Så är det återigen dags att beträda en av de sorgligaste, mest stenhårda och ogästvänligaste spelvärldarna av dem alla igen i Fallout 3. Det är sju år sedan Fallout 2 släpptes och fansen har bönat och bett om fler delar. Men det är mycket som skiljer sig från föregångarna, inte minst det faktum att spelserien helt bytt utvecklare.
De gamla Fallout-utvecklarna Black Isle Studios hade faktiskt ett nästan färdigt Fallout 3 som lades ned av ekonomiska skäl 2003. Bethesda köpte då rättigheterna, och det gamla teamet har varit uttalat mycket kritiska mot det nya Fallout 3. Bland annat har Leonard Boyarsky, en av producenterna till föregångarna, tidigare sagt att han är besviken på det nya Fallout och jämfört det med att hans baby sålts på auktion till högstbjudande.
Utvecklarbytet märks tydligt redan tidigt i Fallout 3. Det mesta påminner om Elder Scrolls IV: Oblivion redan när man börjar göra sin figur, sättet man ger honom egenskaper på, hur man kommunicerar med folk och inte minst det faktum att man nu spelar i första- eller tredjeperson. Det gör att den där riktiga Fallout-känslan inte infinner sig när jag staplar omkring inne i bunker 101 som varit stängd från omvärlden i 200 år. Här föds man, här lever man och här dör man utan att någonsin lämna bunkerns isolering.
En liten bunker skulle dock ha blivit ett tråkigt spel och när huvudpersonens pappa plötsligt bestämmer sig för att hastigt lämna livet under jorden drar Fallout 3 igång på allvar. En hel väl med samma yta som den från Oblivion ligger framför dig, redo att utforskas medan du under den första minus får kisa för att klara den starka solen som dina lysrörsskadade ögon inte alls är van vid. En karg, död värld, fylld av bråte från den värld som existerade 2077, före kärnvapenkriget som förintade allt.
Känslan är inte alls olik den från Oblivion (återigen) när man tagit sig ut från fängelsehålan och ska börja utforska. Grundstoryn i Fallout 3 är såklart att leta reda på din pappa, vilken samtidigt innehåller flera oväntade saker rörande både hans och ditt ursprung. Som ett pussel som sakta men säkert byggs ihop och ger en allt klarare bild av vad som hänt.
Men återigen, liksom i Oblivion är det sekundärt att jaga farsgubben och hela världen innehåller oerhört mycket sidouppdrag och små ministorys att ta itu med. Redan efter en timme ute i vida världen är min PIP-Boy 3000, en sorts handdator man får som tioåring inne i bunkern, fulltecknad med uppdrag jag åtagit mig att göra. Det ska desarmeras bomber, levereras brev, letas fångar, dödas kriminella gäng och hur mycket annat som helst.
Problemet är bara att världen i Fallout 3 känns död. Bombad av kärnvapen, övergiven, raserad, visst, men död på ett spelmässigt plan med som gör att man konstant rycks ur sin illusion om en verklig värld. Folk repeterar sig hela tiden och kan hälsa en välkommen och säga att det är kul att se ett nytt ansikte i världen tio gånger på rad som i ett gammal Super Nintendo-rollspel. På samma sätt finns osynliga väggar som blockerar det man inte får göra och gör man inte allt i den ordning Bethesda avsett kan ganska komiska situationer uppstå där det ligger lik och skräpar samtidigt som en person gravallvarligt talar om att man måste ta itu med buset man just dödat.
Jag gillar att det finns ett så gediget urval av riktigt slitna skjutvapen och trasiga rustningar. Känslan av att det är en hård värld där saker i gott skick inte existerar gör sig ständigt påmind och för en science fiction-fantast som mig själv går det inte att ogilla det hela. Allt är trasigt, vattnet är skitigt och man inser att det är en ohållbar situation som inte kan lösas och som ohjälpligt kommer resultera i mänsklighetens undergång. Att se solen gå upp vackert över horisonten med den vemodiga musiken i högtalarna ger en sorglig känsla i magen och får mig att vilja källsortera mer noggrant än jag redan gör.
