Sonic Unleashed
Sega vägrar fortfarande låta Sonic bara vara världens bästa igelkott och har denna gång bestämt sig för att förvandla honom till en varulv. En varulv som dessvärre sänker vad som annars kunnat vara en ny Sonic-klassiker
Nej, nej, nej... Vad håller ni på med Sega? Jag har just spelat den bästa plattformsbanan sedan Super Mario Galaxy och bara myst varenda liten ilsnabb sekund av det där Sonic varit mer speedad än någonsin och grafiken så charmig att man smälter. Inget trams som bromsar upp den turboladdade kotten, stora yviga loopar och starka färger ackompanjerad av skön klassiska japansk Sonic-musik.
Bara för en kort sekund trodde jag nästan att Sega fattat det hela världens spelare sagt i över tio år, nämligen att Sonic äger och Sonic är grym men vi är sjukt trötta på alla hans usla vänner. Men icke. Efter en fantastisk inledning där jag av ljuv höghastighetseufori trott att Sonic äntligen var tillbaka på riktigt förvandlas han till... en varulv. En förbaskad varulv.
Naturligtvis är det doktor Eggman som är i farten igen. Efter en ursnygg förrenderad introsekvens, lurar han Sonic i en fälla och katastrofen är ett faktum just innan han dessutom spränger Jorden i konfetti. Nåja, inte riktigt, utan Jorden blir mer som en mandarin där delarna blir som klyftor vilka man får besöka under spelets gång. Man träffar tidigt Tails som bistår med assistans i form av flygplan när man önskar resa någonstans.
Konceptet är inte helt olikt det i Sonic Adventure med hubbar där man springer omkring och pratar med folk mellan banorna. Det finns saker att utforska, ringar att hitta och genom att prata med folk får man en ganska lättsam och humoristisk dialog som beskriver vad som hänt och hur byborna upplevt Eggmans verk (nämligen att spränga planeten).
Problemet är att det blir lite för mycket av långa mellansekvenser och att prata med folk. Jag lovar att Super Mario Galaxy inte hade varit vad det var om man tvingats till fem minuter långa mellansekvenser för att berätta en totalinfantil story. Sonic är helt enkelt så intressant att man vill se detta. Jag lovar och svär att det inte var de långa dialogerna som gjorde honom populär till Mega Drive. Tvärtom var det tempot, intensiteten och lekfullheten i Sonic-världens sinnrikt utformade plattformsbanor.
Allt sådant vore dock mer än okej om jag fick rusa fram med Sonic i 200 knyck efter varje seg filmsekvens. För hans banor är så fantastiska att de inte kan prisas nog och de bästa Sonic-banorna på tio år. Men sådan tur har jag inte. Nej, istället blir det titt som tätt natt varpå Sonic förvandlas till en står hårig varulv. En bieffekt av fällan Sonic hamnade i (ovan nämnd) och som förvandlar spelet totalt.
Visst, det är fortfarande Sonic man spelar som, men inte ett jota roligare än att styra våpet Amy Rose eller toktråkiga Big the Cat (eller någon annan random krokodil eller robot som man fått spel i Sonic-spelen på slutet). Plötsligt blir banorna mörka och trista där varulvs-Sonic tuffar fram i ett lunkande tempo medan kameran trilskas och svarta sotiga fiender attackerar i parti och minut. Något du förväntas ta hand om genom att hamra på X- och Y-knapparna varpå Sonic the Werehog dräper dem lekande lätt.
- SIDA:
- 1
- 2
- Format:PS2, PS3, Wii, Xbox 360
- Genre:Plattform
- Utvecklare:Sonic Team
- Utgivare:Sega
- Antal spelare:1
- Åldersgräns:Från 7 år
- Premiär:19 december 2008
- Voodoo Vince Xbox
- Sonic Adventure Multi
- Sonic the Hedgehog PS3/Xbox 360
- Sonic Adventure DX: Director's Cut Gamecube
- Super Mario Galaxy Wii
- Sonic and the Black Knight Wii
Vad vore din drömutannonsering på E3?
Gamereactor since 1998 - Published by Gamez Publishing A/S Toftebæksvej 6, 2800 Kongens Lyngby, Denmark +4545887600
