Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

MURDERED: SOUL SUSPECT

Att vara ett spöke är inte alltid så roligt. Murdered: Soul Suspect gör detta väldigt tydligt och Oliver har tagit åt sig uppgiften att ta reda på varför...


Mitt namn är Ronan O'Connor. Min historia börjar med mitt egna mord och innan jag hinner blinka har jag förvandlats till ett välklätt och surmulet spöke. Det visar sig snart att jag inte kommer kunna återförenas med min avlidna fru förrän mina outredda affärer, det vill säga min död, utretts till fullo.

I Murdered: Soul Suspect ligger fokus på att berätta en bra historia och det omedelbara problemet är att manuset inte är särskilt bra skrivet. Huvudpersonen Ronan är en vandrande deckarklyscha vars känslomässiga substans mestadels påminner om en ostbåge. Här finns dessutom inte tillräckligt med egna idéer för att premissen ska utmärka sig. Stundtals lyckas det hålla mig tillräckligt intresserad för att jag ska orka investera mig, särskilt mot slutet, men oftast finner jag mig själv likgiltigt ställd till händelseförloppet. Berättelsen har sina poänger men är fundamentalt anonym och det gäller för stora delar av det övriga paketet också.

Murdered: Soul Suspect
Vid en första anblick är det lätt att tro att Murdered: Soul Suspect utspelar sig under 50-talet men det är en modernare värld än man tror.
Detta är en annons:

Spelmässigt är detta en blandning mellan L.A. Noire och Beyond: Two Souls. Att som spöke kunna gå genom väggar, läsa människors tankar och påverka omgivningen omkring dig i jakten på ledtrådar som ska leda dig till din mördare låter som en rolig idé på pappret men utförandet är extremt begränsat i att du inte får mycket utrymme för att experimentera och det finns väldigt sällan mer än en förutbestämd lösning på ett problem. Ett exempel på detta är när jag ska eskortera en arresterad person osedd ur polisstationen. För att lyckas med det behöver jag distrahera poliserna som blockerar vår väg genom att likt en poltergeist fiffla med elektronisk utrustning som telefoner och skrivare i kontoret. Vissa av dessa objekt gav ingen reaktion alls medan andra minsann fick poliserna att klia sig i huvudet, oavsett hur nära de stod föremålen jag försökte fånga deras uppmärksamhet med. Resultatet är en väldigt styrd och sömnig upplevelse där jag inte ens matas med en illusion av fri vilja.

Detta är en annons:

Det finns spökjagande demoner som man behöver akta sig för men de dyker upp sällan och är alltid lätta att handskas med. I och med att demonerna är en sån liten del av helhetspaketet blir mina konfrontationer med dem mer av ett irritationsmoment än ett spännande hinder att överkomma och jag får känslan av att de är här bara för att ge mig något som påminner om utmaning.

Murdered: Soul Suspect
När dementorerna inte jagar Harry Potter ägnar de sig med att göra livet surt för vår hjälte Ronan.

Spelet går som sagt i mångt och mycket ut på att, som i ovan nämnda L.A. Noire, leta efter ledtrådar på en brottsplats som du sen pusslar ihop för att ge gåtan i fråga ett sammanhang. Tyvärr är detta så simpelt uppbyggt att det bara handlar om att hitta och utvärdera alla ledtrådar och peka ut vilken av dem som är mest relevant för fallet. Här finns heller ingen utmaning då du utan vidare kan använda uteslutningsmetoden för att fastställa vilken av ledtrådarna som spelet vill att du uppmärksammar. Det straffar dig inte på ett meningsfullt sätt om du inte gissar rätt med en gång och du är fri till att blint testa dig fram tills du kommer vidare i berättelsen. Värst av allt är nog ändå hur förolämpande uppenbara de flesta lösningarna är. Vid ett tillfälle ska jag exempelvis peka ut två ord som beskriver en målning av två flickor där ord som "brothers" finns som alternativ bredvid "two girls". Således är det aldrig särskilt givande att lösa en gåta.

