Killzone 2

Jag har stirrat in i döende kamraters hopplösa ögon. Jag har sett krig i alla dess former. Jag har krigat överallt. På Jorden, i rymden, på havets botten och i främmande galaxer. Världen är ett bättre ställe tack vare mig. Jag har slagits för freden, för friheten och för människans överlevnad så många gånger att jag inte längre ifrågasätter min vilja att döda. Det sker automatiskt. De där hemma kommer aldrig att förstå.

Jag trodde att jag hade sett allt. Slagits mot alla typer av motstånd, på alla olika former av slagfält. Men jag hade fel. Vrålande Combine, arga Covenant eller skjutglada Chimera hade aldrig kunnat förbereda mig på vad som väntade på Helghan. En övermäktig fiende med oändliga mängder resurser, med konstanta förstärkningar och en överlägsen vapenkraft vi aldrig hade förväntat oss. Kriget på Helghan rasar, och jag slåss för mitt liv. För ditt liv. För vår överlevnad.

Killzone 2 är snart här. Fyra års ivrig väntan är över. 400 miljoner av Sonys pengar har spenderats. Det är vinna eller försvinna för holländska Guerrilla Games nu. Och jag är övertygad om att de kommer att smaka segerns sötma de kommande månaderna. Detta är nämligen ett mästerverk. Ett actionspel proppat av oförglömliga kvaliteter, som ingen Playstation 3-ägare får missa.

För fyra år sedan slogs jag på hemplaneten Vekta, mot de muterade supermänniskorna från Helghan. Efter ett århundrade av fred och fridlyst vädjan om genomtänkt politik och medmänskligt agerande uppstod osämja bland rymdkolonierna på Vekta. Många bröt sig fria från de stränga bestämmelserna på planeten och flydde till Helghan, smutsig industriplanet med usla levnadsförhållanden.

40 år senare kom invasionen. Vekta hotades. Helghans soldater var snabbare, starkare och hårt drillade i högeffektiv krigsföring, starkt inspirerad av Nazitysklands Blitzkrieg. Jag slogs för Vekta. För ISA. Och vi stred till sista bloddroppen där för lite drygt fem år sedan.

Nu har vi omgrupperat, laddat om, förstärkt, omstrukturerat hela infanteriet och precis landat på Helghan, fyra kilometer utanför huvudstaden Pyrrhus. Vårt uppdrag är att tillfångata Helghast-kejsaren och Helghans överhuvud Visari, och därmed förhoppningsvis sätta stopp för kriget snabbare än väntat.

Killzone 2 är en perfekt uppföljare. Det vårdar ömt de bästa delarna från föregångaren, och passar samtidigt på att förbättra precis varenda liten beståndsdel. Kvar är den tunga och militärstrategiskt realistiska känslan av trovärdig framryckning under eldunderstöd. Borta är den ryckiga skärmuppdateringen och aningen svårbemästrade spelkontrollen. Detta är fantastiskt, majestätiskt mästerligt och helt... helt underbart. Killzone 2 är ett av de bästa actionspelen på flera år.

Som du vet hade jag hoppas på så mycket. Mina förväntningar var allt annat än realistiska. Jag har väntat i fyra år och fem månader, för att få återuppta kampen mot spelvärldens grymmaste fiender. Den där legendariska E3-trailern från 2005 har snurrat i mitt huvud tusentals gånger de senaste åren. Förhoppningarna hade hunnit växa till ett monster, redo att förstöra den spelupplevelse som jag slutligen fick uppleva i slutet på förra året.

Förväntningar kan förstöra mycket. På många sätt är de en spelkritikers värsta fiende. Man är själv med och bygger upp dem, hos läsarna, hos kollegorna och givetvis hos en själv. Ibland tar hypen överhanden. Men bränner på för mycket. Tar i för hårt. Och lurar sig själv på köpet. Jag var rädd för att jag hade gjort det med Killzone 2. För egentligen hade jag varit nöjd med ett stabilt actionspel toppat med tät atmosfär och cool design. Ja, precis som i föregångaren. Det jag fick, i slutändan, var dock något större, bättre och mer ambitiöst än så.

I en genre där klara riktmärken konstant uppdateras och där eliten utgörs av spel som Half-Life 2, Halo och Call of Duty 4: Modern Warfare. I den mixen, bland alla dessa förväntningar, är det oerhört skönt att se en utvecklare som Guerrilla, så orutinerade som de egentligen är (inte minst i jämförelse med genre-kollegor som Bungie, Valve och Id Software) gå sin egen väg. Helt och hållet.

Killzone lånar inte särskilt mycket från andra spel. Visst finns här små, små nyanser som doftar härligt av Gordons Freemans tuffa äventyr, och jag tycker mig även kunna skönja en och annan Ghost Recon 2-referens. Men i stort är Killzone 2 något unikt. En värld så trovärdigt äkta och så oerhört väl uppbyggd att man omedelbart slits med, slits in - och sedan liksom fastnar där. Helghan är på riktigt. Där inne, i spelet. Atmosfären vilar som en tät dimma över varje liten avfyrad kula, över varje liten sotsvart bakgata och över varje liten del av Helghan.

Det var över fyra år sedan jag slogs mot Helghast senast. Att få göra det igen gör mig upprymd. Nästan lyrisk. Jag älskar dessa ondskefulla supermänniskor.

Storyn i Killzone 2 är ganska sparsmakad. Men det som är, är av mycket god kvalitet. Temat är hämnd och i denna soppa av missriktad avsky, hat och politisk härdsmälta berör Guerrilla även ämnen som fascism, militär aggression och narcissism.

Helghan som planet bjuder på en helt annan typ av miljöer än kriget på den prunkande planeten Vekta från det första spelet. Borta är de lummiga trädgårdarna och välpolerade stadskvarteren. I Killzone 2 slåss man istället i sotiga, lortiga, ondskefulla industrimiljöer där arkitekturen har mer gemensamt med Albert Speers praktfulla modernism än låt säga Halo-universumets ultratypiska science fiction-klyschor.

Från första stund, där på stranden utanför huvudstaden, till slutsekunderna inuti Visaris storslagna palats, är Killzone 2 ondska i spelform. Marken är grå, eller brun. Täckt av torkat blod, svart grus eller sot. Byggnaderna är raka, starka, stora och estetiken på Helghan kommunicerar styrka och bestämdhet.

Visaris förberedelser inför ISA-truppernas anfall har varit noggranna och hans styrkor är betydligt starkare än väntar. Staden Pyrrhus och alla de slagfält som man under Killzone 2 får uppleva skiljer sig väldigt mycket från Vekta, och Helghanerna slåss hela tiden intelligent och ytterst genomtänkt i förhållande till terrängen.

Efter att ha kämpat längs stranden efter landstigningen i spelets början skickas man tillsammans med kollegan Garza in för att avaktivera stadens försvarsmurar och bereda plats för ISA-artilleriet som planeras rulla in senare under dagen. Vägen dit går igenom övergivna industriområden och överallt ligger pricksäkra Helghast-soldater på vakt. Deras ögon lyser. Den där mörkorangea tonen. Jag ryser i hela kroppen. När de sedan kommunicerar med varandra på raspig, hes, brittisk engelska, ryser jag ännu mer. Detta är actiongenrens läbbigaste fiendesoldater. Sanna mina ord.

Efter en timmes krigande i trånga kontrollrum, sotsvarta källare, kloaksystem och svårlästa bakgårdar, kommer man fram till The Salamun District där man efter att ha skjutit ihjäl tre vaktande Helghast-poster blickar ut över ett enormt slagfält, där ISA precis sprungit in i ett välarrangerat Helghast-bakhåll och pressats tillbaka till områdets bakkant, mot Corinth River. Det gäller att slå sig fram och ta ut stationerade kulspruteskyttar, raketgevärs-poster och slutligen hoppa ned i en pansarvagn och möta upp Helghanernas artelleri med salvor av ruskiga super-missiler.

Hela det här kapitlet, hela denna inledande timme, är så oerhört representativt för resten av Killzone 2 som efter Corith River och Salamun bara fortsätter att accelerera. Försvarandet av Visari Square, de täta eldstriderna i Shanti Village och sniper-utmaningen i The Wastelands är alla delar av det här spelet som jag kommer att bära med mig för evigt. För att inte tala om slutfighten som andas Metal Gear Solid och doftar ljuvligt av fiffig speldesign.

Till skillnad från det första spelet (och PSP-fiaskot Killzone: Liberation) styr man i Killzone 2 inte Jan Templar utan den nye karaktären löjtnant Sevchenko (Sev). En av de häftigaste delarna av Killzone var att man kunde välja vilken karaktär man ville spela som vid starten på varje bana.

Templar var den typiske allround-killen medan Hakha var en Helghast-major som bytt sida, Rico Velasquez den stereotype kulsprutekungen och Shadow Marshal Luger en kvinnlig ISA-spion med stealth-doftande färdigheter. I Killzone finns ingen av dessa karaktärer med förutom uppkäftige Rico. Eller jo, Jan Templar finns med i två av mellansekvenserna som en av ISA-arméns nya befälhavare. Han är dock inte spelbar, och man får aldrig chans att kontrollera Rico som dyker upp med jämna mellanrum.

Spelkontrollen i Killzone 2 snudd på perfekt. Guerrilla har förvaltat den där lite långsamma känslan av rörelse från det första spelet väl, och sedan tillfört tyngd, rekyl och respons. Det känns absolut som att man väger 100 kg i Killzone 2, att stridspackningen sitter där den ska och att stövlarna som löjtnant Sevchenko bär inte är fjäderlätta badsandaler.

Spelbalansen, upplägget och tempot för tankarna till Ghost Recon 2, fast på ett mer klaustrofobiskt sätt som passar utmärkt ihop med atmosfären i Killzone 2. Här går det helt enkelt inte att rusha som i Halo 3, eller tok-avancera för att kryssa av nödvändiga avancemang-checkpoints som i Call of Duty 4: Modern Warfare. Nej. Killzone 2 vilar stadigt på grunderna i militär krigsföring i tätbebyggt område. Utan att för den skull bli varken för realistiskt eller simulationstrist.