Alone in the Dark: Inferno

Alone in the Dark...bara tanken på spelet får mig att rysa. 4/10 fick det av vår chefredaktör när Xbox 360-versionen släpptes tidigare i år och när Playstation 3 nu förärats med en helt egen upplaga av spelet föll det på min lott att spela och recensera. Det skulle ju trots allt ha förbättrats sedan originalet släpptes i somras. Och så har det fått undertiteln "Inferno". Oh, spännande!

Och visst, det är bättre. Kameran är fri, striderna har fått sig en ordentlig genomgång och är roligare, bilfysiken...ja, det finns en bilfysik, hur primitiv den än är, och bilarna flyger inte runt som vantar i orkaner längre. Eden har spenderat de senaste månaderna med att desperat försöka fixa till alla de problem som spelet drogs med till Xbox 360, men tyvärr så räcker inte förbättringarna speciellt långt.

Förlåt mig, men Alone in the Dark: Inferno är, undertitel eller ej, fortfarande ett skräpspel. Det bjuder på filmiska spelupplevelser och ibland tappar man hakan över hur mäktigt det känns, innan man kommer till insikt om att det bara är sönderscriptat och inte alls speciellt tufft egentligen. Sen kommer man på att det faktiskt är ett spel, inte en film, och att man måste ju faktiskt styra stackars Edward Carnby där han stapplar fram genom ett läskigt och mörkt New York och försöker förstå sig på vad det är som egentligen händer honom och staden. Då vill jag bara ge upp, stänga av och spela Yatzy istället. Vilket spel det är, det där Yatzy. Nobelpris direkt, liksom.

Jag hade skyhöga förhoppningar på att Alone in the Dark skulle bli ett bra spel. Jag och mina kompisar satt och spelade det absolut första spelet när det kom och var livrädda, helt uppskrämda av den för den tiden supercoola grafiken och de faror som lurade runt varje hörn. Sedan dess har det bara gått utför, Alone in the Dark som fenomen står inte för vad det en gång gjorde - spelmässig innovation och skräck. När jag hörde att Eden inte bara skulle göra en lat portning till Playstation 3 återfann jag lite av det där hoppet jag en gång känt, men som spolades ner i toaletten så fort jag fick händerna på spelet för så många månader sedan.

Så här är det, och det står jag helhjärtat för - Alone in the Dark: Inferno, sina förbättringar till trots, är skräp. Det var inte bra när det kom, det är inte bra nu. Ett DVD-liknande menysystem där du fritt kan hoppa lite fram och tillbaka i spelet, komplett med härliga "Previously on..."-sekvenser, känns kul som en gimmick men tillför absolut ingenting. Det gjorde det ju inte tidigare i år heller, till den grad att jag faktiskt blev överraskad när jag hittade det igen på den här versionen, men tiden läker alla sår och ibland framstår saker tuffare på håll än vad de faktiskt är i verkligheten.

Jag må vara arg och sur och bitter och gnällig. Jag borde kanske vara snällare mot Alone in the Dark: Inferno än vad jag känner för att vara, men om ett spel ska släppas igen efter 6 månaders så ska det faktiskt kunna tillföra något ordentligt eller vara så himla bra att det faktiskt förtjänar att lyftas fram i rampljuset igen - som Bioshock, som också dök upp till Playstation 3 alldeles för sent.

Men så är det inte här. Playstation 3-ägarna har knappast drägglat av avundsjuka när de sett sina Xbox 360-ägande kompisar slänga handkontrollerna i väggen av Alone in the Dark-framkallad frustration. Det finns helt enkelt inget som motiverar ännu ett släpp. Om en TV-serie var dålig på DVD går man knappast och köper den igen på Blu Ray, om man säger så.