Worms Battlegrounds

Spelserien Worms har en speciell plats i mitt hjärta. I synnerhet Worms 2. Alltför många av min barndoms glada dagar spenderades i familjens ombyggda städskrubb, som vi valt att titulera datarum, i full färd med att vara en maskmördare. Detta gjordes för bästa effekt i sällskap med vänner, så mer än ofta var vi minst fyra personer intryckta i den där lilla städskrubben. Med högljutt skrikande och svettiga anleten kastades det heliga handgranater och bananbomber höger och vänster. En underbar tid som jag alltid minns med ett leende. Det har nu gått 17 år sedan Worms 2 släpptes och Team 17 väljer nu att presentera sina maskar för den nya generationen med Worms Battlegrounds (som mer eller mindre är en portning av PC - spelet Worms Clan Wars). Är detta något att nappa på? Både ja och nej.

Har du aldrig gillat seriens grundformel med turbaserade strider i lagform så lär du inte göra bakåtvolter av upphetsning över Worms Battlegrounds heller. Om du däremot är ett fan av konceptet så kommer du antagligen göra glädjeskutt, om än små, här och där. För spelet känns mer som en påminnelse om en retromumsig dåtid än en ny nystart och ett steg in i en ny generation. På samma gång glädjande som det är tråkigt.

Likt serier som Call of Duty och Battlefield är Worms inte precis omtalat och omtyckt för sin singleplayer upplevelse. Ändå så erbjuds vi en kampanj med story och hela kalaset i Worms Battlegrounds. En rätt så, direkt från start, urballad historia.

Äventyraren Tara Pinkle, en oerhört brittisk kvinna, samlar in reliker och fina föremål till ett världmuseum. Ett museum som du självfallet huserar på. På museet finns även hypnotisören Lord Crowley Mesma, en mask med världsdominans på hjärnan, som vill åt en magiska artefakt i form av en stenmorot (!) som ska ge honom krafter att kunna styra över alla maskar. Släng även in en historia om "en utvald mask" som kan stå emot Mesmas krafter och vi har en rejält snårig och dråplig historia. Behållningen med historien beror till störst del på skådisen Katherine Parkinson,mest känd från den brittiska komediserien The IT Crowd, och henne skojigt absurda kommentarer genom alla banor.

Spelmässigt så tenderar singleplayerkampanjen att bli rätt så tradig. Du rör dig från rum till rum i museet och kommer in i nya eror (stenåldern, vikingatiden, osv.). Varje bana går, chockerande nog, ut på att förinta alla fiender på bana. Det är inte särskilt beroendeframkallande och väntan på att AI:n ska göra sitt drag är nästan lika långsamt och roligt som att titta på när färg torkar. Intressant däremot är de fyra olika klasserna man tillgår (både i single- och multiplayer), scout, soldier, scientist och heavy, vars olika egenskaper lägger ett extra lager till strategitänket. Den lille och flinke scouten går exempelvis väldigt snabbt och hoppar långt samtidigt som den lyckas med konststycket att inte utlösa minor, medan den store långsamme heavyn utdelar mer smärta och har större sprängradie. Tyvärr så är suget att klara av singleplayerkampanjen sedan länge borta när man väl börjar få något att bita i och som kräver lite mer av dig. Synd.

Men när allt kommer omkring så inhandlar man ju inte ett spel som Worms Battlegrounds för att sitta med det själv. Det är ju trots allt multiplayer-sektionen man vill åt, antingen för att dänga dyngan ur kompisar på plats eller för att ha eldstrider online. Läget som delar namn med spelets undertitel, alltså Battlegrounds, är den nyaste tillägget. Här kan du starta, eller gå med i, en helt egen klan tillsammans med kända eller okända maskmördare för att sedan jaga en åtråvärd plats på leaderboarden. Som vanligt kan du skräddarsy dina maskar bäst du vill (mustascher, röster, hattar med mera) för att få till det där personliga laget, med eget emblem och hela kalaset. Sedan finns självklart "vanliga" onlinematcher utan kravet på ett medlemskap i någon klan för den som vill ha sin action snabbt och enkelt. Det är förvisso kul att spela online men tempot är mer än ofta på tok för segt och jag finner mig ibland rent ut sagt ouppmärksam eftersom väntan varit lång. Möjligen att det har mer med personlig smak att göra än bristfälligheter hos själva spelet.

Däremot är det två problem som verkligen kan tituleras spelet. Två fel för att vara exakt. Det första är grafiken, då Worms Battlegrounds faktiskt är ett rätt så fult spel. Det är inget spel som kan säga att det är för den nya generationen utan vid första anblick skulle man utan tvekan kunna tro att det är ett spel från tidig förra generation. Vattenanimationerna är däremot rätt så snygga. En klen tröst i sammanhanget.

Det andra problemet är bandesignen. När man väl är ute där på slagfältet och ska placera sin utomordentliga bananbomb i fiendes plyte med ett välriktat kast är det ett stort problem; vad exakt är en fysisk vägg och vad är en bakgrund? För- och bakgrunden flyter in i varandra och förvirrar en så till den milda grad att man gärna undviker långdistansvapen och satsar på arsenal som kräver närhet, liksom dynamit och minor. Oerhört frustrerande är det och jag frågar mig om detta var en klantig miss eller ett medvetet val. Om det är det senare så hoppas jag att den ansvarige för beslutet nu är sparkad, tjärad och fjädrad.

Trots missade lägen, undermålig grafik och idiotisk bandesign så är det ju ändå Worms. Förvisso en portning av ett spel som kom förra året, men ändå Worms. Och Worms Battlegrounds är ett rätt så underhållande tidsfördriv om det spelas i sällskap av andra människor. Men oavsett om du väljer att avnjuta Worms Battlegrounds ensam, med kompisar eller online så får du exakt samma sak som du alltid fått i varje Worms-spel som någonsin släppts: maskar med roliga röster och utseenden som vill ha ihjäl varandra med en drös knasiga vapen. Gillar du det så gillar du det här, så enkelt är det. Punkt.