Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

SNIPER ELITE 3

Världens mest stereotypa huvudkaraktär reser till en soldränkt, snustorrt Afrika för att knäppa Adolf ännu en gång. Sniper Elite 3 bjuder på mer ultravåld än någonsin, men lider av sinnessjuka mängder buggar...


Jag tänker mig en gevärskulas liv lite som den fallande kaskeloten i Liftarens guide till galaxen. Ett hastigt uppvaknande, frammanad inte av den otroliga osannolikhetsdriften (som det dessvärre heter på svenska) utan av en explosion i en gevärspipa. Utforskandes dess plötsliga existens med samma barnsligt naiva entusiasm, undrandes vad det där stora, runda är som närmar sig så snabbt. I gevärskulans fall är det däremot inte marken, utan ett intet ont anande nazisthuvud.

Slutresultatet, däremot, är mer eller mindre detsamma. Sniper Elites överdrivna, närmast pornografiska övervåldssekvenser i ultrarapid har länge varit - om inte dess största lockelse, så åtminstone dess mest uppmärksammade drag. Visst måste det erkännas att de besitter en viss morbid lockelse. En krossad skalle, söndersliten ryggrad eller genomborrad lunga blir en typ av mångfaldig förstärkning av den grundläggande maktfantasi som gör prickskytte så tillfredsställande.

Sniper Elite 3
Att spela osynlig flöjt har lett till många alltför tidiga dödsfall i krigstider. Tyvärr är det svårt för de tyska soldaterna att motstå.
Detta är en annons:

Men det är inte häri problemet med Sniper Elite 3 ligger. Rebellion, som verkar tagit till sig av mycket av kritiken riktad mot Sniper Elite V2 för lite mer än ett år sedan, har gjort sitt yttersta för att piffa upp den tidigare alltför linjära och enformiga upplevelsen med större miljöer och mer valfrihet. De monotona tyska stadsruinerna har bytts ut mot ett färggladare Nordafrika, banorna har utvidgats och de skryter med att de nu låter spelaren möta spelets många utmaningar hur helst den vill. Mycket av detta är frid och fröjd, och en stor förbättring jämfört med föregångaren, men både Rebellions påståenden och spelets utformning vittnar om en grundläggande oförståelse för hur deras spel och dess olika system samspelar och fungerar.

Detta är en annons:

Det är just därför Sniper Elite 3 faller pladask när dess beståndsdelar tvingas interagera med varandra, men samtidigt ofta närmar sig redigt underhållande när de får visa upp sig på egen hand. Prickskjutandet i sig, som namnet rimligtvis borde antyda, är dess främsta styrka, och spelet är som roligast när välplanerade skott avlossas över stora avstånd, komplett med hjärnsubstans, bortblåsta benbitar och tillintetgjorda testiklar. Tyvärr är njutningen, precis som för den fallande kaskeloten, ganska kortvarig.

Sniper Elite 3
Sniper Elite 3 må vara det bästa spelet i prickskyttegenren just nu, men det säger inte så fasligt mycket.

Den för prickskytte så välbehövliga övergången från inledande förtjusning till kallblodig skicklighet är i allt utom den allra högsta svårighetsgraden obefintlig. En röd markör visar alltid exakt var dina skott kommer träffa, och gör spelets avancerade ballistiksystem betydelselöst. Du har därför två alternativ att välja mellan: busenkla peka-och-klicka-strider eller en frustrerande gissningslek om du väljer att stänga av träffmarkören. Skicklighet är därför antingen irrelevant eller alltför svårförvärvat. Hade vapnen utformats med spelets system i åtanke hade detta inte varit ett problem, men så är dessvärre inte fallet.

Detsamma gäller miljöerna, som mycket riktigt är större, vackrare och bättre än förut, och är i mångt och mycket vad som höjer Sniper Elite 3 ovan dess föregångare. De huserar ett överflöd av anfallsrutter, gömställen och samlarobjekt, och döljer till och med valfria delmål, likt hur man genom att utforska nivåerna i Dishonored kunde upptäcka nya , oväntade sätt att göra sig av med diverse antagonister utan att ta livet av dem. Det är självklart aldrig frågan om att inte döda någon i Sniper Elite 3, men de gömda, valfria delmålen gör mycket för att injicera välbehövlig variation. Välbehövd, eftersom samma miljöer som uppmuntrar valfrihet och planering sällan fylls av annat än det rutinmässiga smygandet som utgör en klar majoritet av spelet.

Sniper Elite 3
Fullträffar bjuder på saftiga slow-motionsekvenser som följer kulans färd genom diverse kroppdelar, däribland de i särklass största testiklarna vi någonsin skådat.

