World of Goo

Några pinnar till bara. Högre och högre bygger jag. Upp, upp, upp mot evigheten. Eller åtminstone till det där röret några meter bort. Gustave Eiffel, pyramid-faraonerna och de där ambitiösa snubbarna i Babel - deras beslutsamhet och ingenjörskonst flyter i mina ådror. Men jag är annorlunda. Jag bygger inte med stål eller sten. Jag föredrar slem och snor.

Så börjar byggnadsmaterialet tryta. Allting vinglar och det där bygget i Pisa ser enormt stabilt ut i jämförelse. Jag försöker räta upp mitt torn, men missbedömer och överkompenserar så att hela byggnadsskelettet börjar luta. En av de många ballongerna som håller uppe hela härligheten kommer för nära det hemska vindkraftverket, det säger "plaff" och jag ser mitt slemverk rasa samman. Jag tappar inte tålamodet utan trycker tålmodigt på Retry. Jag är för förtjust av World of Goo för att bli arg.

WiiWare-spelet World of Goo är ett Jenga doppat i en golvbrunn; en hybrid mellan Loco Roco och Lemmings där det på diverse färgglada banor gäller att lotsa en viss mängd slemklumpar från start till mål. Med Wii-fjärren ansluter du de charmiga Goo-bollarna till byggnadsstrukturer som blir allt större och vingligare ju längre du monterar på dem. Man bygger ett slags klibbigt nät i olika riktningar och på vägen till slutmålet, ett rör som suger upp Goo-bollarna, finns hinder som stup, taggar och bommar.

Fysikmotorn i World of Goo är fantastisk och gör mig glad på samma sätt som Little Big Planet. Det är otroligt roligt att bara leka med Goo-bollstornen som rör sig både galet omöjligt och roande verklighetstroget på samma gång. Slemmet tycks ha en enorm vertikal strävan och det finns en abnorm flexibilitet i det kladdiga byggnadsmaterialet, men samtidigt är gravitationen ständigt en motståndare vilket märks när man försiktigt balanserar sina gungande broar och torn. Allt känns riktigt realistiskt och att plocka bort bara en beståndsdel kan få förödande konsekvenser för hela konstruktionen.

På en extremt blåsig bana blir kravet på noggrannt byggande extra tydligt. Ett stort vindkraftverk står i vägen för mina Goo-bollar och mål-röret. Till min hjälp har jag ballonger som kan hålla upp min slemsträng (blä) ovanför de sylvassa rotebladen, men minsta kontakt med vindkraftverket och det är kört. Förutsättningarna förändras för antalet ballonger jag placerar ut och var jag placerar dem, och att lägga till en extra Goo-boll (av den transparenta, extra rinniga typen) är ett vanskligt projekt. Det tar några försök innan jag klarar det, men spelet får mig att känna mig oerhört stolt när kameran zoomar ut över den ursnygga, vindpinade banan och visar min färdiga "bro".

Banorna kan till en början se totalt omöjliga ut, men löser sig ofta smidigt efter en stunds försök. Omkring på banorna surrrar dessutom "time bugs" som fungerar som ångra-knappar om du skulle göra ett misstag. Klicka på tidsinsekt så låter det "poff" och ditt senaste drag har aldrig hänt. Det går alltså relativt snabbt och smidigt att ta sig genom World of Goo, men i gengäld introduceras nya typer av Goo-bollar och utmaningar i ett helskönt tempo. Här finns också mervärde i form av Tower of Goo, ett sidoläge där du med överskottsslem kan bygga ditt privata megatorn. I takt med att du bygger på detta dyker andra spelares höjdrekord upp i form av moln med spelarens lands flagga på. En rolig bonusutmaning som sporrar en att spela om banorna för att samla på sig mer byggmaterial.

World of Goo är rakt igenom snyggt, charmigt och stilfullt presenterat. Spelvärldarna är indelade efter de fyra årstiderna och har varsamt designats därefter, allt med en färgglad palett som för tankarna till De Blob eller redan nämnda Loco Roco. Första världens bossbana utspelar sig i magsäcken och strupen på ett märkligt monster och den vrickade approachen ligger som en skön filt över hela spelet. Överallt råder total kreativitet och skaparglädje, oemotståndlig för alla med en gnutta fantasi.

Musiken är också imponerande. I stället för att välja den av pusselspel upptrampade käcka, trallvänliga vägen har man gett World of Goo en mer pampig ljudinramning som påminner om Sagan om Ringen eller något från Danny Elfmans katalog. Detta ger World of Goo en värdighet och faktiskt lite av en mystik man sällan ser i liknande spel. När regnet smattrar och den vemodiga musiken i banan "Beauty and the Electric Tentacle" spelas tar jag paus i tornbyggandet en sekund för att bara njuta av atmosfären.

I World of Goo finns även många sköna gliringar till spel och spelare. Varje bana har t.ex. något för den grundlige/galne spelaren som inte bara nöjer sig med att klara banorna, utan vill ha en extra utmaning. I World of Goo kallas detta OCD - Obsessive Completion Distinction Critera. Nördskämt som till exempel "It's not a bug - it's a feature" finns runt varje knut.

Överallt, särskilt i de första nivåerna, finns även en mängd skyltar med förklaringar till olika spelmoment, och dessa är signerade "The Sign Painter". World of Goo ifrågasätter logiken i varför en massa skyltar så lämpligt finns precis överallt genom att skapa denna skyltmakarfigur, och det är ett roligt grepp. Skyltarna är dessutom övrigt skitroliga. Istället för tråkiga tutorial-träigheter får vi läsa filosoferande, absurda textrader som ändå lyckas förklara precis hur vi ska göra.

Av nyproducerade, nedladdningsbara spel är det nog egentligen bara Braid som fått mig lika förtjust som World of Goo. Det är imponerande nog att skapa en helgjuten pusseltitel med klockren fysik och varierade banor, men att samtidigt ge spelet sådan egen personlighet och värdighet (mycket tack vare musik och inspirerat berättande) är ett hästjobb. Att utvecklaren 2D Boy som mest hade tre personer som jobbade med spelet är totalt sanslöst. Samtidigt säger det en hel del om spelindustrin; ju fler kockar desto sämre slem...

Det finns inte mycket mer att diskutera, applådera nu 2D Boy och köp det här spelet så fort du kan. Själv fortsätter jag samla slem och jobba uppåt, uppåt, uppåt i mitt vansinniga torn. Det börjar bli ostadigt igen, men den här gången kommer jag att fixa det. Det gungar alltid på toppen, men där är utsikten som vackrast.