Fallout 3 är en mäktig syn när man blickar över de sönderskjutna och vidsträckta landskapen som tycks helt karga och obeboeliga. En hel värld med samma yta som den från Oblivion ligger framför dig, redo att utforskas. En karg död värld, fylld av bråte och ruinstäder från den värld som existerade 2077, före kärnvapenkriget som förintade allt. Dessutom knastrar din geigermätare hela tiden och varnar för områden som är alltför skadade av radioaktivitet som för att påminna om hur jävligt allt är. Jag kan dock känna att det stundtals blir för mycket av det goda. Man rör sig mestadels i trakterna av Washington och nästan var man än går är det mer av samma omgivningar.
När man beskådat de sönderslitna broarna och sett alla rasade husfasader börjar man helt sonika tröttna lite. Det blir för mycket repetition av ruinhögarna och mer variation hade varit önskvärt. Då ska man ändå veta att en väldigt stor del av speltiden i Fallout 3 spenderas under marken i väldigt monotona tunnlar. De som tyckte att den biten var det tråkigaste i The Elder Scrolls IV: Oblivion kommer definitivt bli frustrerad här då tunnlarna är både fler, längre, mörkare och mer svårnavigerade.
Det är bara att konstatera att Bethesda inte har riktigt samma fingertoppskänsla för hur man bygger intressanta omgivningar av det här slaget som man har av fantasymiljöer. Det finns gott om märkliga artificiella begränsningar som öppningar man inte kan gå in i för att det inte är meningen att man ska gå dit och välmenande råd på skärmen som säger att man inte får gå dit eller dit när man försöker sig på lite utforskande.
Den gråa, torra och allmänt daskiga världen känns helt enkelt onödigt trist, jag är övertygad om att man kunnat göra mer spännande saker med konceptet än såhär. Det är aldrig dåligt, men det är ändå ett spel från folket som gav oss det dödsläckra The Elder Scrolls IV: Oblivion, liksom. Speciellt Playstation 3-versionen har man genat med och den har märkbart sämre bilduppdatering och även lite sämre sikt med objekt som hoppar fram i horisonten.
Dessutom är animationerna generellt sett direkt dåliga, både på dig själv, följeslagare och fiender, samt att ansiktsanimationer under dialoger håller exakt samma standard som i två år gamla Oblivion (återigen). Lägg till det taffliga röstskådespelare och du har en presentation som känns onödigt billig av ett i övrigt så fett koncept. Felet är att det hela tiden känns som ett light-Oblivion. Inte som ett helt nytt Fallout med allt vad det innebär och förpliktigar.
Nej, istället är det den väldiga världen, alltings storlek och arbetet med att placera ut alla föremål som ger det relativt höga grafikbetyget. Det finns en fantastisk omsorg om de små detaljerna och minsta hydda eller gömställe har omsorgsfullt modellerats och getts trovärdighet. Att klättra upp på en raserad bro bara för att se att en liten grupp bosättare grundat en liten, liten by däruppe för att dra nytta av de goda möjligheterna att försvara sig medan man springer omkring över plankor mellan halvt raserade delar är otroligt läcker.
Lyckligtvis finns det en hel del andra saker på pluskontot också. Dit hör det omtalade stridssystemet som låter dig välja var du vill skjuta dina motståndare komplett med en procentsats som visar hur stor chans du har att lyckas. Att sätta en kula i huvudet är såklart betydligt svårare än att skjuta någon i bålen. Har du en dålig vinkel kanske det är lättast att göra en fiendes arm obrukbar eller förstöra deras vapen. Det hela fungerar ypperligt smidigt och ett välplacerat skott filmas dessutom ur bästa tänkbara vinkel. För alla som spelat Fallout-föregångarna eller rollspel med papper och penna är detta klockrent och en av spelets starkaste sidor.
Även systemet med hur man går upp i nivå känns trevligt. Här har Bethesda kombinerat tänket från Oblivion med det från tidigare Fallout-spel och fått till något som känns fräscht där man kan plocka på sig mängder av unika egenskaper som hjälper din rollfigur att kännas som en helt unik person. Men många Fallout-fans lär ändå rygga tillbaka av Bethesdas skapelse. Det är mer Oblivion i framtiden än Fallout, och till råga på allt lite väl ödsligt och opersonligt. Det är fortfarande ett bra spel men jag hade trots allt väntat mig mer från en av de mest legendariska rollspelsserierna av alla.