Svenska
Gamereactor
recensioner
The Legend of Spyro: Dawn of the Dragon

The Legend of Spyro: Dawn of the Dragon

Mikael har genomlidit konsolversionen av världens sämsta drakspel. Ja, Lair får konkurrens när Spyro intar Playstation 3 för första gången (tillsammans med andra olyckliga format)

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Ack, så de mäktiga har fallit. Etranges Libellules har världens fånigaste namn men en gång i tiden gjorde de ett helsjysst Asterix & Obelix-spel, och sedan dess har jag varit lyckligt omedveten om vad de har tagit sig för. Och Spyro the Dragon, en gång Insomniacs flaggskepp och titeln som gav dem pole position bland Sonys andrapartsutvecklare, som sedan PSone-eran har sålts ut till lägstbjudande och beblandat sig med riktigt dåligt folk.

Legend of Spyro, för er som inte har följt serien (det har inte jag heller, jag läser innantill här), är ett försök att göra om Spyro, att göra en Sagan om Ringen-tolkning och göra alltihop jättemaffigt. Och visst, det är påkostat. Spyro spelas av självaste ringbäraren, Elijah Wood, medan hans ärkerival tillika tilltänkta flickvän Cynder gestaltas av Christina Ricci. Även Gary Oldman och Mark Hamill finns med i rollistan.

Handlingen hittills då? Kortfattat: den onde mästaren Malefor har släppts loss trots Spyros ansträngningar och ägnat de senaste tre åren åt att ta över världen medan Spyro och Cynder har chillat, inspärrade i en kristall. När de väl kommer ut är läget minst sagt kritiskt och till råga på allt är de ihopkedjade.

Förutom just det faktum att de följs åt och kan använda en del sjyssta specialtekniker som att svinga sig i den magiska kedjan, är Dawn of the Dragon ett oerhört standardiserat dussinspel helt utan poänger. Det är som att Etranges Libellules (tihi!) har tagit en lista över allt som gör God of War bra... och sedan sett till att inte få med ett dugg av det, utan bara irritationsmomenten.

Detta är en annons:

Oöverskådliga strider där man har femtioelva överflödiga attacker, i ett halvhjärtat försök att göra Spyro till en barnvänlig Kratos? Check. Flashiga specialeffekter och tusentals små kristallgrejer som sveper runt och sänker den redan skakiga bilduppdateringen? Check. Fiender som fortsätter att dyka upp tills spelet godtyckligt bestämmer sig för att sluta med dumheterna och låta dig gå vidare? Check. Menlösa pusselsekvenser där man bär föremål A till punkt B? Check. Jobbiga knappmörsarpussel där ovan nämnda fiender avbryter dig hela tiden? Check. Bossar med blinkande knappar att trycka på för att utlösa förbestämda rörelsesekvenser? Check. Check, check, check.

Lite av hypen runt spelet, i den mån det nu funnits någon, har kretsat kring att Spyro kan flyga fritt. Och jo, det kan han väl. En bit in i spelet skapar det någon sorts illusion av frihet, även om du är godtyckligt begränsad till en viss maxhöjd över respektive plattform. Problemet är bara att både han och Cynder är närmast okontrollerbara i luften, och det bästa sättet att landa är att försöka hitta en vägg att krascha mot. Vad som borde vara eleganta klättra/flyga/spring-sektioner blir istället oerhört frustrerande uppvisningar i hur usel Spyro är på att vara drake.

Tillkommer gör förstås ett påklistrat uppgraderingssystem där du kan förbättra drakarnas pansar eller deras åtta olika elementarattacker, förstås genom att samla på sig otaliga typer av skimrande kristaller. Allvarligt talat skulle jag vilja förinta alla såna här system i plattformsspel eftersom de bara gör striderna ännu mer utdragna, och där du hela tiden känner att du måste springa runt och leta kristaller i en timme för att fienderna bara ska tåla tjugofem attacker istället för tjugosex.

Jag har spelat Playstation 3-versionen, som lyckas hacka och hosta så fort spelet ens försöker sträcka sig upp till medelmåttig grafik, men därmed inte sagt att Xbox 360 lär vara bättre. Båda versionerna är fullständigt dränkta i överdriven kontrast för att skapa någon mjuk sagografik, men istället ser det ut som om The Human Torch har kräkts på skärmen. Wii- och Playstation 2-versionerna vill Sierra inte ens skicka bilder på, ni får dra era egna slutsatser om det. Men i grunden rör det sig om samma spel, vilket förstås begränsar hur next-gen det kan vara.

Detta är en annons:

Sen måste den svenska översättningen få ett omnämnande. Det är förstås trevligt för målgruppen att kunna förstå allt som sägs och de har kanske överseende med den oerhörda bristen på kvalitet. Både själva översättningen och framförandet är horribla och även om jag spelade på svenska ett tag för sakens skull blev jag tvungen att slå tillbaka till Ricci och Wood efter ett tag eftersom jag började bli fysiskt illamående och hade börjat slå mig själv i ansiktet i ren reflex.

Jag försöker bita ihop och ge spelet en chans till, fler chanser än det förtjänar. Men Dawn of the Dragon vill inte bli omtyckt, det bara beter sig illa. I slutändan kan jag väl sträcka mig till att det är bättre än DS-versionen, men ytterst marginellt.

The Legend of Spyro: Dawn of the DragonThe Legend of Spyro: Dawn of the DragonThe Legend of Spyro: Dawn of the DragonThe Legend of Spyro: Dawn of the Dragon
04 Gamereactor Sverige
4 / 10
+
Hyfsade engelska röster, bitvis nästan snyggt
-
Hemsk kontroll, simpel speldesign och vedervärdig svensk översättning
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

Medlemsrecensioner

  • leodo
    Trots Gamereactors varningar drog jag mig iväg och köpte spelet, helt enkelt därför att jag ville uppleva gamla barndomsminnen. Förväntningarna... 7/10

Relaterade texter



Loading next content