Klonoa

Plattformsspel i två dimensioner är, åtminstone för redaktionens åldersgrupp, mer eller mindre synonymt med spel överhuvudtaget. Att ta sig från vänster till höger med ett styrkors, hoppa över en och annan elaking på vägen och att sedan se en boss i vitögat är lika kul nu som då och det är inte bara av nostalgiska skäl; plattformsspel i 2D har både en enkelhet och en precision som andra genrer inte riktigt rår på. Så när gamla Playstation-spelet Klonoa: Door of Phantomile anländer till Nintendo Wii är förstås glädjemätaren på topp och efter att ha tagit mig genom spelet är jag riktigt nöjd.

Klonoa är något slags djur - att artbestämma honom är svårare än för en dövblind ornitolog framför en asblyg koltrast - och tillsammans med irriterande söta sockervaddsbollen Hewpoe ger sig killen ut på äventyr för att rädda bruden Lephise, som i sin tur ska rädda världen. Som attack använder sig Klonoa av Hewpoe i magisk ring-form och i plattformsbanorna använder Klonoa denna, eh, ringmuskel till att lyfta upp fiender som sedan används som projektiler eller till dubbelhopp. Vi styr med Wii-fjärren hållen på klassiskt NES-manér (eller Gamecube-kontrollen), inga konstigheter med andra ord.

Det första jag reagerar på är hur inbjudande Klonoas värld faktiskt är. Allt från bakgrunderna till Klonoa själv är riktigt charmigt designade, färgerna är klara och varma och effekter från vattenfall (som i Klonoas drömvärld forsar uppåt) gör spelet livfullt och lockande. Vi spelar dessutom i två-och-en-halv-dimensionella banor; Klonoa kan ibland göra ett vägval "in i bilden" eller klättra upp för spiraltrappor kring stora träd, varpå kameran följer efter och ser till att vi ändå bara rör oss till höger eller vänster. Detta ger ett imponerande djup i bilden och sålunda en närmare upplevelse av banorna, utan att vi någonsin går vilse.

Ljudmässigt är det inte lika helgjutet dock. Musiken är trivsam men långtifrån något som sticker ut och röstskådespeleriet (en nyhet för denna version) är rent ut sagt outhärdligt ibland, i synnerhet när det fenomenalt fjantiga Hewpoe-eländet piper fram sina über-barnsliga läten i spelets sega mellansekvenser. Jag försöker desperat använda Wii-fjärren som ett baseballträ för att skicka ut Hewpoe i omloppsbana, men någon prygelfunktion har Namco Bandai tyvärr inte inkluderat i Klonoa.

De första banorna kan du mer eller mindre bara skutta genom med förbundna ögon, men snart dyker lite mer krävande utmaningar upp. Klonoa stöter då och då på låsta dörrar vilket kräver en nyckeljakt och en del backtracking. Vi måste också stanna upp ibland för att räkna ut hur vi ska komma vidare, och lösningen kan bestå av att hitta ett närbeläget monster för att dubbelhoppa vidare, eller för att slunga iväg mot en switch.

Klonoa bjuder också på några bossar som ska spöas och förutom att dessa är charmigt designade skänker de nödvändig variation till de ibland lite långsammare plattformsmomenten. Efter ett tag blir det dock tydligt att alla bossar följer samma mönster, vi springer runt dem i en cirkel, undviker deras attacker och kastar monster på dem tills de dukar under. Lite mer variation i angreppsmöjligheterna hade verkligen inte skadat.

Klonoa har ett bra tempo och är trivsamt rakt igenom, men är dock snabbt avklarat vilket är spelets största minus. Ett par spelkvällar (eller en lång) och du har nått eftertexterna, vilket gör prislappen lite saftigare även för ett budgetspel. Här finns heller inget flerspelarläge eller extra innehåll och även om varje spel inte nödvändigtvis behöver multiplayer är detta ändå värt att påpeka. För de yngre spelarna emellertid blir förstås svårighetsgraden högre så där hållbarheten inte lika mycket av ett problem.

Om du är förberedd på ett relativt kort spel och kan stå ut med spelhistoriens kanske mest irriterande, puttenuttiga röstskådespel är Klonoa en gedigen titel och ett plattformspel som lär sätta mer än ett leende på dina läppar. Designen är strålande, spelkontrollen precis som vi vill ha den och återigen har vi bevis på varför två (och en halv) dimensioner kan vara mäktigare än tre.