Om du tar estetiken från Ratchet & Clank, mängden innehåll i World of Warcraft och Guild Wars 2 aktiva stridssystem och kastar dem i en kastrull kommer den slutgiltiga rätten att smaka ganska mycket som Wildstar. Carbine Studios består av ett gäng före detta Blizzard-utvecklare, och inspirationen från World of Warcraft märks tidigt. Grafikstilen är mjuk, miljöer och karaktärer skissat med mysiga pasteller, med många funktioner avsiktligt överdrivna i ungefär samma anda som i Blizzards onlineepos och spelsystemet är snarlikt.
Det är inte bara visuellt sett som Carbine lånat idéer, manér och upplägg från genregiganterna Blizzard. Medan exempelvis Guild Wars 2 tar avstånd från det för genren traditionella questing-systemet omfamnar Wildstar det. Detta innebär att du utan större problem kan utforska spelplaneten Nexus som på flera sätt känns som Azeroth. Du bygger tidigt upp en inköpslista av spännande uppdrag som du sedan kan klara av i valfri ordning och i slutändan lösa in hos din arbetsgivare för att dra ihop belöningar och pengar. I samklang med spelets science fiction-tema kan spelaren även ringa in quests via radiokommunikation vilket möjliggör längre strapatser där det inte krävs att man återvänder till uppdragsgivaren efter varje avklarat delmål.
Jag hade inte klagat på upplägget i Wildstar inklusive traditionella quests och en World of Warcraft-liknande struktur om det inte hade varit för att solouppdragen för den ensamme spelaren stinker fränt av lastgammal kalsong. Mycket av innehållet utformat för den ensamme spelaren känns platt och oinspirerat och följer ett enformigt och föråldrat recept där allt kretsar kring att döda en specifik fiende för att sedan återvända till uppdragsgivaren. Variationen är lika med noll och det märks Carbine Studios inte satsat särskilt hårt på just den här delen av Wildstar. Visst glänser även solo-delen till någon gång ibland men överlag dränks de kvalitativa ögonblicken i en pöl av koncentrerad medelmåttighet där storyn presenteras av mängder av urtrist text och tvivelaktiga röstskådespelare.
Carbine har dock stoppat in ett system för vägval som det märks placerats djupt i Wildstars grundläggande spelmekanik och uppbyggnad där varje spelare under de inledande minuternas väljer vilken typ av väg man vill vandra med sin karaktär. Här går det välja mellan huruvida man vill leva livet som utforskare, soldat, forskare eller samlare. I och med det här systemet lyckas solodelen i Wildstar underhålla trots de minuspunkter som jag tidigare nämnt, sägas ska dock att det här onlinerollspelet i princip kräver mänskliga medspelare för att verkligen komma till sin rätt.
En del av spelet som jag mer än gärna hyllar utvecklarna bakom Wildstar för är designen av själva spelkartan. Världen är stor, lätt att navigera i och med hjälp av diverse specialförmågor går det att ta sig fram på ett sätt som flertalet genrekonkurrenter inte ens kan drömma om. Bland annat hittade jag tidigt i spelet ett par stövlar som gjorde det möjligt för mig att hoppa flera hundra meter upp i luften, något som gjorde att jag både fick chans att utforska vertikaliteten på planeten Nexus men också kunde ta mig fram till specifika uppdragsmål betydligt snabbare än vad jag hade förväntat mig.
Medan en stor del av utvecklarna som spottat ut sig onlinerollspel de senaste tio åren ofta strävar mot att bygga en trovärdig spelmiljö proppad med saker som ingjuter en känsla av realism (inom det specifika fantasy-universumet, vill säga) har Carbine istället lagt all fokus på att bygga en rolig och ombytlig spelvärld proppad med renodlad spelglädje.
Stridssystemet hör precis som designen av spelvärlden till en av styrkorna i Wildstar. Området där attacker registreras och den mängd skada de orsakar visas hela tiden med hjälp av små, snyggt dersignade ikoner som poppar upp på skärmen och själva fysiken som ger striderna sin distinkta känsla är bra. Att lära sig ducka och kasta sig undan fiendernas attacker är livsviktigt för att kunna överleva i Wildstar och även här har Carbines designers gjort ett bra jobb.
Många av spelets attacker kan dessutom använder medan du rör dig, springer eller hoppar. Det är båda roligt, intuitivt och smidigt att slåss i Wildstar, något som jag absolut inte kan säga om alla onlinerollspel jag testat under de senaste åren. Särskilt roliga är bossfighterna som för tankarna till gamla skolans actionspel där en specifik svaghet blottade sig och gav mig som spelare en chans att attackera där det gör som allra mest skada. Det finns gott vissa irritationsmoment... Jag hade gärna sett att man sneglat mer på spel som Dragon Age eller Dark Souls när det gäller fiendernas reaktion på de träffar som jag delar ut.
Soloportionen i Wildstar är inte briljant. Den är dessvärre rätt medioker. Att njuta av Carbine Studios senaste tillsammans med en grupp vänner är dock en betydligt mer underhållande spelupplevelse. Äventyren som vi ger oss ut på och uppdragen som vi tar oss an äger ofta rum i stora, öppna miljöer som inbjuder till varierade förhållningssätt till såväl fiender som terräng. Det finns gott om grottor och gruvhål där väsande bossar målade i diverse pastellfärger lurar och många av uppdragen erbjuder ett återspelningsvärde som endast Guild Wars 2 och World of Warcraft kan konkurrera med.
Player vs player-delen är bra, raiderna som jag deltagit i har varit stora, spännande och förhållandevis utmanande och server-problemen har varit minimala under de senaste fem veckorna. Wildstar är varken särskilt nyskapande eller särskilt minnesvärt. Det är dock charmigt, läckert designat, välbyggt och variationsrikt. Om du tröttnat på World of Warcraft kan detta absolut fungera som en fullgod ersättare.