Call of Juarez: Bound in Blood

Call of Juarez var en mäktig western-upplevelse. Kanske inte så mycket för själva spelet egentligen, men för den täta och välskrivna storyn om den bindgalne pastorn Ray som förföljde den missförstådde pojkspolingen Billy genom stora delar av USA:s södra stater och även Mexiko. Ingenstans var man säker, överallt dök han upp med sin revolver och bibel för att mässa lite innan han med ett välriktat skott avslutade livet på sina fiender.

Men Call of Juarez hade som sagt sina brister. Bandesignen lämnade en hel del i övrigt att önska och var inte alls sådär härligt friktionsfri som kännetecknar riktigt bra spel. Något polska utvecklaren Techland faktiskt gärna erkänner och nu har jobbat hårt på att åtgärda till uppföljaren. Här har man större ytor att röra sig på, betydligt bättre valmöjligheter, men ändå lyckas man ha en mer följsam design där man liksom obemärkt hela tiden styrs att gå dit man förväntas gå medan man ändå inbillar sig att man kutar fram över vidsträcka landskap.

Eftersom det första spelet blev en måttlig framgång som till råga på allt heller aldrig kom till Playstation 3 har Techland till tvåan valt att starta om historien igen, alltså göra en prolog som faktiskt passar riktigt bra in i händelserna till det första spelet. Borta är mesproppen Billy som istället ersatts av en riktig kvinnokarl med extremt välsmort munläder, nämligen Thomas McCall, brollan till den Ray McCall man spelade i det första spelet.

Till skillnad från i ettan är det få banor där man tvingas spela som den ena eller andra utan istället får man välja vem man vill spela som och ta banorna på det sätt som bäst matchar den egna spelstilen. Ett klockrent val som gör att man aldrig känner sig tvingad att göra något man inte vill utan har ett maffigt och fläskigt äventyr förlagt till den vilda västern.

Så hur bra är då Call of Juarez: Bound in Blood? Jotack riktigt bra. Det drar igång mitt i det amerikanska inbördeskrigets slutskeden där sydstatarna trängs undan hårdare och hårdare. Själv spelar man för omväxlings skull på förlorarnas sida och får således strida iförd grå sydstatsuniform och kämpa emot nordstatarna så gott det går. Ett skönt berättande som ställer gängse uppfattningar om sydstatarna som svin och nordstatarna som änglar på ända.

Istället får vi en fräsch historia som inte alls passar in i vanliga hjältemallar utan har två bondgrabbar i huvudrollerna som slåss för sitt sätt att leva mot en övermakt som plundrar, skövlar, våldtar, förstör och verkligen svinar ner. Inte riktigt hur man är van att höra historien berättas. När bröderna McCall inser att hela deras liv och leverne är hotat av nordstatarnas skövlingar bestämmer man sig för att det förlorade kriget inte är värt att dö för och deserterar.

Arbetet med att bygga upp familjens förstörda ägor och på nytt göra McCall till ett namn att räkna med blir en hisnande historia som tar de båda bröderna runt i krigshärjade delar av sydstaterna. Polsk western kan nog få många att dra öronen till sig (av samma anledning som svensk western inte heller känns direkt stekhett) men Techlands historieberättare har knåpat ihop en riktigt bra story som både underhåller, överraskar och känns genuint äkta.

Även om den såklart är fylld till bredden med alla nödvändiga klichéer, blir det aldrig någonsin fånigt att se Rays extremt fårade ansikte i klassiska wester-poser eller höra Thomas bräka fram sina repliker på bred Georgia-dialekt. Men med Call of Juarez grymma story i bakhuvudet anade jag att Call of Juarez: Bound in Blood skulle briljera på detta område.