Smygande i sig är det inget fel på. Tvärtom är det ofta det utmärkande draget i mina favoritspel, men trots att Sniper Elite 3 är fyllt till bredden med stealth är det inte utformat för att hantera det. Fiender patrullerar visserligen fram och tillbaka som sig bör, och besitter ett rudimentärt uppmärksamhetssystem, ungefär lika avancerat som det i Skyrim (det vill säga inte alls). Höga ljud kan användas för att maskera gevärsskott, minor och snubbeltrådar är effektiva överraskningsredskap och ljuddämpade vapen tar med lätthet hand om ouppmärksamma fiender, men samma fiender uppvisar meme-värdig idioti och samma fällor ger upphov till förödande buggar. Vapenurvalet är inte heller anpassat för den tysnadsbetonade spelstilen. Med endast två valbara ljuddämpade alternativ är resten (utom de obligatoriska prickskyttegevären) på tok för ljudliga för att någonsin vara användbara.

Kampanjen har sina stunder, det medges, men i sin helhet neutraliseras varje positivt intryck av ett lika negativt i en slutligen ljummen speluppevelse. En skrattretande berättelse gör inte heller underverk för helhetsintrycket. Huvudpersonen Karl Fairburne, vars röstskådespelare för övrigt är ingen mindre än Cortez från Time Splitters, är med sin dånande basröst och pannkaksplatta personlighet så nära en parodi på den stereotypa amerikanske huvudkaraktären man kan komma. Miljöerna är lika övertygande som en paintballbana och dramaturgi syns ingenstans till.

Sniper Elite 3
Spelets många buggar har tvingat mig att starta om ett uppdrag fler gånger än jag orkar räkna.

Vad som räddar Sniper Elite 3 ur ändlös medelmåttighet är dess multiplayerläge, som innefattar en co-op-kampanj, en serie utmaningsnivåer och ett par lagbaserade spellägen som vida överglänser sina motsvarigheter i föregångaren. I ett av spellägena separeras lagen till var sin sida av en stor bana, och intensiva prickskyttedueller vidtar. Möjligheten att med hjälp av kikare markera fiendespelare för dina lagkamrater, och poängbonusen som ges till spelare som förflyttar sig mellan vartannat avlossat skott skapar dynamik och spänning.

Dessvärre känns det som att Rebellion går miste om multiplayerlägets allra största potential. Ett målorienterat och/eller asymmetriskt spelläge skulle ta spelet till nya nivåer. Ett lag soldater på eskortuppdrag medan ett lag prickskyttar ligger i bakhåll, eller liknande scenarion skulle passa spelet utmärkt, och samma outnyttjade potential återfinns i singleplayerkampanjen.

Sniper Elite 3
Många av de nonchalanta vakterna är lingvistiska genier, och byter utan ansträngning mellan tyska och italienska.

Det finns så många potentiella upplägg, så många scenarion, så många legendariska slagfält, så många krig och så många tillgängliga inspirationskällor att Sniper Elite 3 i slutändan inte känns annat än fattigt. En prickskytts roll i krigföring utforskas aldrig, utan lämnar plats för samma gamla superhjältefantasier vi sett gång på gång. Varje uppdrag är närmast identiskt, och timme efter timme av repetitivt smygande med enstaka guldkorn kommer visa sig nog för att underhålla de på jakt efter lättsamt mördande, men blev för min del aldrig mer än ett tidsfördriv.

Det är ett stort steg framåt jämfört med Sniper Elite V2, men spelvärlden har gått vidare, ribban har höjts, och Rebellion ligger ännu hopplöst efter spelbranschens framkant. Sniper Elite 3 är ett hopkok av ingredienser, många av dem riktigt angenäma, men sammanförda utan eftertanke; utan att de egentligen passar ihop. Efter åtta timmar i spelet byts till slut kaskelotliknelsen ut mot dess fallande kompanjon. Krukan med petunior, vars enda och sista tanke var "Åh nej, inte en gång till!"

06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Stora och öppna banor, bra ballistiksystem, engagerande multiplayerlägen, ibland givande prickskytte
-
Enformig uppdragsdesign, outvecklat stealthsystem, skrattretande artificiell intelligens, många buggar

En andra åsikt

Petter Hegevall
Det hade kunnat bli bra. Det hade kunnat bli riktigt, riktigt bra eftersom spelvärlden är ombytlig, inbjudande, stor och öppen. Jag gillar designen på det Afrika där studion bakom några av de senaste tio årens sämsta spel låter mig knäppa nazzar för allt vad livremmen håller för. Jag gillar däremot inte tidernas mest tjatiga "kill cam" som jag i princip spyr på efter endast en halvtimme. Jag gillar inte heller den horribelt usla surroundmixen, de otaliga buggarna eller de dödsdumma fienderna. I slutändan är detta ett halvtrasigt spel och därför delar jag ut betyget "underkänt". 4/10
Detta är en annons: