Wheelman

Riddick gav tydligen Vin Diesel blodad tand. Killens egna spelstudio Tigon Studios har sedan dess jagat unika projekt med Hollywood-anknytning och Wheelman är något så ovanligt som ett filmlicensspel, utan film. En förklaring kanske är på sin plats:

Projektet var Diesels idé, från start. Och en ganska vågad sådan. Först kommer spelet; dyrt, ambitiöst, polerat och innehållsrikt. Man tar kontrollen över musklig supersnut som med skakig täckmantel infiltrerar brottssyndikat i Barcelona. I Wheelman (spelet) får vi veta varför Milo stack till Spanien, hur hans första dag på jobbet såg ut, och hur det kom sig att han muckade gräl med den rumänska maffian (ökända för att dumpa uppstudsigt folk i havet, med tillhörande cementfot).

Efter att man i 15 timmar spelat som Milo Burik i Barcelonas innerstad, med puffran i högsta hugg, är det dags för filmen med samma namn och den har tydligen premiär i sommar. Filmens första scen innehåller samma händelse som slutet i spelet. Hängde du med? Du måste alltså ha spelat Wheelman för att förstå varför Milo kommer att göra som han kommer att göra i långfilmen.

Jag älskar idén, även om jag inte begriper hur Vin Diesel fick Paramount Pictures att gå med på den. Wheelman är nämligen ett dussinspel som trots en del grymma kvaliteter faller under samma kategori som True Crime: Streets of L.A., eller varför inte Starsky and Hutch. Ett halvroligt GTA-plagiat med en hel del spelmässiga handikapp, med andra ord. Om Wheelman nu säljer dåligt, kommer nästan ingen av den tilltänkta biopubliken att känna till den bakgrundshistoria som filmskaparna räknat kallt med att du hajar. I och med det finns det såklart en överhängande risk att både spelet och filmen floppar totalt, då de är beroende av varandra. Riskfyllt... och därmed fränt.

När Wheelman startar är det med stor tilltro till sin produkt som Midway fräser igång en av de mest intensiva inledningar jag någonsin testat. Ett bankrån utförs och en fräck bimbo i tight läderdress och koffert full med stulna pengar behöver skjuts. Närmast till hands är du och din trimmade Chevrolet. Så börjar Wheelman, men jag är så långt ifrån övertygad man kan bli.

Första halvtimmen går ut på att köra bil, snabbt, inne i Barcelona. Poliserna är tokiga, de kör idiotsnabbt och krockar med allt. Det handlar om att trampa plattan i mattan, se bilar flyga i luften och undvika bromspedalen. Wheelman bryr sig inte om att du inte behärskar snygga handbromssvängar eller avancerade förställ; du ska tok-acca dig fram längs gatorna, annars gör du fel.

En betydande del av spelets biljakter är funktionen som Midway Newcastle valt att kalla "melee-attacks". Medan man kör kan man genom att jucka på den högra analoga styrspaken kasta sin kärra åt olika håll. Ungefär som en dansk skalle, fast med en amerikansk bil och i sidled alltså. Dessa närstridsattacker på hjul är en märklig företeelse.

Varje gång en polisbil närmar sig Milo ombeds man att knuffa den mot närmaste vägg så den sprängs. När snutbilarna kör upp bredvid den flyende Milo lägger den sig alltid (lämpligt nog) sida-vid-sida med Milos bil, så att man enkelt ska kunna dela ut dessa bilburna knuffar. Biljakterna handlar därmed sällan om snygg körning, mer om rent råvåld och total hysteri i form av knufframkallande analogspaksjuckande.

De första tre biljakterna i Wheelman är tröttsamt ensidiga. Men sen blir det faktiskt bättre. Vin Diesels karaktär Milo Burik byter T-shirt, allierar sig med stadens mest hänsynslösa maffiafamilj och hittar ett maskingevär i en nedskräpad gränd. Spelet som började som Pursuit Force (PSP) förvandlas till ett Saints Row-doftande action-spel, jag tillåts kliva ut ur bilen, jag snor en ny, hoppar ut igen, spränger en telefonkiosk, retar på mig polisen, stjäl en moped och kör sönder en enorm palm. Precis som jag vill ha det.

Wheelman har sina ljusa stunder och jag kommer på mig själv med att bli positivt överraskad av det faktum att Midway sneglat så pass mycket på GTA-världen som de faktiskt gjort. På förhand har Wheelman marknadsförts som ett actionproppat racingspel och titeln, alla gameplay-filmer och demot från förra månaden tydde på just detta. När man då för första gången faktiskt får kliva ur bilen, sträcka på benen och helt enkelt göra precis vad man vill - är det en härlig känsla av frihet som uppenbarar sig.

Det är något visst med en stor, öppen stad som står redo för mig att utforska. Jag stjäl allt jag kommer över, krockar med så många bilar jag kan, sladdar sönder lyktstolpar, parkbänkar och korvkiosker. Jag hoppar ur bilen i farten, spränger en buss och sätter mig på huk (Milo kan inte hoppa, men sätta sig på huk gillar han) i en enorm fontän. I ett sandlådespel är det lätt att till en början maskera att flertalet beståndsdelar beträffande det spelmekaniska inte fungerar som de ska. Det räcker ofta med att förtrolla mig med frihet, och jag finner mig själv lekandes med alla de möjligheter som bjuds - i timmar - innan jag faktiskt ger mig på att utföra uppdragen.

Uppdragen i Wheelman kretsar alltså kring Milos jakt på stadens maffiaöverhuvud. Han börjar från botten, som ynklig chaufför vid misslyckade bankrån och minst lika misslyckade gisslansituationer. Precis som i Grand Theft Auto IV finns det mängder av olika småuppdrag att göra i Barcelona, däremot måste man följa en utstakad story och själva huvuduppdragen måste göras i ordning.

Efter ett par timmar in i Wheelman skruvas svårighetsgraden upp ganska rejält och Milo ombeds utföra en hel rad uppdrag till fots. En kidnappad låtsasgangster sitter inlåst i en övergiven tunnelbanestation. Milo får en AK-47 och en kartong kulor, en Kawazaki-cykel och en ny T-shirt (för tredje gången). Han ombeds hoppa ned ett staket för att kunna åka ned på tågspåret för att sedan leta sig ned till fienderas lortiga näste. Det som följer är en lång shootout mot horder av klonade fiender och det är ett bra exempel på hur enformigt Wheelman kan bli, även beträffande de uppdrag som utförs till fots.

Att bara springa runt och skjuta är både enformigt och ändå bitvis beroendeframkallande, på något märkligt sätt. Spelsystemet är en ganska slarvig mix mellan cover-systemet i Gears of War och siktet i Metal Gear Solid 4. Milo kan ducka, skjuta från skyddad position samt rusa mellan olika skydd. Det blir ett trestegsmoment att avliva de anstormande fienderna, och det finns gott om ammunition.

Ett annat uppdrag kretsar kring en stöld av en lastbil, vars flak fyllts till bredden av stulna DVD-spelare, och vars ägarbevis vilar säkert i framfickan på den rumänska maffians hänsynslöse ledare. Milo stjäl lastbilen, och får sedan jagas av tusentalet bräckliga fiendebilar smockfyllda med skjutglada rumäner. Här får jag testa ett par andra gimmick-aktiga detaljer i Wheelman.

Bland annat kan man genom ett snabbt tryck på styrkrysset aktivera en slags slow motion-effekt vilket ger en möjlighet att precisionsskjuta sönder kylaren på fiendernas bilar, eller varför inte ett framdäck, medans man faktiskt kör sin bil. Denna del av spelet, precis som melee-grejen, är forcerad och nästan självgående. Man aktiverar funktionen, trycker på en knapp till, och vips lyckas man med grejer som inte hade lyckats genom att bara krocka sönder bilen i fråga.

Ett annat irritationsmoment är att Midway, i en desperat jakt på att slippa 18-års-gränsen, gjort så att man helt enkelt inte kan döda vare sig poliser eller vanliga fotgängare. När det gäller de oskyldiga civila Barcelona-borna spelar det inte så värst stor roll att de varken går att skjuta eller köra över. De hoppar bara ilsnabbt åt sidan, som i Midnight Club: Los Angeles.

Att man inte heller kan skjuta eller köra över poliserna som ständigt jagar Milos vältränade rumpa blir efter en stund bara märkligt, och dåligt. Varje gång en polisbil skjuter sönder ens kärra, varpå man hoppar ut för att stjäla en ny, har polisen alla chanser i världen att arrestera Milo - med en lagens osynliga arm. Försöker man skjuta polisen för att skapa sig ett försprång hoppar de undan och arresterar Milo från 22 meters håll. Försöker man köra på potatisgrisar till fots, flyger de liksom ilsnabbt in i sina bilar, utan egentliga animationsmönster avsedda för att visa prov på deras nyvunna superfärdigheter (Flash... A-aaaaa, Saviour of the Universe!).

Så till grafiken, hett omdiskuterad i min blogg häromdagen. Vissa av er som spelat demot menade att Wheelman var fult som stryk, andra påstod att det såg ut som Midtown Madness 2. Båda åsikterna är fel, dessvärre. För även om Barcelona är tom på folk och ibland mest påminner om en digital kuliss, är grafiken i det här spelet genomgående välgjord.

Detaljrikedomen är god, färgsättningen stark och spännande och ljussättningen briljant. Tillkommer gör det faktum att grafiken aldrig hackar till för en endaste sekund, att ingen pop-up finnes så långt ögat kan nå och att spelets draw distance med enkelhet klår Saints Row 2 och Crackdown. Med detta sagt påstår jag dock inte att Wheelman på något sätt är felfritt rent grafiskt. Människorna i spelet ser ut som halvrisigt animerade plastfigurer och många av inomhusmiljöerna saknar både lightmaps och riktiga skuggor.

Ljudet håller, precis som grafiken, god klass och här finns en hel del riktigt bra musik med härligt Sydeuropeiskt tema. Vin Diesels insats som röstskådespelare lämnar precis som i fallet The Chronicles of Riddick: Assault on Dark Athena, inget att önska och ljudeffekterna är ofta kraftfulla och vräkiga.

I slutändan är Wheelman ett väl godkät actionspel som trots spelmässiga brister bjuder på några timmars god underhållning. Om Midway hade struntat i alla gimmick-artade spelmässiga finesser som faktiskt förstör mycket av biljakterna, samt fyllt staden med betydligt mer liv och rörelse, hade detta kunnat bli riktigt, riktigt bra. Nu väntar jag på filmen, jag är trots allt sugen på att se vad som händer härnäst för Milo Burik. Och vilken T-shirt han kommer att ha på sig.