Cradle of Rome

Pusselspel fungerar utmärkt på Nintendo DS. Redan när jag provade Meteos för första gången insåg jag att att den perfekta pusselplattformen var född. Den tryckkänsliga skärmen är som gjord för att flytta runt små färgglada block medan ögonen tåras av ansträngning. Cradle of Rome ger sig kaxigt in i en genre som det är svårt att hävda sig i. Sedan Nintendo DS släpptes har det drösat in en hel rad med pusselspel. Några få pärlor och en hel hög med spel som snabbt glömts bort.

Cradle of Rome är ett klassiskt pusselspel. Pusselspel är svåra att skriva om eftersom man lätt hamnar i snustorra förklaringar av spelets uppbyggnad. Du som inte är intresserad av detaljerna kan med gott samvete hoppa över det följande stycket.

Tre brickor med symboler av samma sort ska hamna bredvid varandra, vågrätt eller lodrätt. Genom att byta plats på brickor som är bredvid varandra kan man åstadkomma just detta. Fler än tre brickor på rad ger högre avkastning. De brickor som parats ihop försvinner och tomrummet fylls med nya fräscha brickor. På varje bana finns det blåa områden. På dessa områden ska brickor paras ihop och försvinna. Då försvinner också det blåa. När alla blåa områden är borta på en bana så är den avklarad. Är inte allt blått borta innan tiden tar slut är det bara att snällt börja om.

Det känns som om jag gjort det här förut. Massor av gånger. Senaste gången det var riktigt kul var när jag slängde bort löjligt många av mina pendlingstimmar på Puzzle Quest: Challenge of the Warlords. Men Cradle of Rome saknar det där lilla extra som gör att jag vill fortsätta spela. Hade jag inte spelat i recensionssyfte hade jag nog lagt spelet ifrån mig efter en timme eller två. Det finns helt enkelt för mycket annat bra i genren.

Ändå försöker Cradle of Rome nischa sig, genom att låtsas som om vi spelar något mer än ett väldigt simpelt pusselspel. De bilder som finns på brickorna som ska paras ihop symboliserar något mer än vanliga poäng. Mat, guld och byggnadsresurser samlas in i takt med att deras respektive symboler samlas ihop. Allting man samlar går att använda.

Det är här det blir konstigt. För hela spelet går faktiskt ut på att bygga upp Rom. Från simpla byggnader till stadens mer kända landmärken. Byggnader kostar att uppföra. Och där kommer mitt insamlade material in i bilden. När Rom sakta byggs upp av mina insamlade resurser får jag känslan av att det är ett strategispel jag spelar. Men ju mer hus jag bygger desto större blir känslan av att ingenting jag gör spelar någon roll. Är det meningen att jag ska para ihop brickor en halvtimme till bara för att få bygga en Taverna? Och vad i hela friden ska jag med den till?

Cradle of Rome känns helt enkelt väldigt oinspirerat, ett dussinspel som kommer att försvinna i mängden. Grafiskt ser det ut som valfritt gammalt PC-spel och musiken är ingenting som står ut. Om du är sugen på att para ihop saker föreslår jag att du letar upp Puzzle Quest till Nintendo DS eller PSP istället. För även om versionen som finns på XBLA är helt ok så är genren helt klart bäst på det bärbara formatet.