande på samma gång, för det jag kommer att ställas inför har inte blivit avslöjad på förhand.

Lionhead sätter stämningen redan under de få första spelsekunderna, och man kan inte göra annat än att förtrollas av Albion, femhundra år senare. Vem är jag, vad blir jag, tänker jag med ens när jag som ung pojke (eller flicka) i staden Bowerstones slum presenteras för mitt öde i form av en liten speldosa. Hur jag går tillväga och vad jag väljer att göra beslutar jag och ingen annan, och möjligheterna kittlar äventyrslustan ordentligt.

Fable II introducerar drösvis med nyheter. Den kanske mest märkbara är människans bästa vän. Hunden i Fable II är en levande varelse i sig självt som följer dig och är till lags på alla sätt som anstår en jycke. Den springer iväg och hittar på bus när det passar med nosen konstant nedkörd i marken, febrilt sniffandes efter löptikar och skatter som han gärna markerar åt dig. Molyneux sade att spelaren kommer att bli förälskad i hunden och, ja, inte ljuger han. 1-0 till den storskrävlande britten.

Hunden är en gigantisk nyhet som tillför mycket till Fable II, men något som smäller högre är att du denna gång kan välja att spela som en kvinnlig figur. Som kvinna är du berättigad att sminka dig, bära snofsiga kjolar eller bli med barn om du är klantig nog att ha oskyddat sex. Att bli med barn fördröjer ditt äventyrande lite, då du måste stanna hemma en period för att föda din hjälteknodd.

Lyckligtvis har Lionhead tagit sitt ansvar i spelvärlden och har därför sett till att kondomer finns till försäljning i Fable II. Om du lyckas få en drös frigjorda kvinnor och/eller män i säng (som inte bryr sig om bagateller som huruvida ni är gifta eller inte för att nuppa) kan du få en könssjukdom som följd som påverkar din allmänna status i spelet. Kom ihåg; sätt lite mjukvara på hårdvaran, speciellt om du är kvinna i Fable II så får du äventyra istället för att passa barn!

Det finns dock andra faror i Fable II för kvinnsen. Det är nämligen lätt att bli en tjock dam i Fable II. Nästan lite för lätt. Det mesta i matväg sätter sig obönhörligt på låren, och för att hålla din äventyrerska i topptrim gäller det att du springer, simmar och begränsar chokladintaget, vilket märkligt nog är lika svårt som i verkligheten. Då för att det är gott, i Fable II för att hålla sig vid liv.

Skulle du få slut på liv skiljer sig Fable II också väldigt mycket gentemot andra rollspel. Här behöver du nämligen inte oroa dig för att kasta in handduken alls på samma som som brukligt och det hela är tämligen fritt från frustration. Om du skulle råka ut för en nära döden-upplevelse kommer spelet bara att byta ditt liv mot en ganska väl tilltagen samling av nivåpoäng, viket gör det svårare för dig att bygga upp din karaktär i framtiden. Ett vist val som gör mycket för spelbarheten.

Något som var Fables starkaste kort var dess presentation. Ljud och bild skapade en underbar stämning, och Lionhead har sannerligen inte tappat stinget. Fable II är precis lika mysigt som sin föregångare, vare sig du spatserar kring i ett avsevärt mycket större Bowerstone eller återupplever minnen i Oakvale. Bilderna gör verkligen inte Fable II rättvisa som är riktigt imponerande grafiskt när man väl spelar det. Omgivningarna är dessutom designmässiga fullträffar, och den brittiska humorn förgyller tjuvlyssnandet i städerna och ger dessutom ofta ett gott skratt.

Att kommunicera med folk är riktigt skoj och jag kommer på mig själv med att glida runt och föra konversationer bara för att jag kan och köra hela det stora register av sätt att uttrycka sig på som faktiskt finns tillgängliga. Många av uttrycken du kan få din figur att utföra kan dessutom förlängas för värre effekt. Visst är det mysigt med en riktig lång trudelutt på luta eller snyggt med en macho hjältepose. Men att förlänga fisar och rapar brukar inte ha samma genomslagskraft med byborna som man kanske hoppats...

Precis som sin föregångare finns det en hel del att göra i Fable II. Du kan bli en sann fastighetsmäklare, transvestit, flerbarnsförälder och hönssparkare. Att leta rätt på demondörrarna och de förolämpande stenstoderna för att få ta del av väl gömda skatter är ett riktig klurigt tidsfördriv. En stor del av Fable II kretsar kring ditt ekonomiska välstånd, och att försöka styra över de enskilda städernas ekonomi har dessvärre blivit lättare än i föregångaren i och med systemet som meddelar dig om när butiker har reor. Du kan exempelvis köpa dyra vapen för halva priset på ett ställe för att sedan resa tvärs över Albion och sälja dem dyrt.

Det blir liksom ingen riktig sport att bli en krösus. Visst, pubspelen (samma som i Fable II Pub Games) påverkar också i och med att man kan skaffa lättförtjänta pengar i ett nafs utan vidare ansträngning. Egentligen går det nog på ett ut i och med att ens karaktär har mer omkostnader om man vill se snygg och bra ut, men lite mer utmaning kunde det monetära systemet i Fable II ändå ha erbjudit.

I Fable II finns det två vapenklasser, närstridsvapen och distansvapen. Förutom sedvanliga bredsvärd, armborst och klubbor finns det vapen med mer attityd. Vad sägs om att svinga en svettig köttklyvare eller stå på pass med ett väl tilltaget gevär? När det väl vankas strid påminner det hela om det första Fable, tänk tredjepersonsaction med lite extra finesser som kommer med rollspelsgenren. Långa kombinationer får dig att känna dig extra skicklig genom att musiken byggs ut allt pampigare ju bättre du spelar för att verkligen få det som händer på skärmen att kännas episkt.

Den största nackdelen med Fable, som dessvärre gör sig påmind i Fable II, är de begränsningar du ställs inför när du är ute och äventyrar. I Fable blev du ständigt påmind hur inrutad din väg mot slutkampen mot Jack of Blades faktiskt var. I Fable II har Lionhead försökt att dölja de styrda bitarna genom att låta dig ta dig fram över exempelvis murar och staket med ett enkelt knapptryck, gömt kartan i menyerna för att du inte ska se stigarna samt låta dig göra lite andra äventyr än den huvudsakliga som leder handlingen framåt.

Du behöver dock naturligtvis inte följa huvuduppdraget i Fable II förrän du känner dig manad, precis som det bör vara i rollspel. När du känner att det är dags att gå vidare kan du, precis som Hans och Greta, följa ett gnistrande spår för att komma rätt i ditt äventyrande. Peter Molyneux kallar denna funktion för det gyllene brödsmulsspåret, och om du absolut inte vill ha någon hjälp i Albion går det självklart att stänga av.

Och visst lyckas Lionhead locka fram en känsla av frihet, men jag påminns ändå ständigt om att Fable II är styrt. Att färdas mellan två punkter till fots, vilket man gör hela tiden om man inte är drabbad av en lättjesjuka, gör att du missar en hel del på vägen. För att exempelvis ta dig till Bowerstone måste du färdas genom Bowerstone lake. När du närmar dig Bowerstone dyker det upp en infoskylt som meddelar dig hur långt det är till Bowerstone i miles, samt hur lång tid det tar till fots. Men, du får inte ta del av den där sista biten utan spelet börjar ladda och vips står du utanför portarna till staden.

Samma sak utspelar sig varje gång du tar dig från ett område till ett annat i Fable II. Jag kan inte göra annat än att känna mig lite snuvad på konfekten. Jag skulle vilja uppleva den där timmen eller dygnet spelet säger att det tar att ta sig från punkt A till B, för i nuvarande kostym är det bara en ursäkt för spelet att få ladda. Det funkade ju i exempelvis Elder Scrolls IV: Oblivion att få vara med om allt så det är ju genomförbart. I teorin i vilket fall.

Fable II är en riktig upplevelsefest, om detta råder ingen tvekan. Lionhead har dock missat med några detaljer som gör att Fable II inte kommer upp i de absoluta toppoängen, även om det är bra nära. Om de hade försökt att göra Albion till ett mer sammansatt rike, erbjudit co-opläget från början samt ansträngt sig om än mer för att göra spelet mer fritt istället för den erbjudna friheten under Lionheads osynliga ansvar, då hade Fable II blivit überbra. Fable II får nöja sig med att bara vara riktigt bra och du gör dig själv en tjänst om du spelar det.

Nedan är Gamereactors videorecension där Thomas Blichfeldt tar sig an spelet, visar det i rörelser och avslöjar alla Gamereactor-redaktioners betyg.