Punch-Out!!

Nostalgi är en märklig sak. Framförallt opålitlig, som den så lömskt förvrider och förgyller minnen. Platser och människor, musik och TV-spel; det vi minns som felfritt och gyllene upplevdes ofta bara som "bra", kanske även "riktigt bra" när det faktiskt begav sig. Omvänt kan nostalgi också ställa till det när gamla klassiker återupplivas och förväntningarna sålunda skjuter i höjden.

Nostalgiskadad eller ej, det gamla Punch-Out till NES hör till kategorin "mycket bra", och även vid återspelningar är kombinationen av lättsamhet och speldjup imponerande. När franschisen har fått vila omjölkad i 15 år har de gamla titlarna dessutom förvandlats till något större, något obestridligt fenomenalt av spelare och tyckare. Orättvist? Kanske. I så fall välförtjänt orättvist.

För mig som växte upp med underdogen Little Mac och fortfarande får ett fånigt leende på läpparna bara av att höra Punch-Outs ledmotiv är det förstås svårt, rentav omöjligt, att stänga av nostalgikänslorna vid ett återseende av sillmjölkenas okrönte kung, Glass Joe. Men ett spel kan ju inte enbart stå på sina föregångares jätteaxlar, så när jag slår igång Punch-Out!! till Wii sätter jag förstås även på mitt neutrala kritikeransikte. Det håller i ungefär 25 sekunder.

Det är nämligen stört omöjligt att avvisa flinen under resan genom det nya Punch-Outs tre cuper och 13 härligt absurda motståndare, både för mig och de icke särskilt spelinsatta medspelare som sitter bredvid mig. Ja, Don Flamenco är fortfarande en sliskig casanova, Soda Popinski en hårt (läsk)drickande skräckryss och King Hippo den absurda, kronbärande jättebebisen (de etniska stereotyperna haglar tätt, men fördomarna håller sig på fransmän-älskar-baguetter-nivån). Spelet osar av... "Punch-Out!!" helt enkelt, lika galet som unikt.

Spelmässigt går det till precis som förr; varje boxningsmatch består av tre ronder och för att Little Mac ska segra behövs antingen en knockout eller en teknisk knockout, det vill säga tre knockar på en och samma rond. Med en snabb jabb eller uppercut vid nyckeltillfällen tilldelas du stjärnor, som ger dig möjlighet att leverera riktiga råsopar. Kom även ihåg att hålla koll på hjärtmätaren, som sjunker varje gång dina slag blockas. En tom mätare gör Mac kraftlös, lila och oförmögen att slåss för en stund, ytterst prekärt då du har en 120-kilos björnjägare framför sig...

Ett ord snurrar i mitt huvud när jag spelar Punch-Out!!, och ordet sammanfattar spelets anda rätt bra. Tjottablängare. Punch-outs själ i fem stavelser. Punch-out!! är nämligen komiskt, lättsamt våld i bästa slapstick-anda, mil från hjärnskakningar och krasande Fight Night-käkar. Och det briljanta är att boxnings-känslan på något sätt ändå är genuin. Låt inte den glättiga ytan lura dig, det är bara kattlika reflexer och enorm uthållighet som kan ta dig hela vägen.

Knepet är att analysera motståndarnas mönster och ledtrådar, vilka kommer i antingen i ljudlig eller visuell form. Alla boxare är lyckligtvis utrustade med diverse tics, så när Von Kaiser gör ett smackande läte har du en halv sekund på dig att väja för hans högerkrok och sedan leverera 2-3 käft- eller magsmällar. Detta blir allt mer subtilt och krävande i takt med att du gör boxarkarriär, och i den tredje cupen kan du glömma lyx som att blinka om du ska hinna slå den energiåterställande läskeblasken ur Soda Popinskis nävar. Jädra knarkarryss.

Det blir alltså många omspelningar för varje boxare, och när jag får en present för att ha nått 100 förlorade matcher skrattar jag både åt min egen envishet och belöningen i sig. Att behöva gå alla dessa ronder mot samma motståndare är dock absolut inget negativt. Tvärtom genererar det en kämparglädje och enorm tillfredställelse när man väl vinner mot den boxare mot vilken man byggt upp enorma mängder hat och tankarna går till ett spel som Shadow of the Colossus där kvalitet och inte kvantitet gör fienderna intressanta.

Punch-Out!! kan klaras relativt fort, för mig rullade eftertexterna efter kanske 6-7 timmar, och större delen av den tiden ägnades åt de sista 2-3 kämparna som kräver stor koncentration, minne och mönsterigenkänning. Men spelet tar verkligen inte slut efter att motståndare #13 fått tugga svettig boxningsmatta, tvärtom börjar den riktiga, enormt krävande utmaningen då. Ställ in dig på att faktiskt förlora mot Glass Joe; när fransosen kommer tillbaka i Titelförsvarar-läget (där du möter svårare versioner av alla kämpar) har han kirrat ett hakskydd och är riktigt kaxig. Därefter fortsätter denna hänsynslöst snorsvåra resa, och de utan vässad öga-hand-koordination göra sig icke besvär. När Punch-Out!! utannonserades förväntade jag mig aldrig en så stor utmaning och att efter 2-3 timmar få spöa den svårare inkarnationen av Soda Popiniski har blivit ett av mina bästa spelminnen.

