Svenska
Gamereactor
recensioner
Legendary

Legendary

Hela helvarma helvetet släpps loss på jorden när en klåfingrig tjuv pillrar lite på fel låda, helt plötsligt får man halshugga varulvar och skjuta ihjäl ondskefulla sekt-soldater, följ med Charles Deckard på hans stapatsrika tvåfrontskrig

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

När Legendarys hjälte, konsttjuven Deckard knatade in på ett museum för att söka rätt på en ovärdelig artefakt som skulle ligga i en ask, trodde Deckard att det var en vanlig dag på jobbet. Han hade fel, superfel. Efter en viss utövan av sina skickligheter finner han sig i rummet där hans mål finns. Ett försök att öppna den utsmyckade behållaren resulterar i att Deckards får ett ordentligt märke på handen, något som kommer att förändra hans liv. Som om inte det var nog har han även släppt lös en vildsint stråle av ljus som slår hål genom taket och upp i skyn.

På ett ögonblick förändras situationen och omgivningen börjar knaka i fogarna, ordentligt. En snabb flykt från muséet visar att även utomhus har det uppstått viss kalabalik och snart är hela staden fylld med varulvar, örnlejon (Griffons) och annat oknytt. Asken med artefakten visar sig vara ingen annan än Pandoras ask och däri ligger monster, väsen och varelser som har varit inspärrade sedan urminnes tider. Nu är detta gäng löst i New York och kulturkrocken är ett faktum.

Griffons cirkulerar uppe i skyn och dyker titt som tätt ner på marken i skriptade sekvenser, för att sno med sig ett par klor med förskräckta människor, eller kanske för att stjäla en bil som står felparkerad. Inledningen till Legendary är en rättfram sådan där man spelare egentligen bara behöver följa en snitslad rutt kantad med förutbestämda händelser som man själv inte har någon inverkan på. Vi får se hur människor kämpar mot de legendariska varelserna och sin egna rädsla för något som de aldrig sett förut. Det skriks, gapas, skjuts och är hysteriskt.

Efter en stund visar det sig att man har blivit lurad, grundlurad. Den gamle ärkeskurken Le Fey som anlitade Deckard till att öppna Pandoras ask har skickat ut sina sina egna soldater från sekten The Black Order, som ska sätta stopp för allt och alla som står i vägen. Målet är Pandoras ask och total världsdominans. Ganska snart springer man på dessa soldater och helt plötsligt står man inför ett trevägskrig där alla slåss mot alla.

Detta är en annons:

De första timmarna som utspelas i New York innehåller en hel del bandesign och speldesign som tillhör bland det sämsta jag upplevt på år och dar. Som spelare tvingas man konstant ner i trista, mörka och fuktiga kloaker för att komma undan kaoset på ovansidan. Man tilldelas flera uppdrag där man måste flacka fram och tillbaka för att hämta saker och precis allt är så otroligt taffligt utfört att jag bara vill sluta att spela skräpet. Stendumma soldatkompisar, stendumma fiendesoldater och stendumma monster som bara kommer i all oändlighet bidrar till en lagom ljummen mix av upplevelser.

Att man har fiender och kollegor som konstant dyker upp på slagfältet kan göras på ett bra sätt, Call of Duty: Modern Warfare, eller ett dåligt sätt, Legendary. Vissa portioner av spelet känns helt meningslösa och inte förrän man har plockat upp ett visst föremål, dragit i en viss spak eller gjort något annat, får man en naturlig fortsättning. New York-episoden avslutas visserligen av en mäktig händelse och Deckard och hans nya kompisar i Council of the 98, en motståndarfaktion till de onda Black Order, sätter sig på första bästa flyg till England medan odjuren får husera bäst de vill i New York.

På den brittiska landsbygden blir det dock en viss förändring i Legendary. Även om man till en början tvingas ner i fuktiga kloaker och källare även här, är dock bandesign, texturarbete och upplägg oändligt mycket bättre än det jag fick uppleva i New York. Här varvas lite natur med pittoreska småsamhällsbebyggelse och allt är självklart kryddat med såväl Black Order-soldater som mytiska odjur med taskig attityd.

På vår egna kontinent handlar det mer om att söka efter information som kan användas för att slå tillbaka mot såväl Black Order som de störsamma monstren. Under sejouren i England lyfter spelet markant och det blir helt enkelt roligare att spela, de ljusare färgerna och framförallt det bättre tempot gjorde mig sugen på att fortsätta efter den dötrista inledningen. Här får man dessutom fler strider mot mer varierat motstånd än förut.

