Först kom Battlefield 1942. Sen kom Star Wars: Battlefront och tog de öppna onlineslagfälten till månplaneten Endor och resten av George Lucas universum. Nu är det Midgårds tur att tuktas. Inte med krypskyttegevär eller laserpuffror, naturligtvis. Uruk-hai-klingor, enter och troll står för våldskalaset denna gång.
Det första som slår mig, är att Midgård är brunt. Jättebrunt. För att vara ärlig, så trodde jag inte att det fanns så många nyanser av brunt innan jag spelade The Lord of the Rings: Conquest. Det ser ut lite som havregrynsgröt. Men krig är smutsigt, det får man kanske acceptera. Vad man inte bör acceptera, är hur illa behandlad den tunga Sagan om Ringen-licensen är i EA:s senaste fantasyslag.
Då går det upp för mig att det har varit nästan läskigt tyst om det här. Vi har knappt hört ett knyst om ett spel som i teorin låter som en häftig idé och potentiell storsäljare. Nu förstår jag varför.
Spelets utvecklare Pandemic Studios stod även bakom tidigare nämnda Star Wars: Battlefront och dess uppföljare. Riktigt hyfsade lir som bjöd på en del skön underhållning och täta onlinematcher mellan imperialister och rebeller. Men något måste ha hänt på senare tid. Buggfesten och semi-fiaskot Mercenaries 2: World in Flames som kom ut sent förra året var tydligen bara början. Man har nu lyckats tagit begreppet "släpp-spelet-innan-det-är-färdigt" till en ny nivå.
För The Lord of the Rings: Conquest känns inte färdigt. Det känns inte genomtänkt. Och framför allt är det inte speciellt kul. Inte alls.
Jag springer oengagerat omkring med min krigare i människornas högborg Minas Tirith, den onda trollkarlen Sarumans fallande domän Isengard och utanför den Svarta Porten. Hackar orcher i ett tredjepersonsperspektiv med samma trötta kombinationer om och om igen. Att det finns flera klasser att välja mellan hos både den onda och goda sidan (tung krigare, lätt krigare, bågskytt och magiker) hjälper inte. Man lessnar lika snabbt på de alla, eftersom samtliga bjuder på ytterst lite djup och få kombinationer. Monotont knapphamrande är inte roligt år 2009.
Gör man extra bra ifrån sig ute på slagfältet så kan man få möjligheten att dra på sig hjälterollen. Spelet blir faktiskt lite roligare nu när jag får chans att kontrollera Gandalf och hans kraftfulla "You shall not pass!"-stöt med trollkäppen. Inget som höjer den jämntrista helhetsupplevelsen nämnvärt, dock.
För striderna och stridsfälten är inget annat än en stor besvikelse. Förutom en ful yta är nivåerna även små och kryllar av osynliga väggar som hindrar ens framfart. Här har Pandemic Studios uppenbarligen inte låtit sig inspirerats särskilt mycket av Creative Assembly och deras Viking: Battle for Asgard, vars episka och månghövdade slag ironiskt nog känns mycket mer som Sagan om Ringen än vad de faktiska licensspelen gör.
Mycket skräp är det som trängs på de trånga, stängda slagfälten. Den rådåliga grafiken är bara början. Den är så stel, buggig och, ännu en gång, brun att spelet ser ut som en rak HD-version av de flera år gamla actionspelen som släpptes i samband med filmerna till förra generationens konsoler.
Sen har vi den urusla artificiella intelligensen. Mitt under en batalj mot Saurons armé i Morias gruvor i spelets kampanjläge bestämmer sig flera av mina lobotomerade medkämpar att de hellre hoppar ner i Morias mörka djup än att slåss vid min sida. Helt omotiverat. Det är som att AI:n själv vill slippa skiten. Fast det kan jag i och för sig förstå.
Det finns flera olika spellägen både online och offline i splitscreen om man så önskar, som Conquest (två lag som krigar om hållpunkter utspridda på kartan), Team Deathmatch (förklarar sig självt), Capture the Ring (variant av Capture the Flag) och Hero Team Deathmatch, vilket är lite av min favorit. Men inte på grund på något vis är roligt att spela, oh nej.
Hela spelsättet är en enda komplett ologisk, bisarr och ofrivilligt komisk situation. Alla är hjältar. Ingen behöver känna sig lite sämre, lite mindre. Lika för alla. Känns lite som ett luciatåg på dagis där alla vill vara lucian när två identiska Elrond of Rivendell och tre stycken Aragorn attackerar mig samtidigt. Vad tänkte man med här egentligen? Maken till dumt spelläge har jag inte sett på år och dagar.
Ett Battlefield-liknande spel vore ingenting utan möjligheten att kontrollera lite tyngre artilleri. Det är en sak som Pandemic i alla fall har slagit fasta på. Så istället för pansarvagnar och AT-ST:s går det att hoppa upp på enter och troll för sprida förödelse storlek större. För att inte göra striderna obalanserade där alla rushar för att få kontrollera ett troll eller en ent, så har de sina uppenbara svagheter. De fnösketorra enterna är känsliga för eldattacker, och troll kan med lätthet dräpas genom att smyga upp på dem bakifrån.
Hur låter det då? Förutom riktigt jobbiga röster från dina medkämpar som var femte sekund säger åt dig var du ska och vad du ska göra (lyckligtvis går dessa att stänga av), så är det svårt att dissa det så välkända (kanske aningen överanvända) och pampiga soundtracket vi känner igen så väl ifrån filmerna.
Nu har jag spenderat mer än femtusen tecken på att totalrata ett spel jag vet att många har sett fram emot. Blir det verkligen inte bättre? Tro mig, jag vill lika mycket som er att det här ska vara bra. Jag är ett fan av Peter Jacksons mästerliga filmtrilogi baserat på J.R.R. Tolkiens mästerliga böcker. Såg faktiskt filmerna, ännu en gång, för knappa månaden sen.
Men hur man än vrider och vänder på det, så finns det inte mycket positivt att säga om The Lord of the Rings: Conquest. Tyvärr. Det är en överlag grynig och halv upplevelse som inte på långa vägar gör licensen rättvisa. Ett spel som på sin absoluta höjd aldrig blir mer än mediokert.