Mad World

Jag har besökt helvetet på Jorden. En plats av laglöshet där kaos härskar, där extremvåld är en del av vardagen och där inte ens den starkaste kan vara säker på att få överleva. Jag talar såklart om Jefferson Island, och trots den aningen negativa beskrivningen ovan älskar jag stället och tar varje chans jag får att avlägga visit.

Jack heter spelets hjälte, eller om man snarare kanske ska kalla det anti-hjälte. Han är brutal, våldsam, bryr sig inte om någon och har en enorm motorsåg inopererad på ena armen. Något som redan tidigt visar sig vara ytterst praktiskt för att ens ha skuggan av en chans att kunna överleva i de extrembrutala omgivningarna. Mad World har samma upplägg som gamla klassikern Smash TV där du (mer eller mindre ofrivilligt) är med i TV-showen Death Watch och din kamp för överlevnad filmas i underhållningssyfte av profithungringa gangsters.

Lyckligtvis är Jack en karl som kan ta vara på sig. Allt du ser omkring dig kan användas som tillhyggen och omgivningarna likaså. Att bara gå fram till en fiende och motorsåga honom till konfetti medan det röda blodet stänker över de svart/vita omgivningarna ger dig inga sponsorer och tittarsiffror. Att skalla honom redlös, dänga ett traktordäck över kroppen, köra en vägskylt genom kraniet och slå honom upprepade gånger mot en vägg av köttkrokar gör dig däremot till publikfavorit.

Det gäller alltså inte bara att döda någon, det gäller att göra det så förråande som det överhuvudtaget går och jag häpnas konstant över Platinum Games uppfinningsförmåga när det gäller att hitta på nya sätt att trasa sönder en människokropp på. Antalet brutala avslutningar känns närmast oändliga och det dyker hela tiden upp minispel där man på helt galna sätt får tävla i dödande.

I min personliga favorit gäller det att köra ner en hyperkolyrad dryck i halsen på ett stackars offer bara för att se nederdelen blåsas i bitar av trycket. Man får även chansen att spela en extremt morbid version av golf samt kasta folk framför tåg. Bland mycket annat.

De som kan sina popkulturella referenser kommer att känna igen anslag från filmer som Running Man, spel som ovan nämnda Smash Tv och fenomen som WWE. Det känns hela tiden närmast som Itchy & Scratchy i sin överdrivna våldsbalett där det gäller att kräma ur varenda blodsdroppe där det överhuvudtaget går. Dessutom gör producenten Atsushi Inaba (Viewtiful Joe) ingen hemlighet av att grafiken i Mad World är inspirerad Frank Millers sköna Sin City-serier.

I grund och botten hör Mad World till den numera ganska utdöda kategorin spel som kallade beat 'em ups. Man går längs en väg och dänger alla man ser som i exempelvis Streets of Rage och Final Fight. Mycket mer än så är det egentligen inte. Det vore därmed enkelt att avfärda Mad World som repetitivt, men det bygger ju på att man faktiskt tröttnar på de eviga blodfontänerna och alla kreativa sätt att ta ihjäl sina motståndare på. Men det gör jag inte. Jag vill verkligen nå toppen och dialogerna är i all sin enkelhet förråande underbara och man bara vet att Jack kommer såga varenda sate sönder och samman förr eller senare.

Storyn om hur terrorister tagit staden under kontroll och tvingar alla att slåss, hela TV-showen och så vidare är verkligen långsökt men Platinum Games hanterar den snyggt och undan för undan blir det riktigt spännande att se vad Jack tänkt ta för sig i äventyret. Det finns gott om överraskningar och små luringar i storyn som för övrigt dessutom är delvis interaktiv enligt klassiska Shenmue-principer.

Förutom det kryllar det även av häftiga strider med minnesvärda möten mot ninjor, cowboys och den asgrymma tyska cyborgen Frederick Von Twirlenkiller som har två jetmotorer på vardera arm. Minnesvärd är även striden mot sumobrottaren Yokozuna som är så skönt fylld av (ytterst medvetna) klichéer att jag brast ut i ett spontant gapskratt. Dessutom hittar jag ständigt nya sätt att utöka min arsenal av attacker på för att skapa variation, samt att det dessutom blir direkt livsnödvändigt längre fram.

Precis som i gamla klassiska 8- eller 16-bitars-spel har man nämligen ett ytterst begränsat antal liv och inte finns det heller oändligt med antal "continue" att välja. Något man är van vid i dagens spel där det sällan finns några riktiga konsekvenser av det man gör. I Mad World måste man spela bra om man vill överleva om man inte vill mötas av en neslig Game Over-skylt och måste spela om stora partier.

Det enda riktiga klagomål jag har på Mad World är kameran som faktiskt bitvis är riktigt dålig. Att konstant centrera bilden är en absolut nödvändighet för att se all action ur bästa tänkbara synvinkel och man vill ju inte gärna missa blodstänket för att se om attackerna satt där de skulle. På minuskontot hamnar även multiplayer-läget där man kan spela mot en annan spelare i utmaningarna från äventyret. Hafsigt och slarvigt och Capcom hade gärna fått hoppa över detta för en mer helgjuten produkt.

Att lägga namnet Platinum Games på minnet verkar klokt. De bildades av en grupp höjdare från Capcom som tidigare varit inblandade i spel som Viewtiful Joe, Okami och Resident Evil 4. De har i dagsläget tre spel utannonserade, Mad World, rymdspelet Infinite Space och Devil May Cry-utmanaren Bayonetta. Platinum Games spel ges ut av japanska Sega som tyckte att deras spel påminde om gamla Sega-titlar med lite ruffigare och mer opolerad stil komplett med mycket originella idéer. En beskrivning som passar Mad World perfekt.

Platinum Games har galant undvikt alla klassiska Wii-fällor med frenetiskt och precisionslöst viftande i luften. Istället är spelkontrollen är en annorlunda mirsch-marsch av knapptryckande och rörelser och riktigt flexibla. Här nyttjar Platinum Games Wii-fjärren på bästa sätt så man kan påbörja attacker medan man är mitt i en annan genom att röra händerna samtidigt som man trycker på knapparna. Helt intuitivit är det inte, men sedan man vant sig vill man inte ha det på något annat sätt.

Mad World innehåller drivor av svart humor, kreativ action, sköna minispel och överraskar konstant när man trodde att ingenting kunde bli värre. Mad World har redan förbjudits i både Japan och Tyskland och flera europeiska länder och Storbritannien övervägde länge att göra samma sak. Platinum Games är dock oförstående inför kritiken om övervåld och påpekar att det hela är gjort med glimten i ögat och att det är samma typ våld som återfinns i tecknade serier som Tom & Jerry.

Och som serieälskare kan jag inte annat än jubla. Det här är riktigt bra serierutor som kommit till liv i ett spel som trots flera nyskapande inslag är rysligt old school. Det är våld det är tänkt att man skratta åt snarare än förfasas över och jag myser när Jack kommer på nya stenhårda repliker att leverera med iskall ackuratess.

Det i kombination med den iögonfallande svart/vita grafiken och kopiösa mängder illrött blod gör att jag älskar Mad World och glatt förbiser petitesser som det faktum att spelupplägget i grunden är monotont och att kameran sannerligen inte är den bästa.