Det mest vrickade, utflippade och nedrökta spelet som dessutom gör en glad ända in i hjärtat? Svårt. Kanske WarioWare Inc.: Mega Microgame$!. Osu! Tatakae! Ouendan är en bra kandidat. Katamari Damacy ligger fint till. Men frågan är om jag ändå inte skulle vilja sätta Rhythm Tengoku på förstaplats. Det har gått flera år sedan jag spelade Gameboy Advance-spelet, men de där stealth-mössen är i sin fånglada enkelhet fortfarande ett av mina bästa spelminnen. Likaså baseballspelaren som, medans han slog bollar i latinotakt i ett rum som svävade i rymden, plötsligt hade en enorm kaninmask på huvudet. Svårslaget, i dubbel bemärkelse.

Men det var till Gameboy Advance det, och nu är det Nintendo DS som ska pumpa ut galenskaperna. Pekpennan används för att hålla takten och vi håller konsolen som en bok när vi spelar. Rhythm Paradise är en WarioWare-liknande, fragmentarisk upplevelse och består av kortare musikstycken med tillhörande minispel. Efter fyra avklarade spel av oerhört skiftande karaktär kommer en remix-nivå där de fyra spelens manövrar måste användas till en och samma låt. När du klarat av en kolumn avancerar du till nästa och ibland dyker slumpmässiga utmaningar upp där du belönas med sidospel om du sätter en av dina redan avklarade banor utan miss.

Hur ser banorna ut då? Tja, här finns allt från körsång med streckgubbar, robotar som ska fyllas med bensin och apor som tränas av en cheerleader. En av mina absoluta favoriter är Degknyte-mannen, eller "Munchy Monk" som banan egentligen heter. I en rasande takt tilldelas denna kille degknyten som han med vårt skärmduttande trycker in i munnen. Killen utanför bild markerar slagen i förväg med sin röst och reagerar jag snabbt nog förstår jag hur och när jag ska svara. De långsammaste pekpennetrycken kommer på andra och fjärde slaget i takterna och ibland måste vi hinna pricka åttondelar. Och just ja, Munchy Monks mustasch växer ju fler knyten han får i sig. Detta är helt i linje med resten av Rhythm Paradises logik.

Förutom duttandet ska vi ibland också hålla nere pennan och göra en snabb, snärtande rörelse över den rörelsekänsliga skärmen. Detta är inget enormt evolutionssteg för Rhythm Paradise, men en trevlig detalj som med några undantag fungerar bra och exakt. Att hålla sin DS som en bok blir dock fort ganska obekvämt, vilket inte är någon höjdare i ett spel som kräver exakta rörelser. Det är dock en smärta man lätt ignorerar i ett spel av dylik charmkaliber.

Det som är tilltalande, förutom all galenskap och den sköna musiken, är att spelet faktiskt är utmanande på riktigt. Det tar ungefär 3,2 sekunder innan jag börjar stampa takten med alla möjliga kroppsdelar och verkligen försöker sätta varje moment perfekt. Träffönstrena är inte direkt generösa, och på de senare banorna krävs stor koncentration för att inte behöva mötas av den deprimerande "pröva igen"-skylten. Och att komma på sig själv med att ta detta trams på gravt allvar, att sitta där med en sammanbiten min och fotografera en morots-rallybil i precis rätt ögonblick, är oerhört roligt.

Detta är en annons:

Något som sabbar tempot är dock att varje bana har en relativt lång inlärningsfas som måste klaras innan vi får testa den riktiga banan. Det är förstås ett nödvändigt ont, men det går inte att komma ifrån att spel som Ouendan eller till och med Guitar Hero On Tour har ett högre tempo. Rhythm Paradise mognar dock med tiden och inför remixbanorna har du (förhoppningsvis) redan vad som krävs för att klara dem, och där finns heller inga tutorials.

Visuellt är Rhythm Paradise charmigt rakt igenom (spelets box art sitter rakt i krysset) och har lite av samma spretiga estetik som WarioWare-spelen. Färgglada mangafigurer avlöses av gröna 3D-banor, som till exempel en fabrik där vi ska montera ihop muttrar och metallskivor. Ljudet har också bra kvalitet för att levereras av en bärbar konsol, musiken är som sagt störtskön och ljudeffekterna är många och varierade. Rhythm Paradise är ett spel som lär driva folk omkring dig till vanvett, vilket på något märkligt sätt faktiskt är något positivt.

Rhythm Tengoku var snäppet bättre, men sammantaget är Rhythm Paradise galen, rytmisk spellycka i en liten ask och något jag varmt kan rekommendera till spelare ur olika läger. Det är få spel som motiverar mig att låsa upp precis allt i, men detta är ett undantag. Införskaffa nu detta spel, hälsa Munchy Monk från mig och se till att hans mustasch växer sig yvig och praktfull.