Gamereactor International Svenska / Dansk / Norsk / Suomi / English / Deutsch / Italiano / Español / Português
Logga in medlem






Glömt lösenordet?
Jag är inte medlem men vill bli det

Eller logga in med Facebook-konto
FacebookFacebook
recension

Metro Redux

Det är dags att återigen spänna på gasmasken och möta de ryska tunnelbanornas fasor. Oliver Thulin har stirrat hundratals mutanter i vitögat och känner sig helnöjd...

Detta är en annons:

Jag har alltid betraktat Metro 2033 som ett av den förra generationens mest underskattade spel. Visst hade det sin beskärda del problem; stealth-aspekten kunde absolut ha gjorts bättre och användargränssnittet var lite för rörigt för sitt eget bästa. Men Metro 2033 gjorde ett bättre jobb än de flesta av konkurrenterna med att få spelaren att verkligen leva sig in i världen som spelet presenterade. Det var snyggt, spännande och hade en olidligt tät atmosfär - ett perfekt exempel på uttrycket "en oslipad diamant".

Detta är en annons:

Uppföljaren Metro: Last Light var ännu bättre med sin lite tajtare spelbarhet, ett betydligt mycket mer intuitivt användargränssnitt och vassare story samtidigt som det tog vara på alla de ingredienser som föregångaren lyckades så bra med. Jag trivdes och trivs fortfarande grymt bra nere i de ruskiga, ryska tunnelbanorna. Så jag var såklart mer än villig att få återuppleva dess radioaktiva fasor ännu en gång, nu på den nya generationens konsoler i Metro Redux.

Metro Redux
Världen i Metro Redux är så ogästvänlig den kan bli. Här går inte att andas utan gasmask och i princip alla levande ting vill se dig död.

Låt oss få det här ur vägen först; spelet är snyggt. Båda titlarna var oerhört snygga för sin tid och de ser ännu bättre ut i Metro Redux, som sig bör när det kommer till ny hårdvara. PC-versionen är, föga förvånande, den visuellt starkaste versionen av de tre men konsolversionerna hamnar inte långt efter på skönhetsskalan. Både till Xbox One och Playstation 4 (jag har i huvudsak spelat Xbox One-versionen) körs spelet silkeslena 60 bilder i sekunden och jag kunde inte notera att det dippade en enda gång. På Playstation 4 kan äventyret avnjutas i 1080p medan man på Xbox One tyvärr får nöja sig med den snäppet lägre upplösningen 912p. Det är inget som den genomsnittlige spelaren kommer störa sig nämnvärt på dock, spelet är oerhört läckert oavsett vilken version du väljer att satsa på.

Men förbättringarna sträcker sig längre än till det grafiska, även spelbarheten har fått sig ett par uppgraderingar. Av de båda spelen är det originalet, Metro 2033, som har fått sig det största lyftet då det byggts om i uppföljarens motor. Detta innebär att man gjort sig av med originalets otympliga system för hantering av vapen och verktyg och ersatt det med den mycket tydligare, lättöverskådligare och intuitivare motsvarigheten från Metro: Last Light. Det går verkligen inte att överdriva hur mycket bara en sådan sak gör för upplevelsen och det gör mig glad då det i princip eliminerar det som jag ansåg var originalets största problem.

Metro Redux
Det känns verkligen som att man befinner sig bakom en gasmask i Metro Redux. Fukten på utsidan av visiret är urläcker.

Metro: Last Light förblir i mångt och mycket samma spel som det var när det släpptes förra året, vilket i sig inte är något dåligt alls. Jag tyckte som sagt om det skarpt redan då och den grafiska knuffen som spelet fått i och med den här återutgivningen gör det ännu lättare för spelaren att förlora sig i den radioaktiva ödemarken. Som jag nämnde ovan har jag alltid uppskattat hur inlevelsefulla Metro-spelen är. Användningen av gasmasken är ett bra exempel på detta. När den spänns på ditt ansikte bildas kondens på dess visir och när du dräper en mutant på nära håll stänker blodet upp på skärmen varpå du får klicka på den vänstra axelknappen för att torka av visiret. Du får dessutom hålla ett öga på ditt armbandsur så att du vet när filtret behöver bytas ut. Om du tar för mycket skada får du sprickor i visiret som kan skymma din sikt och då får du snabbt hitta en ny gaskmask.

Din ficklampa behöver laddas med jämna mellanrum, pneumatiska vapen behöver pumpas upp för att nå full effekt och med tändaren kan du bränna jobbiga spindelväv eller lysa upp ditt anteckningsblock på vilket du finner dina nuvarande målsättningar. Om du går vilse och behöver en knuff i rätt riktning kommer kompassen till användning. Allt sådant sker inom spelets värld, ingenting jag behöver göra tvingar mig ur upplevelsen och jag älskar det. Det känns som att jag faktiskt är där och kämpar med näbbar och klor för att få behålla livhanken.

Metro Redux
Metrons invånare har gjort det bästa de kan för att göra tunnlarna beboeliga. Det är både mysigt och dystert på samma gång här nere.

Vapnen i den ryska metron är fula och ser hemgjorda ut och det är just det som är charmen med dem. Rekylen är i många fall svårhanterlig och vissa av krutpåkarna kan överhettas. Till och med ammunitionen är hemmagjord då de "riktiga" kulorna har blivit sällsynta sedan domedagen tog vid och de används därför som valuta. Det resulterar i ett intressant val i stridens hetta; ska jag spara mina surt förvärvade kulor till att köpa nya vapen och tillbehör eller ska jag ladda in dem i magasinet och få betydligt effektivare eldkraft för ett ögonblick? Samtliga skjutjärn i spelet har distinkta roller och utseenden och du kommer definitivt hitta personliga favoriter genom spelets gång. Jag gillade att hålla mig till en revolver med infrarött sikte, ljuddämpare och axelstöd, en AK-47:a med rödpunktsikte och laserpekare samt ett hagelgevär med förlängd pipa - exempelvis.

Och jag trivs som sagt i den här världen. Miljödesignen är utsökt och för inte sällan tankarna till platser som Rapture eller USG Ishimura i att man inte nödvändigtvis skulle vilja vara bosatt där men ändå ser att det skulle vara möjligt. Jag köper verkligen metron som en plats som det bor människor i. Monsterdesignen är också magnifik, man kan lätt föreställa sig vad för sorts djur de var innan de föll offer för den radioaktiva strålningen och de ser grymt skräckinjagande ut. Två av de allra värsta vidundren du kommer få bekanta dig med är de bevingade så kallade "demons", som gärna sveper ner från skyn för att plocka upp dig och släppa dig från hög höjd, och de komiskt döpta "librarians" som man måste hålla ögonkontakt med om man inte vill bli monstrets mellanmål.

Metro Redux
Oftast får du själv välja hur du vill tackla spelets fiender. Vill du hålla dig till skuggorna och eliminera motståndet med ljuddämpade vapen och kastknivar eller vill du skapa totalt kaos? Valet är ditt.

Ja, jag tycker om de här spelen skarpt. Men allt är inte guld och gröna skogar då det finns en del att gnälla på även denna gång. Storyn involverar ett förmodat hot från en ny intelligent ras som människorna i metron kallar för "the Dark Ones". Det hela bygger på att man till en början inte riktigt vet vad de är för något, för ingenting är ju mer skrämmande än det man inte förstår - så jag gillar premissen. Men jag känner att berättelsen kan te sig lite slarvigt berättad. Jag är fortfarande osäker på vad "the Dark Ones" är för något och hur protagonisten Artyoms speciella band med dem fungerar. Dessutom känns hans romans med Anna, om man ens kan kalla deras interaktioner för romans, oerhört krystad och omotiverad.

Här finns några riktigt fina musikstycken men alltför ofta framstår det som väldigt monotont och upprepande när man strövar omkring i tunnlarna. Ansiktsanimationerna har inte åldrats lika väl som resten av spelens grafiska aspekter och röstskådespelet är i sina värsta stunder ganska risigt - något som är särskilt sant för barnkaraktärerna man stöter på. Kanske beror det på att alla pratar engelska med överdriven, rysk accent så det bästa kanske är att slå på de ryska rösterna förutsatt att man klarar av att läsa undertexterna samtidigt som man spelar. Och på tal om prat - jag irriterar mig fortfarande på att Artyom bara talar i laddningsskärmarna och fungerar mer som en berättarröst än en huvudroll. Hans ständiga tystnar blir inte sällan konstig i dialogerna och det hade verkligen hjälpt berättandet om man hade låtit honom tala även i spelet.

Metro Redux
Dessa styggelser är en av de absolut äckligaste monster du kommer stöta på i tunnlarna. De låter helt fruktansvärt dessutom.

Men dessa saker är bara mindre klagomål för ett par i övrigt grymma actionspel. Metro 2033 och Metro: Last Light stoltserar med enastående grafik, grym spelbarhet, en värld som man lätt lever sig in i och en story som trots smärre problem faktiskt engagerar. De är spel som uppmuntrar och belönar utforskande och de stödjer flera olika spelstilar. Oavsett om du gillar frenetiska eldstrider eller taktiskt smygande kommer du finna vad du behöver här.

I Metro Redux finner vi dessutom den absolut bästa versionen av originalet Metro 2033 och med sitt relativt låga pris ger det fans till serien goda anledningar till att återbesöka spelen. Men det är framförallt de som ännu inte fått bekanta sig med denna värld som får ett gyllene tillfälle att äntligen göra det. Du är skyldig dig själv att ge det här en chans nu, för Metro Redux är verkligen värt din tid. Varm rekommendation utfärdad, med andra ord.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Oerhört inlevelsefullt, fantastisk design, läcker grafik, galet prisvärt, härligt utmanande, obehaglig atmosfär, intuitivt användargränssnitt, intressant premiss
-
Slarvigt berättat, halvdant röstskådespel, stundtals monoton musik

Medlemsrecensioner

  • Imperial scout
    Då var det dags att återigen försöka överleva bland mutanter, kommunister och fascister i tunnelbanesystemet under Moskva och för en och annan... 9/10
Detta är en annons: