Eat Lead: The Return of Matt Hazard

Ni minns väl Matt Hazard? En av åttiotalets stora actionikoner som dök upp i ösiga spel på NES för att sedan följa utvecklingen genom 16- och 32-bitarseran? Inte? Inte så konstigt.

Eat Lead: The Return of Matt Hazard är något så genialt som en fejkad revival av en spelhjälte som aldrig existerat, men har klara likheter med massmarknadsikoner som Lara Croft och Duke Nukem. Hans karriär börjar i pixliga åttabitarsspel som har stora likheter med Bionic Commando, och utvecklas sedan tillsammans med tekniken till att bli förstapersonsskjutare precis som den gamle greven, och Matts karriär är i högvarv. Men efter att ha sålt ut sig med hemskheter som go-kartspel har Matts karriär tagit slut. När han då erbjuds en ny chans precis som Nathan i Bionic Commando är han förstås inte den som tackar nej. Men återkomsten tar en oväntad vändning när gamla fiender börjar rada upp sig för en chans att hämnas.

Genom hela spelet skämtar Eat Lead med etablerade spelklyschor och slänger roliga referenser omkring sig. Matt är högst medveten om att han är en spelfigur och skriker efter powerups och sparfunktioner när det går åt skogen. Manuset är välskrivet och ofta hysteriskt kul, särskilt när man fattar vad som åsyftas. Särskilt de små tipsen inför varje bana kan vara otroligt träffande. Eat Lead är också något så ovanligt som ett relativt barnvänligt tredjepersonsskjutarspel. Det brukar handla om blod, närstrid och våldsam död medelst motorsåg men i Eat Lead förintas fiender i ett moln av programkod. Eftersom de är datorspelsfiender, liksom.

Men precis som det senaste Simpsons-spelet och det näst senaste Asterix-dito faller parodin lite platt eftersom Eat Lead är betydligt sämre än allt det försöker skämta med. Även om man skrattar till med jämna mellanrum är själva spelet ett ytterst medelmåttigt actionlir med en tafflig kopia av Gears of War-taktiken som enda egentliga finess. Matt rör sig segt och det behövs flera olika knappar för att röra sig mot och runt skydd, vilket gör det hela extremt klumpigt och att jag oftast skippar det helt och bara står och skjuter.

Matt anfalls av fiender från alla tidigare spel vilket gör att zombier ibland samsas med hemliga agenter, ryska elitsoldater med utomjordingar eller maffiagubbar med revolvermän. Även miljöerna blandas hejvilt allt eftersom den mystiske storskurken manipulerar Matts spel och patchar in nya hemskheter. En kul bieffekt av blandningarna är att vapenutbudet matchar fienderna, och man får leka med allt från gamla sexskjutare till vattenpistoler (från när Matt gick ner sig som allra mest och gjorde en barnvänlig vattenpistolsimulator). Alla kulturkrockar påminner rätt ordentligt om Timesplitters när det var som bäst.

Lyckligtvis är fienderna sanslöst dumma och även om det finns en vettig förklaring till det (de är framklonade och återanvända ur Matts tidigare spel) känns det bara som en dålig ursäkt för att utvecklarna helt enkelt inte klarar av bättre. Så oftast handlar det om att meja ner anstormande idioter som för det mesta inte ens har hyfs att dyka upp från en logisk plats utan bara strålas in - ännu ett smart sätt att dölja bristande programmering med en gnutta spellogik. Men det blir faktiskt rätt intensivt och tempot är ofta ordentligt stressigt.

Trots att det oftast handlar om att kuta runt, sätta sig bakom en vägg och panga tills inget rör sig mer finns också en del omväxling. Spelets bossar bjuder på varierande upplägg och det finns sektioner där man måste hålla sig i skydd för att inte bli nersnipad. Jag är väl inte sådär överdrivet förtjust i quicktime-striderna, mest eftersom närstriderna är väldigt taffligt animerade, men det skapar lite filmisk flärd som spelet är i stort behov av.

Nej, det hela stupar på att Eat Lead inte inser hur extremt alldagligt det själv är. Med lite mer arbete och en ordentlig skopa självironi hade de kunnat klämma in så mycket humor att man hade kunnat stå ut med den simpla spelmekaniken. De hade bara behövt någon som mig som hade pekat ut alla brister och om de hade tagit sig tiden att antingen åtgärda problemen eller driva med dem. Om Matt själv hade påpekat hur enformigt det är, hur många platser i omgivningarna som egentligen är överflödiga och hur man dränks i achievements (typ: "jag hoppas att nån uppskattar alla gratispoäng"). Då hade vi kunnat snacka parodi. Nu faller de enstaka gliringarna istället platt. Troligen beror det på brist på utvecklingstid för även om Eat Lead har varit på gång ett tag känns det framstressat.

Egentligen är det synd att det inte görs bättre spelparodier, för det är definitivt något som behövs. Spelvärlden är fylld av konstiga klyschor och föråldrade konventioner, och en massa överspända karaktärer som skulle behöva tas ner på jorden ordentligt. Jag skulle vilja se mer vågade parodier och mer konkreta satirer istället för några enstaka spelomslag i början. Jag skulle helt enkelt vilja ha en spelserie som är spelens motsvarighet till Hot Shots eller Scary Movie. Tyvärr är inte Matt Hazard rätt man för att göra det, även om han är en ganska trevlig bekantskap i slutändan.