Detta är en annons:

Motståndet är dock av ytterst varierad kvalitet. Varje gång man strider mot människofiender möter ett ytterst torrt och tråkigt motstånd. Dålig AI och tafatta försök att få tag på spelaren gör att Black Order-soldaterna mest gömmer sig bakom olika former av skydd. Detta leder oftast till att man ställer sig taktiskt och avrättar dummerjönsarna på avstånd där man tar lite eller ingen skada.

För även om det fins gott om mänskligt motstånd är det faktiskt monstren som tar den stora platsen. Griffons cirklar konstant i skyn, men förutom vid ett par tillfällen är det inga fiender man får utkämpa strid mot. Den vanligaste fienden är istället varulvarna, de är även den överlägset bästa fienden i spelet. Ilsnabba, ettriga, överjävliga och med massor av vassa klor och tänder. Då de kan klättra på väggar och svinga sig från position till position i ett nafs är det en fiende vars handlingar man sällan kan förutse.

Detta gör att konventionella skjutvapen är ett ganska dåligt val mot dessa arga ulvar. Istället gör man rätt i att rycka fram den brandyxa som man får först av alla vapen i spelet. Detta stycke hackutrustning är det enda som verkligen kan hantera de hungriga monstren. För att en varulv ska dö helt och hållet måste den nämligen halshuggas och när det dels är svårt att träffa dem med andra vapen, och att man måste skjuta kraniumutväxten av dem, är det bra mycket enklare att svinga yxan för att med lite tur kunna kapa en skalle redan direkt, utan att behöva knocka de fula svinen först.

Övrigt i monsterväg får man möta de extremt irriterande elddrakarna som rullar runt i klotform, spottar lite eld och varje gång man dödar en av dem, dyker en ny upp ur en eldig liten grop. Detta upprepas tills man finner en vattenkran och vrider på lite fukt som får de eldiga killarna att förvandlas till sörja. Navi är en liten älva som färdas i flock med sina älvkompisar. De kan hela tiden växla mellan fast form och en andeform. I fast form kan man hacka, spränga, skjuta och elda upp dem, när de blir transperanta och man endast kan de dem som en ande är de dock omöjliga att skada.

Det finns ett par olika bossar som bidrar med en annorlunda upplevelse, bitvis underhållande och utmanande, bitvis enfaldigt designade till den grad att man kan bli riktigt arg. Det finns mycket som brister i Legendary. Att varulvar fastnar med kroppsdelar i väggar är inget ovanligt, när det är huvudet som försvinner in i betongen och man måste prygla dem igen för att försöka kapa deras huvuden, är det inte alls speciellt kul.

Visuellt är det väldigt svajigt, bitvis superläckert ljussatt och snyggt texturerat, bitvis undrar man om inte Spark har satt ett gäng praktikanter på att knåpa ihop spelet. För att vara Sparks drömprojekt, spelet man alltid har önskat utveckla, känns det som att de inte alltid har brytt sig speciellt mycket om hur de har skött sitt arbete.

Legendary är och förblir en missad chans, ett spel som svajar mellan hysteriskt uselt och rätt så bra. Bitvis känns det riktigt kul, men ofta är det inte det. Grafiskt är det mestadels medelmåttigt med dåliga animeringar, dåliga texturer och fula modeller. Dåligt röstskådespeleri och en handling som känns otroligt simpel och outvecklad. Det är mycket action, men när man oftast klarar sig med en yxa eller ett distansvapen i 80 procent av alla strider, känns det inte alls balanserat.

Att spela online är inte speciellt kul det heller och att tävla om vem som kan fånga in flest varulvar känns inte som ett helt intressant spelläge. Legendary är ett spel som till slut är medelmåttigt och otroligt ojämnt. Efter ett par timmars tortyr i New York blir det bättre, frågan är om man har tålamodet att vänta så länge.

LegendaryLegendaryLegendaryLegendary
05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
Bitvis snyggt, mycket action, kul monster
-
Usel fiende-intelligens, oftast superfult, tråkiga miljöer, dåliga vapen
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • dukedoom72
    Tänk ibland bllir jag bara så jävla trött på alla överpretansiösa recencenter! Legendary är ett ypperligt exempel på detta! Sågat i media,... 7/10

Relaterade texter

LegendaryScore

Legendary

RECENSION. Skrivet av Jesper Karlsson

Hela helvetet släpps loss på jorden när en klåfingrig tjuv pillrar lite på fel låda, helt plötsligt får man halshugga varulvar och skjuta ihjäl ondskefulla sektsoldater



Loading next content