Murdered: Soul Suspect låter mig välja vad jag ska säga i vissa dialoger som så många andra liknande spel gör. Här är det dock, för det allra mesta, bara ett sätt för mig att välja ordningen i vilken jag ställer mina frågor och inte ett sätt att forma samtalet som jag vill. Det är konstigt för spelet låter mig vid några enstaka tillfällen å andra sidan välja om jag ska hälsa vänligt eller spydigt på några av Salems mindre levande invånare. Varför inte då gå in lite tyngre på ett djupare dialogsystem likt Mass Effect eller Telltales The Walking Dead? Bara en sådan sak hade gjort sitt för att fördjupa mig ytterligare i min karaktär.

Murdered: Soul Suspect
Av någon anledning blev Ronans sista cigarett ett spöke med honom. Han lär slippa lungcancerrisken nu, åtminstone.

Något jag inte kan säga mycket ont om är dock röstskådespelet. Jag vill inte påstå att det är särskilt imponerande överlag men det fungerar bättre än spelets övriga komponenter. Särskilt Cassidy Lehrman (kanske mest känd från TV-serien Entourage) gör ett överraskande bra jobb som den till en början trotsiga tonårstjejen Joy som verkar vara den enda som kan se och höra Ronan. Joy är för övrigt spelets bäst presenterade karaktär och hon erbjuder en välbehövlig kontrast till Ronans träiga personlighet. Det är synd att hon inte får ta mer utrymme än hon gör.

Murdered: Soul Suspect är inte ett särskilt snyggt spel, tyvärr. Designen är rörig och vet inte riktigt vad den vill vara, miljövariationen lämnar mycket att önska och tekniskt sett är det i sina värsta stunder direkt fult även på de nya konsolerna. Utanför mellansekvenserna är dessutom animationerna horribelt stela och ickeövertygande. Spelvärlden, den lilla staden Salem, känns aldrig som en levande plats med invånare utan består av spretigt presenterade områden som klistrats ihop utan kontinuitet. Datorstyrda karaktärer rör sig ryckigt som på räls utan reaktioner på miljöns struktur. Ja, det händer att man ser folk gå rakt igenom solida objekt som väggar som om spelet inte förstått att alla karaktärer i spelet inte är spöken.

Murdered: Soul Suspect
Joy är ett medium som från och till hjälper Ronan att få reda på sanningen om hans mördare. Hon är en mycket intressantare karaktär än Ronan själv.

En av de mer lyckade aspekterna är sidoberättelserna där du får träffa andra nyblivna spöken och i vissa fall även hjälpa dem att komma underfund med hur och varför de avlidit. Även om den spelmekaniska processen är lika understimulerande som i det övriga spelet är dessa karaktärers berättelser någorlunda engagerande och det är ganska givande att efteråt se dem gå vidare till den andra sidan. En av dessa vilsna själar behöver få reda på om det var han som satt bakom ratten i bilolyckan som dödade honom, exempelvis. Men små ljusglimtar som dessa väger inte upp för resten av det undermåliga innehållet.

Ett intressant koncept blev ett mediokert äventyr och Murdered: Soul Suspect är i praktiken ett spel du bör glömma då det lider av en anonym berättelse, en livlös värld och förlamande begränsad spelmekanik. Det är ett spel som vill väldigt mycket men uträttar väldigt lite och är framförallt inte roligt att spela. Och medan idéerna inte är överrepresenterade i spelmediet är de långt ifrån unika i den övriga underhållningsvärlden.

05 Gamereactor Sverige
5 / 10
+
En hel del intressanta idéer, vissa engagerande sidouppdrag
-
Enfaldig spelbarhet, anonym presentation, blekt manus, undermålig grafik

Medlemsrecensioner

  • Ekneh96
    Jag kan inte minnas om jag spelat ett spel som ett spöke innan... Att spela som ett spöke där man ska försöka lösa mysteriet på sin egen död lät som... 5/10
  • tengel
    Att utreda sin egen död är något nytt. Oftast handlar det ju om andra. Men sin egen. Hu. Bara där har utvecklarna lyckats skapa ett intresse hos mig... 9/10
Detta är en annons: