Metal Slug Defense

Vid första anblick ser Metal Slug Defense ut som vilket Metal Slug-spel som helst. Det rullar på i samma sidoscrollande 2D-perspektiv som vanligt och dignar av välsvarvade sprites och sidenmjuka animationer. Inför varje bana vrålas "Mission Start!" enligt klassisk Metal Slug-kutym. Karaktärsgalleriet känner vi också igen. Vi har bland annat Marco med sitt maskingevär, Tarma med sin hagelbrakare och Fio med sin raketkastare (alltid bra att ha, både i krig och i Netto-köer.) Soundtracket är dessutom precis så skränigt och testosteronpumpande som det alltid varit.

Men tittar vi under det välbekanta skalet så hittar vi (för serien i alla fall) helt nytt innehåll. Utvecklaren SNK har i ett infall av dårskap/genialitet/senpubertal experimentlusta låtit mixa sin dunderexplosiva shooterfest med Tower Defense-genren. Ett koncept som... faktiskt fungerar. Hyfsat i alla fall. Tillräckligt för att det ska vara värt att ladda ned och ge en chans.

På varje bana har vi en egen bas i det ena hörnet och fiendens i det andra. Det gäller att skicka våg efter våg av soldater för att förstöra motståndarbasen, samtidigt som du måste försvara din egen. Du har ingen direkt kontroll över karaktärerna. Så fort jag skickat ut dem från basen så kilar de iväg likt mordiska Lemmings och stannar endast för att tömma sina magasin i motståndaren. För att göra striderna lite mer inlevelsefulla har alla karaktärer försetts med varsin specialattack. Den laddas upp automatiskt och när det är dags att utlösa den så räcker det med ett snabbt tryck med fingertoppen.

Tempot är högt. Det audiovisuella sitter som ett smäck. Laddningstiderna är icke existerande och Metal Slug-känslan infinner sig snabbt trots det annorlunda upplägget. Det är förvånansvärt roligt faktiskt, trots att bandesignen med två baser på vardera sida blir en aning enformig i längden. Spelet bör helst avnjutas under kortare sessioner. En match tar sällan mer än några få minuter, vilket gör det idealiskt för den passiv-aggressive morgonresenären när denne tjuvåker i kollektivtrafiken.

I början av spelet har du ett mindre axplock av figurer till förfogande men din grupp växer allteftersom du låser upp fler banor och tjänar medaljer (med vilka du köper nya enheter.) Spelets free-to-play-modell lyser som mest genom när det kommer till att utöka sin grupp. I singleplayer-delen av spelet så tjänar du knappt några medaljer överhuvudtaget. Vill du slippa köpa medaljer för riktiga pengar så är det istället i multiplayerdelen som du kan håva in dem.

Multiplayer är rätt kul... när det fungerar. Vilket det sällan gör. Jag blir utkastad från var och varannan match. Än mer frustrerande är när jag faktiskt lyckas hålla mig kvar, bara för att möta en mycket högre rankad motståndare som - lite casual sådär - slaktar mig på tio röda sekunder. Rankningssystemet är helt obefintligt; att möta en jämnt matchad motståndare handlar om ren och skär tur.

Sammanfattningsvis är Metal Slug Defense en hyfsat underhållande hybrid av action och strategi, klädd i supersexig pixelskrud och full av små, charmiga detaljer för alla inbitna fans. Vore det inte för dess trasiga multiplayer och det faktum att jag måste lira just multiplayer för att slippa punga ut riktiga pengar i singleplayerdelen så hade spelet aspirerat på ett högre betyg.