You're in the Movies

Såg faktiskt fram emot det här, lite. Efter en tung spelhöst med lika tunga actiontitlar levererandes på löpande band, vill jag bara slappna av. Ta en paus från allt vad rymdmutanter, nazister från andra världskriget och horder av arga zombies heter. Koppla bort och vila hjärnan innan den kollapsar och rinner ut ur mina öron, likt risgrynsgrötens flöde på Julafton. Då kan det tyckas att ett flamsspel som You're in the Movies kanske sitter som handen i handsken på ett överansträngt actionsinne.

Det visar sig att You're in the Movies kräver rätt mycket av dig som spelare, ändå. Det kräver även mycket av det rum du spelar i. För de första måste du göra plats. Röj undan allt bråte och skuffa bord och stolar längs väggarna. Extra rymd behövs om det är mer än en spelare, såklart. Det är trots allt ett sällskapsspel. Sen är det viktigt att Xbox Vision-kameran (som bundlas med spelet) får rikligt med ljus, att din utstyrsel inte smälter in med bakgrunden och att plojhumöret är på topp.

Enkelt förklarat så går spelet ut på att utföra minispel med hela kroppen, likt tidigare nämnda Eye Toy. Twisten är att du och dina rörelser spelas in, klipps ut och slutligen klipps in igen i en B-kortfilm. Som belöning för all slit på vägen. Utklippningstekniken fungerar... sådär. Känns allt för ofta som om en tioåring lekt runt med Magic Wand-verktyget i Photoshop. Och det är i sina bästa stunder. Det är rufft, oprecist och ser stundtals riktigt, riktigt skräpigt ut.

Man kan naturligtvis inte ha för höga krav på något som inte är i närheten av professionell utrustning. Men det är i högsta grad ett problem när jag med förskräckelse ser att mina armar kapas stup i kvarten (som i en bisarr familjeversion av Dead Space). Inte minst när man förväntas använda sina stackars lemmar till de olika minispelen. Lite bättre blir det när jag monterar en improviserad blue-screen (ett ljusblått sänglakan) som bakgrund i min källarstudio. Men samma problem kvarstår, om än i något mindre utsträckning.

Vet inte om det går att få till bättre. Jag kan inte det, i alla fall. Har varit så ambitiös jag må förväntas vara, vilket endast resulterat i att jag är trött på spelet innan det ens hunnit startat. Tror inte att den typiska kärnfamiljen sitter och jäser på perfekta studioförhållanden i sitt radhus heller, för den delen. You're in the Movies är helt enkelt inte tillräckligt genomtänkt och anpassat. Inte alls. Det känns mer som ett halvdant famlande efter den breda massa Nintendo så slugt roffat åt sig.

Minispelen är faktiskt roliga. Under de två första genomspelningarna, det vill säga. Efter en kort stund är det samma duckande, trummande, plockande, lutande och armvevande som upprepar sig, gång på gång. Jag blir inte bara smålökig och fysiskt trött. Under ett extra intensivt löppass där jag försökte fly ifrån en tornado, vevade jag så häftigt med armarna att min gluttande sambo fick sig en törn.

Nu blir jag antagligen också anmäld för kvinnofridskränkning. Tack för den. Det är annars en ganska oinspirerad uppsättning spel i miniatyr vi får ta del av. Skaka maraccas, rulla igång höfterna så rockringen tar fart och slå på bongotrummorna så snabbt som möjligt, för att ge typexempel.

Ibland bryts minispelskavalkaden av för lite hederligt skådespelande. Det känns väldigt, väldigt konstlat och frampressat när jag spelar livrädd, fundersam och hyperupphettsad i tystnad framför teven. Har väl antagligen med humör att göra. You're in the Movies hjälper det inte uppåt, i alla fall.

Det finns många olika kortfilmsmanus att delta i. När du och dina vänner väl tagit er igenom de alla, finns också möjligheten att skapa sina egna filmer med spridda scenarion tagna från de redan existerande kortfilmerna. Där går det även att lägga över talspår med hjälp av ditt Xbox 360-headset (annars är det stumfilm som gäller i de redan regisserade kortfilmerna).

Tillsammans med kamerans halvkassa bildkvalité och den trekvartskassa urklippningstekniken blir det bara pannkaka av alltihopa. You're in the Movies har inget att sätta emot en vanlig handkamera och grundläggande Movie Maker-skills, när det kommer till att skapa eget filmmaterial.

Nä. Jag trycker mycket hellre i Lips eller konkurrenten Singstar när hjärnan skriker efter avlastning. Där finns en enkelhet och lättillgänglighet som den tänkta familjeunderhållningen You're in the Movies ironiskt nog saknar.