Gears of War 2
Epic följer upp det fantastiska Gears of War med en lika tung, slafsig och välberättad actionpärla som sist. Trots skavsår i avtryckarfingret har Elfving lyckats knappa ned recensionen...
Veni, serri, vici. Jag kom, jag sågade, jag segrade. Känslan efter att ha utdelat den sista dödsstöten i Gears of War 2 är den alla actionfilmsmakare strävar efter men sällan lyckas med. Jag har precis varit med på en åktur utan tyglar, proppad av omöjlig action i extraordinära miljöer. Gears of War har kommit tillbaka och gett mig mer av precis allt.
Lika stor som den avslutande triumfen är oron i början av kampanjen. Här befinner jag mig i en becksvart tunnel. Varje steg jag tar är lika osäkert som nödvändigt. Marcus Fenix måste vidare, men jag ser verkligen ingenting. Så kommer ljudet. Det vidriga, klapprande ljudet. Det låter som bara en Ticker, men en ohyra kommer sällan ensam. Inom kort är det kaos, jag skjuter i blindo mot krypen och hoppas pricka rätt innan de självdetoneras. Men de är för många. Skärmen lyser allt rödare och jag stupar oundvikligen i mörkret. Gears of War 2 har bara börjat och fienderna lär inte bli snällare...
Denna sköna bana får mig att fundera på bra och dåliga actionspel. Jag spelar nämligen ytterst sällan genom actionspel en andra gång. Med undantag för några sporadiska dödsmatcher förvisas de flesta actiontitlar till hyllan, eftersom banorna inte håller tillräckligt hög klass i spänning och struktur. Det första Gears of War var dock ett lysande undantag till denna vana (om inte annat för att jag ville återse regneffekterna i början av akt tre) och efter Ticker-konfrontationen i tunneln vet jag att även Gears of War 2 kvalar in till de spel jag vill återuppleva.
Tillbaka i spelandet och kampanjen får jag reda på att ett halvår har passerat efter att COG-killarna tokbombade Locust-ohyrans tunnelsystem, och att människorna börjar upptäcka att krypen irriterande nog inte blev helt utplånade. Hela städer hotas eftersom Locust numera gräver emergence holes (på ett riktigt fiffigt sätt som avslöjas senare) som sväljer och raserar hela städer i ett nafs. Det rustas för krig igen och såväl Markus Fenix gäng som hela armén beger sig mot Locusts hemkvarter.
Det bestående intrycket av äventyret som följer är att man kommer mycket närmare Locust än tidigare. Både genom ny bakgrundsfakta och rent bokstavligt. Markus Fenix plockar upp halvdöda fiender och använder som kroppssköld. När "skölden" är förbrukad säger det knaaaak från en nackbrytning och i ögonvrån ser jag COG-polaren Dom på knä, matandes snabba knytnävsslag i en sänkt Locust. Det är riktigt, riktigt brutalt (det karaktäristiska motorsågandet är rena rama fiskrensningen denna gång) men aldrig genuint smaklöst utan med den där avgörande splatterglimten i ögat. Det totala ursinnet mot motståndet är till och med riktigt komiskt.
Kriget känns också betydligt mer storskaligt denna gång. I en utomhusbana där höstlöven stämningsfullt, nästan vemodigt virvlar omkring mig framställs detta som mest tydligt. Här står Marcus Fenix högst upp på en stridsvagn som är del av en konvoj. När Locust attackerar får jag försvara mig med en minigun och skjuta ned inkommande missiler.
Precis när det lugnar ned sig så börjar ett gäng drones försöka ta sig över till mitt fordon med hjälp av änterhakar. Min kulspruta blir för trög och jag måste byta vapen, snabbt. Jag skadeskjuter den närmsta drönaren så pass mycket att han ligger ned och jag kan dela ut en patenterad Gears of War-trottoarkänga. Mitt ansiktsuttryck under hela denna storartade actionsekvens är en lustig blandning av total koncentration och ett belåtet storflin. Petter sammanfattade upplevelsen av denna bana bäst: "PHETT!"
Ni har sett bilderna och alla trailers. Ni vet att Gears of War 2 är Snyggt, Snyggare, Snyggast. Och att göra Gears of War 2 till något annat än Snyggast vore nästan ett misslyckande för Epic som i det första Gears of War satte en ny grafikstandard, såväl för teknik som design. Gears of War 2 är (förstås) tjusigare än ettan, men skillnaderna är åt det subtilare hållet.
Omgivningarna är större och kan förstöras mer. Problemet med textur-pop ups har åtgärdats. Bandesignen är mer varierad denna gång och en extra slemmig bana, där vi kommer i rekordartat närgången strid med Locust-armén, är inget annat än en enastående studie i aliensekret. Jag hade gärna berättat mer om banan i fråga, min absoluta höjdpunkt i spelet, men låter er upptäcka det själv. Slafs!
Epic lovade en tydligare och mer vuxen story i Gears of War 2 och det löftet har man hållit. Actionsekvenserna står fortfarande högst på priolistan, men under de välbehövliga pauserna när vi hämtar andan har man placerat välregisserade och Hollywoodska (på ett bra sätt) scener. Och det är ingen munter historia. Såväl självmord som tortyr är en del av handlingen och den lekfulla machomentaliteten är som bortblåst under dessa scener.
- SIDA:
- 1
- 2
- Format:Xbox 360
- Genre:Action
- Utvecklare:Epic Games
- Utgivare:Microsoft
- Antal spelare:1-2
- Antal spelare online:1-10
- Åldersgräns:Från 18 år
- Premiär:07 november 2008

- The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena Multi
- Shadowgun Multi
- Mercenary Ops PC
- Army of Two PS3/Xbox 360
- Doom II: Hell on Earth XBLA/Xbox 360
- Syphon Filter: Logan's Shadow PS2/PSP
- Scivelation PC/Xbox 360
- Gears of War PC/Xbox 360
- Terminator Salvation Multi
- Quantum Theory PS3/Xbox 360
- Resistance: Retribution PSP
- Crysis Warhead PC


































































Gamereactor since 1998 - Published by Gamez Publishing A/S Toftebæksvej 6, 2800 Kongens Lyngby, Denmark +4545887600










