Super Mario Kart står sig som ett av mina favoritspel genom alla tider. Jag minns dagen då jag lånade det av min granne, traskade hem i snålblåst för att nyfiket klämma lite på Nintendos senaste för att timmen senare konstatera att jag snubblat över en ny favorittitel. Uppföljaren till Nintendo 64 var om möjligt ännu bättre. Det ikoniska Battle-läget roade mig och mina högstadiekompisar i flera år och även om Gamecube-spelet inte höll riktigt lika hög klass var det välgjort och underhållande - rakt igenom. Nu är det alltså dags för Mario med vänner att sladda in på Wii U och mina förväntningar har varit skyhöga.
Det tar bara några minuter med Mario Kart 8 innan det slår mig. Plötsligt... händer det. Jag kan inte minnas exakt när spelet tog kontrollen över mig istället för tvärtom, men nu har det i alla fall hänt. Jag kör varv efter varv, lopp på lopp och glömmer sakta bort världen runt dig medan min blotta existens allt mer kommer att kretsa kring kart-racing. Jag spelar ensam, i par, med två eller tre vänner i samma soffa och upp till tolv spelare samtidigt online. Jag förstår att sommaren kommer att spenderas inomhus, och jag är okej med det.
Du har redan förstått att jag verkligen älskar Mario Kart 8. Redan efter ett par korta stycken in i denna recension står det klart att det här betyget kommer att bli högt. Riktigt högt. Det stämmer. Det är precis så fantastiskt, överdrivet och roligt som jag hade hoppats på det här spelet, och även om man inte har tagit ens ett myrsteg närmare simulering har jag aldrig haft såhär bra kontroll över min arkadracing tidigare. Gamla fans av serien kommer att känna sig som hemma direkt. Samtidigt är det här en värdig introduktion till serien för nya spelare som för första gången ska få stifta bekantskap med Mario-gängets köregenskaper. Ett gäng, för övrigt, som består av inte mindre än 30 karaktärer, många av vilka behöver låsas upp, och du kan också spela med din egenskapade Mii.
De nya ingredienserna fungerar bra i kombination med dem som legat i långkoket och puttrat i två decennier. För ensamspelaren väntar Grand Prix i 50, 100 eller 150 kubik, precis som vanligt, och det är här du får tillgång till de flesta upplåsningsbara karaktärerna såväl som nya delar till ditt fordon. Du kan också förkovra dig i utmaningar på tid eller bege dig online för att hitta mänskligt motstånd eller spökförare.
Körglädjen är stor och består precis som tidigare av lättbegriplig racing där du har möjlighet att fördjupa dig i hur varenda kurva kan tas så raskt som möjligt, men där det ändå är fusk och tjuvnyp som kommer att avgöra vem som passerar målsnöret först i slutändan. De bästa tiderna uppnår jag med Pro Controller eller Wii U Gamepad, även om sistnämndas tyngd tenderar att bli mer än mina händer orkar med efter ett par timmars intensivt spelande. I synnerhet om jag väljer att använda den som ratt.
Time Trials-läget handlar helt och hållet om fart, och här gäller det att samla upp till tio mynt per race för att tjäna ytterligare hundradelar. Självklart gäller det även att veta precis när och hur länge man bör drifta för att få till en så bra boost som möjligt, och den initiala boosten i början av varje race är även den livsviktig. Här lägger jag mer tid än någonsin tidigare, utan att jag riktigt kan sätta fingret på varför. Jag experimenterar i snåriga kurvor, byter fordon, testar en motorcykel, upptäcker att jag kan klippa hörnet lite, lite skarpare än innan och ser belöningen i form av ett personligt rekord.
Nytt för den här gången är zoner där tyngdlagar helt upphört att gälla. Du som väljer att köra in i dem kan susa fram i nollgravitation medan din kart fäller in hjulen och lyser futuristiskt blått, och dessa områden är nästan alltid utrustade med flera fält som ger fartbonusar, och genom att kombinera dessa med tricks så kan man få ytterligare turbo. Det är nästan alltid en fördel att nyttja dessa zoner, att fälla ut sitt glidsegel och glida förbi stora sektioner av banorna är så tidsbesparande att det i slutändan är värt risken, men de används sparsamt och på många banor saknas de helt. Det finns även en annan helt ny turbo-funktion som aktiveras i antigravitationszonerna när du tacklar dina motståndare varpå du får en katapulteffekt framåt som belöning.
Ett annat nytt inslag är såklart fler föremål att använda sig av för att förpesta för motståndarna. Den här gången kan vi bland annat begagna oss av en 8 som ger oss just åtta nya slumpade föremål med ojämna intervaller. Roligast är den nya bumerangen som inte bara plockar en massa andra förare på vägen framåt, utan är precis lika farlig när den vänder om för att komma tillbaka. Även eldblomman är ett behändigt föremål som ger möjlighet att skjuta tio förhoppningsvis välriktade eldbollar. Utöver detta är såklart trotjänare som turbosvampar, förhatliga bananskal och pålitliga Koopa-skal tillbaka. Det blå Koopa-skalet är precis lika förödande som någonsin förr, på gott och ont.
Alla 16 nya banor är både unika och makalöst detaljerade samt erbjuder väldigt olika racingupplevelser. Även de 16 klassiska banorna har fått nytt liv tack vare fantasirikedom, variation och den ljuvliga Wii U-grafiken. Och just kombinationen av det bästa ur denna anrika spelserie blandat med allt det nya, variationen mellan raka och kurviga banor och massor av charm gör att det aldrig blir tråkigt. Mario Kart 8 är allt jag hoppats på och tillika det bästa partyracingspelet jag någonsin avnjutit.