Wheelman

Riddick gav tydligen Vin Diesel blodad tand. Killens egna spelstudio Tigon Studios har sedan dess jagat unika projekt med Hollywood-anknytning och Wheelman är något så ovanligt som ett filmlicensspel, utan film. En förklaring kanske är på sin plats:

Projektet var Diesels idé, från start. Och en ganska vågad sådan. Först kommer spelet; dyrt, ambitiöst, polerat och innehållsrikt. Man tar kontrollen över musklig supersnut som med skakig täckmantel infiltrerar brottssyndikat i Barcelona. I Wheelman (spelet) får vi veta varför Milo stack till Spanien, hur hans första dag på jobbet såg ut, och hur det kom sig att han muckade gräl med den rumänska maffian (ökända för att dumpa uppstudsigt folk i havet, med tillhörande cementfot).

Efter att man i 15 timmar spelat som Milo Burik i Barcelonas innerstad, med puffran i högsta hugg, är det dags för filmen med samma namn och den har tydligen premiär i sommar. Filmens första scen innehåller samma händelse som slutet i spelet. Hängde du med? Du måste alltså ha spelat Wheelman för att förstå varför Milo kommer att göra som han kommer att göra i långfilmen.

Jag älskar idén, även om jag inte begriper hur Vin Diesel fick Paramount Pictures att gå med på den. Wheelman är nämligen ett dussinspel som trots en del grymma kvaliteter faller under samma kategori som True Crime: Streets of L.A., eller varför inte Starsky and Hutch. Ett halvroligt GTA-plagiat med en hel del spelmässiga handikapp, med andra ord. Om Wheelman nu säljer dåligt, kommer nästan ingen av den tilltänkta biopubliken att känna till den bakgrundshistoria som filmskaparna räknat kallt med att du hajar. I och med det finns det såklart en överhängande risk att både spelet och filmen floppar totalt, då de är beroende av varandra. Riskfyllt... och därmed fränt.

När Wheelman startar är det med stor tilltro till sin produkt som Midway fräser igång en av de mest intensiva inledningar jag någonsin testat. Ett bankrån utförs och en fräck bimbo i tight läderdress och koffert full med stulna pengar behöver skjuts. Närmast till hands är du och din trimmade Chevrolet. Så börjar Wheelman, men jag är så långt ifrån övertygad man kan bli.

Första halvtimmen går ut på att köra bil, snabbt, inne i Barcelona. Poliserna är tokiga, de kör idiotsnabbt och krockar med allt. Det handlar om att trampa plattan i mattan, se bilar flyga i luften och undvika bromspedalen. Wheelman bryr sig inte om att du inte behärskar snygga handbromssvängar eller avancerade förställ; du ska tok-acca dig fram längs gatorna, annars gör du fel.

En betydande del av spelets biljakter är funktionen som Midway Newcastle valt att kalla "melee-attacks". Medan man kör kan man genom att jucka på den högra analoga styrspaken kasta sin kärra åt olika håll. Ungefär som en dansk skalle, fast med en amerikansk bil och i sidled alltså. Dessa närstridsattacker på hjul är en märklig företeelse.

Varje gång en polisbil närmar sig Milo ombeds man att knuffa den mot närmaste vägg så den sprängs. När snutbilarna kör upp bredvid den flyende Milo lägger den sig alltid (lämpligt nog) sida-vid-sida med Milos bil, så att man enkelt ska kunna dela ut dessa bilburna knuffar. Biljakterna handlar därmed sällan om snygg körning, mer om rent råvåld och total hysteri i form av knufframkallande analogspaksjuckande.

De första tre biljakterna i Wheelman är tröttsamt ensidiga. Men sen blir det faktiskt bättre. Vin Diesels karaktär Milo Burik byter T-shirt, allierar sig med stadens mest hänsynslösa maffiafamilj och hittar ett maskingevär i en nedskräpad gränd. Spelet som började som Pursuit Force (PSP) förvandlas till ett Saints Row-doftande action-spel, jag tillåts kliva ut ur bilen, jag snor en ny, hoppar ut igen, spränger en telefonkiosk, retar på mig polisen, stjäl en moped och kör sönder en enorm palm. Precis som jag vill ha det.

Wheelman har sina ljusa stunder och jag kommer på mig själv med att bli positivt överraskad av det faktum att Midway sneglat så pass mycket på GTA-världen som de faktiskt gjort. På förhand har Wheelman marknadsförts som ett actionproppat racingspel och titeln, alla gameplay-filmer och demot från förra månaden tydde på just detta. När man då för första gången faktiskt får kliva ur bilen, sträcka på benen och helt enkelt göra precis vad man vill - är det en härlig känsla av frihet som uppenbarar sig.

Det är något visst med en stor, öppen stad som står redo för mig att utforska. Jag stjäl allt jag kommer över, krockar med så många bilar jag kan, sladdar sönder lyktstolpar, parkbänkar och korvkiosker. Jag hoppar ur bilen i farten, spränger en buss och sätter mig på huk (Milo kan inte hoppa, men sätta sig på huk gillar han) i en enorm fontän. I ett sandlådespel är det lätt att till en början maskera att flertalet beståndsdelar beträffande det spelmekaniska inte fungerar som de ska. Det räcker ofta med att förtrolla mig med frihet, och jag finner mig själv lekandes med alla de möjligheter som bjuds - i timmar - innan jag faktiskt ger mig på att utföra uppdragen.