Tyvärr har man dock inte hel fått bukt med den lite spela spelkontrollen från föregångaren där det ibland nästa känns som att man styr två händer med revolvrar som sitter fastmonterade på en tank istället för en kropp. Att gå med händerna utsträckt på det sätt man gör i Call of Juarez: Bound in Blood känns lite primitivt och jag kan inte låta bli att undra över huruvida McCalls inte blir trötta i handlederna. Lite mer liv och rörelse i animationerna hade verkligen inte skadat. Något som även gäller de delar av spelet som inkluderar hästar.

I övrigt är den senaste versionen av Techlands Chrome-grafikmotor faktiskt grym och imponerar främst ute i naturen med riktigt täta skogar blandade med olika typer av vegetaion, stenar och små floder. I ökenlandskap är alla omgivningar härligt detaljerade och alldeles enorma, men samtidigt trovärdiga karga och ger känslan av stekande hetta som får mig att bli sugen på iskall Pepsi. Även småbyar och liknande är alla snygga, och det är som sagt främst animationerna som hindrar höjdarbetygen.

Jag har svårt att tro att Call of Juarez: Bound in Blood någonsin kommer bli en multiplayer-titel att räkna med. Tyvärr är det ju så att spelarna flockas kring de stora titlarna medan de mindre gapar helt tomma och gör det svårt att få igång något spel. Call of Juarez: Bound in Blood är dock riktigt bra även när det kommer till multiplayer med massor av fräscha idéer som skakar om regelverket för hur det ska se ut, och jag håller verkligen tummarna för att det ska få sina fans.

Det inslag jag uppskattar mest är hur man erbjuder hela 13 klasser, allt från revolvermän till gruvarbetare, pälsjägare, vapensmeder och indianer. Alla med sin egna uppsättning fördelar och nackdelar samt vapen. Dessutom går varje klass att uppgradera ytterligare i takt med att man vinner matcher. Min favorit i alla förstapersonsskjutare är vanliga dödsmatcher och ofta tycker jag att alternativa spel bara krånglar till glatt skjutande i onödan.

I Call of Juarez: Bound in Blood heter dödsmatcherna Shoot-Out och där vinner man inte genom att bara fylla sin motståndare med kulhål, utan det gäller att blytanka rätt motståndare. Ju fler du skjuter i rad, ju högre blir efterlysningen på dig. Det betyder att du efter några sänkta gangsters plötsligt blir hett villebråd. Varför ge sig på obetydliga desperados när du framstår som självaste Billy the Kid? Det blir ett sorts utjämningssystem som faktiskt fungerar bra och gör matcherna mer spännande där man får anpassa sitt spelande efter sin efterlysning där många kanske rent av skiter dig om du bara framstår som en simpel småtjuv.

Vill man klaga är åtta banor nästan i snålaste laget, men det är nya tider nu och jag vet lika bra som ni att det kommer att komma fler nedladdningsbara. Dessutom finns fem spellägen för den som vill variera sitt skjutande, och även om jag som sagt mest lirar dödsmatcher (förlåt, Shoot-Out) är även Wild West Legends skoj där man tilldelas uppdrag som att vara lagens långa arm och försvara en bank mot gangsters medan sistnämnda då såklart istället ska försöka råna den.

Call of Juarez: Bound in Blood är inte det perfekta western-spelet, men det är ett ovanligt skitigt och rått actionspel där mycket känns oerhört brutalt tack vare storyn och de bakomliggande faktorerna till varför världen är som den är istället för grafiskt slafs. Bara en sådan sak som att man har en herrgård med slavar men ändå ska framstå som sköna hjältetyper ställer perspektiven på ända.

Fortfarande är spelkontrollen lite styltig, men ändå flera snäpp bättre än i föregångaren. Banorna och miljövariationen är dessutom i toppklass, och det blir ju knappast sämre av grafiken är genomarbetad. Det kommer inte så många blytunga actionspel nu i juli och release-listorna gapar överhuvudtaget ganska tomma, så Call of Juarez: Bound in Blood är definitivt värt din uppmärksamhet och har potentialen att bli en av dina mest positiva överraskningar hittills i år.