Att kalla Punch-Out!! ett kort spel är alltså missvisande, och ännu mer speltid får du genom att plocka diverse medaljer i Exhibition-läget, till exempel genom att spöa Piston Honda med bara högerkrokar. Här finns också ett överlevarläge där Little Mac kastas mot spelets alla motståndare och bara tillåts förlora tre gånger.

En exakt spelkontroll är förstås essentiell i ett spel som bygger så mycket på noggrant tajmade rörelser och i Punch-Out!! får vi precis som i Mario Kart Wii eller Super Smash Bros. Brawl ett gäng olika kontrollmöjligheter. Att stå på balansbrädan för att flytta Little Mac i sidled är lite av en miss och något du inte lär testa mer än en gång, men en vågrätt hållen Wii-fjärr fungerar i bästa retroanda ypperligt. Jabbande med Wii-fjärr och nunchuk är också oväntat bra och enormt mer exakt än Wii Sports-boxningen. För dig som vill röra lite på dig, eller visa upp ett roligt spel för en spelovan kompis är Wii-fjärr+nunchuk ett trevligt val. Det enda jag saknar är stöd för Gamecube-handkontrollen, vilket saknas av någon anledning.

Grafiskt är Punch-Out!! en riktig charmkaramell med klara färger och tighta, komiska animationer. Varje boxare har en liten introfilm där vi får se dem i sina respektive hemland, vid dramatiska ögonblick får vi se ringen från olika vinklar och i takt med att du spelar blir Little Mac och motståndarna allt mer tilltufsade och slåss med blåmärken i ansiktet (eller utan tupé, i ett fall). Ni vet förresten hur det cirkulerar fåglar runt huvudet på tecknade figurer när de får en smäll? Boxarna i Punch-Out!! har sin egna versioner av dessa; King Hippo har ananasar, Piston Hondo (ja, bilmärkesnamnet är modifierat) har sushi och runt Don Flamenco snurrar röda rosor. En enkel grej kan tyckas, men små detaljer som dessa gör helheten stor.

I denna överdrivna tecknade film-värld är det imponerande hur känslan av äkta, intensiv boxning ofta dyker upp. När Little Mac tränar mellan sina turneringar är Rocky-stämningen på topp och när han blåslagen kravlar sig upp från ringmattan (genom dina upprepade knapptryckningar/kontrollviftningar) är det nästan så att man lider med killen. Intensiteten byggs upp av ett snyggt kameraarbete i matchernas mest händelserika delar, och det var nog även ett klokt val att inte ha Mario som domare...

Musiken har moderniserats men det gamla ledmotivet är som tur är kvar, och jag gläds åt hur man inte ändrat alltför mycket på det åttabitiga soundet av exempelvis dina motståndares ras mot mattan. Vi bjuds också på en hel del röstskådespel i Punch-Out!! Disco Kid utbrister "here it comes" med sin fjolliga stämma precis innan sina slag (smart!) och nu får vi för första gången höra hur coachen Doc låter när han peppar dig mellan ronderna. Docs repliker är dock få och blir snabbt tjatiga. Överlag ger dock ljudarbetet en skön närvaro i de intensiva matcherna och ljudeffekten när man bränner av en stjärnsmäll är för övrigt helt fantastisk...

I flerspelarläget kan du och en kompis boxas mot varandra på delad skärm, med varsin Little Mac. Här kan du förvandlas till den enorma Giga Mac genom att samla "Giga Mac-juice", varpå du kan dela ut extra tunga smällar samt - och här älskar jag verkligen den svenska manualens översättning - "juice-retas". Och att bli juice-retad är alltid tungt. Hursomhelst, det är rätt skoj att puckla på en polare, men med det sagt saknar jag ändå fler multiplayer-varianter och framförallt möjligheten att ta boxningen online.

Detta är petitesser; en liten fläskläpp på en i övrigt oskadad boxarnuna. Inför betygssättningen stod jag och vägde länge mellan en åtta och nia, men mina segervrål i soffan avjorde saken - Punch-Out!! är en spelares spel som genererar oerhört engagemang hos dig som prövar på det. Något långt ifrån alla spel lyckas med. När Nintendo knockar både casual- och hardcorepubliken på det här sättet, med undantagslös kvalitet rakt genom, med lättillgänglighet och djup på samma gång, då är jag villig att glömma bort den senaste tidens magra Wii-utbud utan problem. Med eller utan nostalgi i bagaget, Punch-Out!! kommer få dig att vifta, kämpa, analysera, svära och skratta. Räkna också med att lära dig en hel del kaxiga boxnings-one-liners...

Ich: deutsche Präzision. Du: Windmühle. - Von Kaiser, 2009.