Bit.Trip Beat

Tänk ett Pong utan motståndare. I Bit.Trip Beat finns ingen rival på andra sidan skärmen. Istället har mängden bollar mångdubblats. Kontinuerligt flyger överdimensionerade pixlar mot dig som du tvingas slå tillbaka för att överleva. Ett simpelt och ganska ointressant spelkoncept i sig. Men klätt i rätt skrud kan vad som helst skina. Och om man tar med det audiovisuella i beräkningen har man plötsligt ett fantastiskt litet spel. Bit.Trip Beat är en tidsslukande, hypnotiserande och tidvis ganska frustrerande spelupplevelse.

Bit.Trip Beat är som en alternativ spelframtid uttänkt när spelare i princip bara sett Pong. Som om en spelare från 70-talet hade fått sia om hur dagens spel skulle komma att se ut. En spelversion av de retroframtider som innehöll rullande trottoarer och flygande bilar. En spelare på 70-talet skulle aldrig kunna föreställa sig Bioshock eller Street Fighter IV. Bit.Trip Beat däremot, är en avlägsen framtid som hade gått att visualisera redan då.

Styrkan i spelet är det transliknande tillstånd man försätts i. Genom att tvinga spelaren till total koncentration hålls fokus på skärmen framför en hela tiden. Det går inte att titta bort, då försvinner flytet. Bollarna som returneras ger ifrån sig små ljud som vävs in i den elektroniska musiken. Spelar man bra höjs ljudkvaliteten, musiken blir mer avancerad och det visuella mer påträngande. Musik, grafik och det interaktiva går hand i hand.

Spelar man dåligt blir både musik och grafik enklare, mer avskalat. På den lägsta nivån presenteras grafiken helt i svart och vitt. Ljudet har förvandlats till enkla pip från den lilla högtalaren som sitter i Wii-fjärren. När allt är avskalat är det lättare att urskilja vad som ska göras, men tråkigare att spela. När färgerna och musiken kommer tillbaka är upplevelsen starkare men det blir svårare att fokusera.

Banorna är bara tre till antalet, men varje bana tar lång tid att spela igenom. Det främjar den hypnotiska stämningen eftersom man tvingas stänga av omgivningen under längre stunder. Samtidigt är det fruktansvärt enerverande att misslyckas och tvingas göra om allting efter tolv minuters intensivt spelande. Upp till fyra spelare kan samarbeta med varsin paddel, men det tillför ingenting och minskar inlevelsen. Bit.Trip Beat ska spelas med högt ljud i ett mörkt rum. Av en ensam spelare.

Det finns ingenting tröttsammare än de evinnerliga drogreferenser som automatiskt dyker upp i texter som behandlar spel med elektronisk musik och blinkande färger. Samtidigt är det bara att konstatera: Bit.Trip Beat gör något med min hjärna som inte känns helt sunt. Pauser mellan varje spelomgång blir ett måste. Dels för att hjärnan känns märkligt slutkörd efter alla intryck den matats med och dels för att ta igen några av de blinkningar man missat den senaste kvarten.

Svårighetsgraden är mördande hemsk. Första banan är snabbt avklarad, men redan på andra banan tvingas jag lära in mönster för att överleva. En skicklig spelare kan kanske komma igenom spelet ganska snabbt, men för att jaga placeringar på High Score-listan krävs övning. Genom att inte missa några bollar byggs ett belöningssystem upp som flerdubblar poängen du håvar in. När du börjar missa är du tillbaka på botten. Spelets hållbarhet beror helt på om du gillar att jaga poäng eller inte. För mig tog första genomspelningen tillräckligt lång tid för att jag skulle känna att jag med råge fick valuta för mina 600 Wii-points.

Spelkontrollen är riktigt bra. Wii-fjärren hålls på sidan och vrids för att höja och sänka paddeln. När jag missar kan jag aldrig skylla på kontrollen. Jag är tacksam att slippa sikta fram paddelns höjd med Wii-fjärren. Att vrida fungerar ypperligt. Under spelets gång går det att trycka på kontrollens olika knappar för att frammana ännu fler blipp och blopp. Det är alltid en dålig idé att försöka spela med i musiken eftersom det ofrånkomligen gör att man förlorar koncentrationen och börjar missa.

Att kalla Bit.Trip Beat minimalistiskt är en underdrift. Men den lågupplösta grafiken går hand i hand med det elektroniska soundtracket och helheten är riktigt njutbar. Spelet är ett av de få självklara valen på Wiiware och rekommenderas varmt till alla som vill sätta ett par hörlurar på huvudet och fullständigt försvinna från världen en stund.