Grand Theft Auto IV

Det har tagit Rockstar åtta månader att konvertera sitt mästerverk till PC. Åtta månader. Det är ganska snabbt det. Men tydligen för snabbt, för ett sämre optimerat spel var det länge sedan jag testade. Grand Theft Auto IV till PC är i grunden samma underbara mästerverk som till Playstation 3 och Xbox 360, men lider dessvärre av mängder av grafikbuggar samt optimeringsproblem.

Det börjar som en stiligt utformad start på en kvalitetsrulle från Hollywood. En vy över ett rostigt lastfartyg, credit-texter som smälts in i grafiken likt anslaget till Lucky Number Slevin. Niko Bellic hoppar av lastfartyget i Liberty Citys hamn, en dimmig söndagnatt. Han har levt på båten i veckor, rest ända från Östeuropa, för att fly sitt förflutna, och jaga den amerikanska drömmen.

Niko är gammal krigsveteran från Balkan-kriget, ärrad, tystlåten, skrupelfri, snaggad och klädd i stereotypdoftande träningskläder. "Welcooome to America my coooouuuusin Niiikooooo!" skriker hans korpulente kusin Roman sekunderna efter Nikos fötter för första gången rör amerikansk mark. Och här börjar årets hittills bästa spel.

Handlingen i Grand Theft Auto IV ligger närmare Grand Theft Auto III än vad den gör Vice City och San Andreas. Niko är en hård jävel, som utan pengar på fickan, framtidsutsikter eller egentliga planer snabbt slår sig in på brottets bana för att bistå sin klumpige småskurk till kusin med nödvändig assistans.

Som vanligt börjar allt med enklare rutingrejor som att skjutsa glädjeflickor, stjäla bilar och frakta vapen. Ju längre in i spelet man kommer, ju mer insyltad i Liberty City-maffians organiserade brottslighet blir man, och som Niko Bellic gäller det att slå sig upp mot toppen. Mot att bli Liberty Citys högst aktade råbus.

Från början kommer uppdragen antingen från kusinen Roman eller småskurken Vlad, som förpestar den redan ruttna arbetsmiljön på Romans bilverkstad. Att återse staden från Grand Theft Auto III är härligt. Rockstar har byggt ut Liberty City ganska rejält sedan jag sist besökte den, men ändå hållit kvar viktiga stadsdelar och riktmärken, och en bekant och ruskigt njutbar känsla av hemtrevnad infinner sig snabbt.

Upplägget och den dynamiska spelstrukturen som Grand Theft Auto-spelen alltid skrytit med finns inkluderad även i Grand Theft Auto IV. Du tar uppdrag av den du vill arbeta för, du gör de uppdrag du vill, resten hoppar du över - och trots detta, trots all denna frihet som spelaren ges - lyckas Rockstar lika skickligt som alltid berätta en intressant, mångfacetterad, våldsam och ruskigt välskriven story som känns högintressant från filmruta ett. Resten av spelvärlden: stjäl, kopiera och plagiera - för såhär bra på att berätta en story är tamefan ingen förutom just Rockstar.

Handlingen och tonen i Grand Theft Auto IV är mer allvarlig och en gnutta mer sofistikerad än i tidigare spel. Niko kämpar mot sina egna hjärnspöken efter Bosnien-kriget, och hans uppdragsgivare, kompisar och offer känns mer mänskliga, verkliga och intelligenta än vad Rockstar vant mig vid. Grand Theft Auto IV är inte proppfullt med lättsamt fnittriga popkulturella referenser och parodier som framförallt Grand Theft Auto: Vice City och Grand Theft Auto: San Andreas var. Nej, här känns det som om Rockstar istället vågar förlita sig helt på sin egen starka berättelse, och därmed dragit ned en del på seriens patenterade humor.

Grand Theft Auto IV handlar om östeuropeisk maffia, och hur de sakta men säkert sväljer Rockstars digitala variant på New York. Visst, här finns stereotyper (i massor) och överspel (i massor) men tonen är hårdare, råare och mer allvarlig än någonsin tidigare.

Detta går såklart hand-i-hand med att Liberty City uppgraderats rejält, på alla tänkbara sätt, sedan sist jag besökte stället. Till skillnad från tidigare spel, eller andra spel av samma typ, lever Liberty City nu - på riktigt. Det känns inte alls som en spökstad som bara slagits upp av lösryckta polygonflak, för att husera dig och dina vansinnesstrapatser, utan verkligen som ett riktigt ställe. Som en riktig stad. Det känns som om Niko anländer, som vilken våldsbenägen (illegal) invandrare som helst, och bara är en liten del i en enorm stad. Inget mer. Och den känslan är helt fantastisk.

Detaljerna gör spelet, för i övrigt är det oerhört mycket som är precis som vanligt. De där detaljerna, de är magiska. Det går att stå i timmar, stilla, och bara kika på staden och alla dess invånare. Se hur de tar upp paraplyer om det börjar regna, hur de lämnar sin post i postlådorna, slänger sopor, eller blir haffade av polisen för enklare trafikföreteelser.

Niko byter ett kallt östeuropa mot Liberty City. Han flyr sitt hem för att finna lyckan i USA. Och utan mobiltelefon vore han såklart absolut ingenting. Roman ger Niko en gammal telefon vilket visar sig vara spelets centerpunkt, och Nikos viktigaste ägodel. Alla Nikos vänner, uppdragsgivare, tjejer och andra kontaker sparas i mobiltelefonen och många av spelets uppdrag ges till Niko genom just telefonsamtal på hans mobiltelefon. Detta känns som ett modernt och lyckat grepp som Rockstar förverkligat med största bravur. Roligast är det att uppvakta stadens damer med alldeles för täta påringningar (vid helt fel tider på dygnet) bara för att bli utskälld.

Vissa kontakter är exempelvis viktigare än andra. Dejter, barpolare och annat krafs kan man enkelt klara sig utan om man så snabbt som möjligt vill springa igenom spelets grymma story. Viktigare är det dock att hålla sig på god fot med de "större" uppdragsgivarna som man stöter på under sin 20-timmar långa resa mot slutet. Stereoid-pumparen Brucie är exempelvis expert på stulna bilar och hjälper mer än gärna Niko med eventuella problem, medan brajrökande rastakungen Little Jacobs expertis rör skjutvapen, vilket blir viktigare och viktigare ju svårare uppdragen blir.

Rent spelmekaniskt har Rockstar ändrat en rad mindre detaljer som gör ganska stora skillnader, i slutändan. Bilfysiken är helt ny, och kräver betydligt mer av spelaren än tidigare. Faktum är att många av bilmodellerna uppför sig oerhört verklighetstroget tack vare den nya och oerhört mycket bättre fysikmotorn som Rockstar stoppat in. I de tidigare spelen räckte det med att peka och gasa, och ville man ta en snäv kurva i hysteriskt fart behövde man bara ge handbromsen en lätt knuff. Så funkar det inte längre.

Även systemet för att skjuta och slåss är renoverat och fungerar mycket väl. Till PC gör man smartast i att koppla in en Xbox 360-kontroll (som spelet har fullt stöd för) eftersom musen blir lite... petig att använda. Att köra bilarna går dock nästan bäst med tangentbordet, då man känner sig mer exakt än någonsin i sitt vilda rattande.

När det gäller det grafiska är PC-versionen dessvärre en mixad påse innehållande lika delar ljuvlig briljans som illaluktande ruttenhet. Grand Theft Auto IV till PC är i grund och botten en bra bit snyggare än Playstation 3- och Xbox 360-versionen. Det är skarpare, men får njuta av bättre draw distance och högre upplösning, såklart. Den ruttna biten består dock av ett av de sämst optimerade PC-spelen jag någonsin testat, samt en hel del irriterande buggar.

I ärlighetens namn har jag oerhört svårt att begripa varför Rockstar släppte PC-versionen i det här skicket överhuvudtaget? För som det är just nu, är detta snudd på ospelbart i vissa avseenden och är därmed givetvis i enormt behov av en rask uppdatering.

Bilar försvinner, Niko fastnar, texturblock faller bort och spelet hackar ibland som en trasig diabildsprojektor. Grand Theft Auto IV har massiva problem rent tekniskt. På vår Core2Duo 3GHz, 8800GTX 1440x900 har vi legat och sur-puttrat på cirka 20-25 bilder i sekunder, i trafiken. Ibland har det sjunkit ända ned till 17 bilder/sekund, och detta oavsett vilken inställning man spelar spelet i.

Skillnaden mellan flyt om man väljer "low" i spelets grafikinställningar eller "very high" (som bilderna är tagna i) är väldigt liten. Nästan löjligt minimal. Sägas ska dock att många av de regelrätta grafikbuggarna som Grand Theft Auto IV lider av är betydligt mer uppenbara om man kör det i Vista än i Windows XP. Att installationen kräver 16GB måste också listas som ett PC-exklusivt minus. 16 GB liksom. Vad handlar det om?

På pluskontot, exklusivt för PC-versionen, hittar vi inställningsmöjligheter för hur tät trafiken ska vara samt ett ultracoolt videoredigeringsläge. Här kan du spela in sekvenser medan du röjer runt i Liberty City, för att sedan klippa ihop egna filmen och dela med dig av dem till polarna. Lite som i de tidigare Driver-spelen. En rolig funktion som också är tekniskt välgjord.

Jag hade väntat mig mer från PC-versionen av det här spelet. Om man den senaste veckan köpt Grand Theft Auto IV från Steam, får man idag igen pengarna från Valve/Rockstar. Så dåligt optimerat och så ofärdigt anser Valve att Rockstars briljanta skurksaga är till PC. Tragiskt, är vad det är. För vi snackar trots allt om ett av världens bästa actionspel... någonsin.

(Stort tack till Gamereactors dator-trollkarl Magnus Pettersson för hjälp med bilderna)