The Bouncer

Om du någon gång spelat Double Dragon, Street of Rage eller Final Fight (vilket du definitivt bör ha gjort) så känner du dig omedelbart hemmastadd i Squaresofts senaste slagsmåls-saga. Förutom att alla pannkaksplatta sprites självklart bytts ut mot processorkrävande polygoner så är konceptet detsamma. Det grundläggande i ett slagsmålspel av den här typen är variation (inom det repetitiva spelmomentet), spelkontroll och utmaning. Här misslyckas The Bouncer och även fast det inte är ett dåligt spel så är det heller inte värt sina pengar.

Att spela The Bouncer är som sagt inte alls någonting som får blodtrycket att stiga. Det är grundläggande och traditionellt. Spelkontrollen passerar godkänt och för direkt tankarna till Erhgeiz. Själva uppsättningen består av logisk tillämpning av tre olika attacker som kombineras för att framkalla diverse specialkombos. Den silkeslena, superba karaktärsanimeringen gör att spelet känns väldigt mjukt att spela, stundtals till och långsamt då slagsmålen mer liknar balett än stenhård stjärtsmiskning. Tempomässigt skulle The Bouncer mått bra av en upptrappning. Alla som är bekanta med traditionella 2-manna slagsmål som Tekken kommer omedelbart att känna sig begränsad. Hela spelet saknar fart, intensitet och inlevelsekänsla. Det visuella tar överhanden och tillsammans med spelets på tok för långa mellansekvenser känns The Bouncer ibland mer som en film än ett spel.

Historien kretsar kring de tre vännerna och arbetskamraterna Scion, Volt och Klou. Alla tre arbetar som utkastare på en av kvarterets krogar och är alla lika attitydfriska och uppkäftiga till utseendet. Scions flickvän kidnappas av ett gäng mystiska superninjor och äventyret kan börja. Som en av dessa tre slagskämpar gäller det nu att frita Dominique och därmed slå ned horder av illasinnade gängmedlemmar på vägen.
De tre huvudkaraktärerna är, precis som hela spelets karaktärsdesign, annorlunda, snygga och väldigt influerade av allehanda underjordisk populärkultur. Spelet är homogent i sin design och allting följer ett utstuderat, grafiskt mönster. Horn i pannan, enorma tatueringar, avklippta shorts och frisyrspikar är däremot bara några av de accessoarer som får The Bouncer att kännas aningen krystat i övergripande designen. Jag får en tydlig känsla av att Squasresofts tryggt belägrade datanördar strävat lite väl hårt efter den där tuffa gatukänslan och helt enkelt överdrivit det en smula.

Trots detta kan jag inte sluta imponeras av karaktärerna, deras rörelsemönster och de visuella effekter som gör att jag fortsätter att spela The Bouncer. Trots spelmässig slätstrukenhet och tristess är detta en ren fröjd att se på, inte minst tack vare det ymniga, lite dimmiga effektfilter som applicerats på hela spelet. Hela äventyret har ett väldigt filmiskt utseende.

Spelets kamerafunktion är däremot inte alls lika välgjord som dess grafik. Till en början tänker jag inte mycket på kameravinklar som bjuds. Däremot när utrymmena blir mindre och slagsmålen mer påtvingande uppför sig kameran konstigt och irriterar. Denna obalans mellan de olika spelelementen gör sig påmind om och om igen då det tydligt märks att Squaresoft prioriterat vissa delar framför andra.
Spelets "storymode" är kort och väldigt spänningslöst. Jag spelar igenom hela på några timmar och kan i efterhand inte återberätta något som stack ut eller kunde anses som minnesvärt. Detta lider hela spelet, vilket måste vara förargligt för Squaresoft som proppat äventyret med så mycket attityd.

Oavsett om det finns ett mervärde i att spela igenom The Bouncer med alla de tre utkastarna så är detta inget annat än ett mycket mediokert slagsmål. Fighting Force, Erhgeiz, Spike Out och Gekido har alla gjort mig besviken och jag frågar mig: När ska den magi som återfanns i klassiker som Final Fight och Streets of Rage  appliceras på ett tredimensionellt spel av samma typ?. The Bouncer klarar sig nätt och jämt tack vare underbar grafik, spelmässigt är detta både spänningslöst och sömnigt.