Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
RECENSION

SACRED 3

Sacred-serien har tagit en helomvändning mot det mer lättsmälta hållet med den usla humorn och monsterslakten fortfarande intakt. Frågan är om det håller i längden?


"Ett gott skratt förlänger livet" är en fras som agerar lika delar klyscha som total sanning. Kanske inte ur ett biologiskt perspektiv, men åtminstone ur ett filosofiskt. Faktum är dock att alla former av gapflabb inte förgyller våra liv, snarare förpestar. I fallet Sacred 3 blir detta särskilt tydligt, med komiska inslag som på många sätt är rentav skrattretande, fast sällan på det glädjande och upplyftande sättet som vass och vältajmad komik faktiskt kan vara, utan på det där tjatiga och ogenomtänkta sättet som riktigt sunkig buskis-TV allt som oftast levererar.

Lyckligtvis består Keen Games allra första bidrag till Sacred-serien av mer än bara tröttsamma skämt. När en av sammanlagt fyra hjältar valts - alla med olika egenskaper och stereotyp karaktärsdesign såsom svällande byst och biceps - blir det snabbt uppenbart att den simpla, Diablo-inspirerade monsterslakten stundtals sköter underhållningsbiten många varv bättre än det hjärndöda nonsens som dialogen bjuder på.

Sacred 3
Domedagsstrålar är aldrig särskilt roliga att handskas med. Tursamt nog är just denna uppsättning desto trevligare att vila ögonen på. .
Detta är en annons:

Vi gör dock bäst i att ta det hela från början. För tio år sedan släppte den tyska spelstudion Ascaron Entertainment ett anonymt litet actionbetonat rollspel för oss spelare att slänga i samma hög som Diablo och Titan Quest. Det gjorde inget nytt, eller ens särskilt bra, men lyckades ändå locka en hängiven beundrarskara som hungrade efter en uppföljare, vilket de sedermera fick under 2008. Sacred 2: Fallen Angel var mer av samma och byggde än en gång på lättsmält, putslustig humor och en massa monsterslakt i en vidsträckt rollspelsvärld med många valmöjligheter och ett avancerat, relativt djupt stridssystem.

Detta är en annons:

Förvånansvärt nog bryter del nummer tre mot mönstret genom att endast ärva två av ingredienser som föregångarna bjöd på - skämten och monsterslakten. Inte ens samma utvecklare står bakom rodret nu när Deep Silver köpt upp varumärket och lagt utvecklingsjobbet på nederländska Keen Games. Så det ska nog klargöras att inte särskilt mycket här finns att hämta för den riktigt inbitne Sacred-fanatikern. Men om vi istället bortser från att det i grund och botten är en ganska kass uppföljare vi har att göra med efter att strömlinjeformningens hårda hand gjort sitt, finner vi istället en rätt tillbakalutad och kravlös portion popcorn-underhållning. Om än med många brister och fel.

Sacred 3
Inget lättar upp stämningen runt lägerelden som att slita av armen på en intet ont anande orch.

Landet vi slåss för är Ancaria. Vår kejsare har valt att alliera sig med demoner och annat otyg med målet att lägga vantarna på en legendarisk artefakt med kraft nog att förstöra världar. Vårt jobb är därmed att göra allt för att han inte ska få som han vill, och i samma veva rädda vårt hemland. Inte helt oväntat är historien som berättas en rätt intetsägande sådan. Den glöms snabbt bort och fortlöper mest i spelets förvånansvärt vackra mellansekvenser som en lösryckt ursäkt till spelarens furiösa bärsärkargång.

Underhållningen ligger alltså i det, tja, besinningslösa dödandet, och på den punkten levereras det med råge. Allt från orcher som direkt hämtade ur Warhammer-universumet till zombies täckta av stora, exploderande blåsor hinner avverkas i en färgsprakande blandning av ljusbruna ökenstäder, lummiga skogsbryn och skimrande isgrottor som imponerar rent tekniskt, men fallerar på sin brist på identitet och kvalitativ art-direction.

Dessvärre ligger utmaningen oftast i mängden fiender som attackerar, snarare än tänkvärda och varierade diton. Även bossarna följer samma recept och blir egentligen bara svårare ju större deras väl tilltagna livmätare växer sig, inte för att de bjuder på något vidare utmanande attackmönster. Några enstaka sticker ut med småoriginella pussel som måste lösas medan striden pågår, men i regel ter de sig mer som överväxta, lite mer noggrant formgivna fiender med ett fåtal säregna attacker samt en outtömlig arsenal av glåpord.

Sacred 3
Dina fiender tappar ingen utrustning som du sedan plockar upp, utan här är det guldmynt och erfarenhetspoäng som står för din karaktärs sparsmakade uppgraderingar.

De fyra spelbara hjältarna gör att lika många personer kan spela tillsammans, fast då endast två åt gången väl parkerade i samma soffa. Först när fyra äventyrslystna spelare sammanstrålar över nätet blommar spelet ut på riktigt. Dels för att mina tre medspelare kan hjälpa till med att överrösta de skämtsamma dialogerna, men främst tack vare det enkla, responsiva spelsystemet som möjliggör spontana inhopp och snabbt avklarade bataljer.

Men det är även i spelets enkla upplägg som dess största svaghet ligger. Det närmast obefintliga djupet, både sett till striderna och uppgraderingarna, gör att jag tröttnar onödigt fort medan de fullkomligt meningslösa belöningarna snarare gör mig förargad än motiverad. Så länge det spelas i korta, fokuserade spelsessioner fungerar det som kravlös underhållning för stunden, men aldrig som särskilt mycket mer.

06 Gamereactor Sverige
6 / 10
+
Lättsmält underhållning, smidigt flerspelarläge, vackra mellansekvenser, bra miljövariation
-
Ytlig spelmekanik, för enkelt, aningen för enformigt, begränsad spelvärld, ingen loot
Detta är en annons: