Overlord II

Overlord börjar med något så oskyldigt som ett snöbollskrig mellan en skock barn. Snart visar det sig att ett av barnen inte är som de andra och snart befinner sig knoddarna i en kamp på liv och död när du som spelare krafsar ihop lite små fula svin i form av spelets minions, en samling missanpassade underhuggare med smak för trubbel. Enkla spratt och lätt retande utmynnar i ett regelrätt barnkrig där snudd på inga gränser finns. Mitt upp i midvinterfirandet kommer så imperiet. En skock romare som har gett sig ut på uppdrag för att utrota all magi i världen.

Som ett litet speciellt barn med speciella färdigheter slängs man ut till vargarna, eller romarna i detta fallet. Som tur är finns det de som hjälper till och efter att ha slagits mot såväl romare som andra mytologiska varelser så finner sig spelaren snart i rollen som fullvärdig overlord över underjorden. Nu börjar jakten på hämnd och världsherravälde och inga regler gäller längre. Ingen gillar dig förutom en skock långörade missfoster med klor och det är med deras hjälp som du ska ta över allt och besegra allt som ställer sig i vägen.

Stämningen och stilen är fortfarande närmast att jämföras med Fable-spelen. Overlord-världen är proppfylld av färger och former som får mig att tänka på klassiska sagor om tomtar, troll och annat oknytt. Rösterna känns typiskt brittiska och karaktärsdesignen andas också viss inspiration från Molyneuxs storprojekt, även om holländarna har skruvat till det en hel del. Jag gillar den glada, söta och sköna stilen även om den inte alls känns så äkta som i Fable, ger det en mycket trevlig kontrast till det onda svinandet som jag som överlord konstant bjuder omgivningen på.

Hela Overlord II känns som en enda lång fabelmassaker av stora mått då mer eller mindre inget är heligt. Kvinnliga fantasikreatur i alla storlekar beskrivs med valkar och gigantiska bröst och läppar på de mest groteska sätt, alver framstår som flummiga naturaktivister med Jamaica-influerade hattar och de romarlika imperie-människorna framstår som tjocka och arroganta arslen som bara väntar på att få stryk. Älvor, pandor, gladiatorer, valrossar, spindlar, legionärer och mycket annat är designade med träffsäker stil och såväl röster som animationer lockar ofta till rena gapskratt.

Efter ett par test för att bevisa att man är ond nog är det dags att skrida till verket. Som överlord styr du över dina underhuggare med en järnhand. Eller i alla fall med högerspaken på handkontrollen. Med högerspaken får man de små kräken att springa runt i miljöerna och om de skulle springa förbi ett vapen, något som kan användas som utrustning eller något som kan slås i bitar, skrider de till verket automatiskt. Fiender kan lätt svärmas över med mängder av underhuggare och om möjlighet finns kan de hoppa upp på olika former av ridkreatur som till exempel vargar och därmed bli än mer kraftfulla.

Underhuggarna finns i fyra olika varianter. Dels de bruna som lever för att spöa upp fluffiga och söta saker, de eldälskande röda, de gröna smygarna som kan göras osynliga och de magiska och vattenälskade blå. Dessa kan kombineras och utnyttjas på olika sätt och det gäller att man har med sitt rätt kompott av underhuggare till olika uppdrag.

Självklart finns det relativt gott om underhuggar-hål i spelvärlden där man kan skicka ner eller hämta upp de babblande krabaterna från. De kortväxta underhuggarna är en skock brutala sällar och rent ut sagt riktiga svin. De massakrerar söta varelser, super, kaskadvomerar och förstör allt som ställs i deras väg och beteendet kan i det närmaste liknas vid en mix av tyska fotbollshuliganer och svenska Ibiza-turister.

Som overlord kan man dels använda sina underhuggare, till att utföra sysslor samtidigt som man själv kan svinga ett matigt vapen och slänga runt smärtsam magi. Vanligt folk kan skonas helt och hållet, stekas med hjälp av elektricitet eller tuktas till att brukas som slavar som hjälper till att slåss och tjäna dig under uppdragen. Uppdragen varieras ganska bra men ofta går det ut på att överkomma hinder, specifika fiender och lösa småpussel, även om massaker mestadels står på menyn. Ibland får man tillfälle att ta kommando över stora vapen som gigantiska armborst och katapulter och därmed får man chans att leverera ordentliga mängder förstörelse.

När man inte är ute i fält och härjar kan man se efter sin egna lilla grotta där man kan återuppväcka gamla trogna underhuggare genom att offra mindre erfarna sådana. Man kan skapa ny utrustning och vapen eller förbättra sina underhuggare. Man kan även samla på sig en skock älskarinnor som spatserar runt i lokalerna och fäller kommentarer. Även om man lätt skulle kunna uppfatta Overlord II som ett sexistiskt och osmakligt spel är så aldrig fallet, allt är gjort med glimten i ögat och man måste gå upp tidigt på morgonen och anstränga sig hårt för att kunna klaga på den aspekten.

På minuskontot finner vi det faktum att Overlord II tenderar att bli lite väl stelt och styrt många gånger. Man matas hela tiden med instruktioner om vad man ska göra härnäst och väldigt lite överlåts till fantasin. När mycket rör sig på skärmen tenderar dessutom bilduppdateringen att sjunka en del, inget som på något vis förvandlar Overlord II till en diabilds-visning, men ändå märkbart färre rutor per sekund. Till sist kan spelkontrollen kännas lite stel och oprecis och även om det inte är ett stort problem kan det ibland kännas irriterande.

Overlord är dock ett skönt och kul spel som bjuder på roliga stunder och jävliga upptåg. Jag stormtrivs i rollen som superond överbastard och stilen och atmosfären som genomsyrar Overlord II känns trevlig och passar perfekt i sammanhanget. Vissa småfel finns visserligen och det sänker betyget lite då det mestadels handlar om fel som lätt hade korrigerats med lite mer utvecklingstid.

Jag hade gärna sett ett mer dynamiskt och fritt Overlord II, mer möjligheter att rasera byggnader och miljöer och mer alternativ att lösa situationer på. Detta är väl mer önskemål än klagomål och i slutändan är Overlord II ett sött och gulligt spel med mjuka former som tilltalar alla aspirerande onda överjävlar, goda doser humor och läcker design med glimgen i ögat överskuggar det faktum att det finns lite småfel.