Det räcker med fem minuter med Ryse: Son of Rome för att förstå att Crytek spenderat mer tid med att kalkera scener ur Gladiator och stiluttryck från TV-serien Spartacus än att ögna igenom historieböcker inför sin Xbox One-debut. Släktband skrivs om, karaktärer invaderar länder de i aldrig satte sin fot i och krigiska elefanter marscherar på gator de aldrig marscherade på. Det är ett hafsigt hopkok av historiska figurer och händelser som plockats ihop på ren måfå. I mitten hittar vi Marius; romersk general med hämnd i hjärtat, svärd i handen och tydliga Russel Crowe-komplex, redo att dräpa elvatusen identiska barbarer i jakten på sin familjs mördare.
Berättelsen i Ryse innehåller ingenting vi inte sett tidigare och ingenting du kommer att komma ihåg när eftertexterna rullat färdigt. Marius ångar fram som ett utåtagerande kylskåp i lädershorts genom den ena läckra miljön efter den andra. Crytek gör inledningsvis några halvhjärtade försök att karva lite personlighet i honom men åstadkommer ungefär lika mycket som om de valt att skulptera en gråsten med en nagelfil. Till 80 procent består Marius "dialog" åt att skrika order till sina mannar och då och då leverera inspirerande krigstal vars konsensus är: "Jävlas de med dig, jävlas de med Rom! Och det är INTE OKEJ!"
Mer tid har - föga förvånande - lagts på det visuella. Är det något lanseringsspel till Xbox One som verkligen flexar hårdvarukraften i konsolen är det Ryse: Son of Rome. Alltifrån karaktärernas oförskämt detaljerade anleten och realistiska ansiktsuttryck till miljöer, ljuseffekter och animationer imponerar. Upplevelsen naggas en aning av att miljöerna inte är särskilt interaktiva och att variationen på karaktärsmodellerna är för liten, men i överlag är det som sagt ett riktigt läckert spel. Ljudbilen är också på topp. Vi får duktiga röstskådespelare (Marius må raljera krigstal mest hela tiden, men han gör det bra) och storslagen musik som för tankarna till valfri Hollywood-rulle signerad Ridley Scott.
Men under det läckra presentpapperet då? Finns det något av värde där? Njae... Ryse har ett stridssystem som vid första anblick verkar intuitivt och spännande men som väldigt snabbt blir extremt monotont. Marius har några få basattacker att variera sig med; han kan hugga med svärdet, slå med skölden, ducka och parera. Parera i rätt tid och du kan kontra fiendens attack. Orsaka tillräckligt med skada och du kan aktivera en så kallad "execution" där Marius i sann Spartacus-anda dräper motståndaren i ultrarapid. Under dessa dödssekvenser uppmanas du att trycka på rätt knapp i rätt tid.
Grejen är bara att det inte spelar någon roll vilken knapp du trycker på, eller om du ens trycker på någon knapp överhuvudtaget. Marius attacker går på ren automatik ändå, vilket gör att dessa sekvenser reducerar spelaren till en simpel åskådare. Du kan med gott samvete lägga ifrån dig kontrollen och smutta på en kaffe i väntan på att Marius ska göra jobbet åt dig. Tro mig, jag gjorde det hela tiden. Jag drack alltså kaffe mitt i striderna utan att pausa. Ingen recensent ska behöva skriva den meningen när det handlar om ett actionspel.
Striderna blir aldrig djupare än att du slår, parerar, slår igen och slutligen aktiverar din visuellt läckra (men gäspframkallande) avslutningsattack. Marius viftar med samma svärd och parerar med samma sköld genom hela äventyret. Erfarenhetspoängen jag samlar går att spendera på hälsomätare, Focus-mätare, nya Executions och så vidare, men precis som med allt annat saknar det riktig mening. Det finns där för att det ska finnas där, inte för att det verkligen behövs för att jag ska ha en chans att överleva. Det gör jag ändå, samtidigt som jag dricker kaffe utan att pausa. Tål att upprepas.
Inte blir det roligare av att spelet bara har fem-sex olika fiendetyper. För det mesta handlar det om barbarer med svärd, ibland barbarer med yxor och sköldar, och ibland - om utvecklaren känner sig extra djärv - barbarer med både yxor, sköldar och mustigt helskägg. Crytek kastar in några lösryckta segment där spelaren tillåts gå loss med ballistor, kommendera sina män och marschera i trupp mot fiendehärar, men det rör sig om flyktiga, gimmick-artade inslag som inte ens klaffar speciellt bra med övriga spelet. Efter två timmar har du sett i princip allt som Ryse har att komma med och lärt dig precis hur det är uppbyggt. Bra miljövariation hjälper inte när skogarna, städerna och befästningarna ändå bara blir fondväggar för den ena likartade, monotona striden efter den andra.
En positiv överraskning är att spelets multiplayerläge faktiskt är hyfsat underhållande. Här kan två spelare lira tillsammans som gladiatorer på Colosseum. Samarbetsläget, tempot och möjligheten att förbättra sin gladiator gör striderna klart roligare i multiplayer än vad de är i enspelarkampanjen. Det går även att spela helt ensam om du känner för att sätta dina färdigheter som kalsongprydd gladiatorkämpe på prov.
I slutändan kan dock varken glassig yta eller godkänd multiplayer hindra spelet från att haverera under sin egen uppblåsta vikt. Ryse: Son of Rome är ett typiskt lanseringsspel i den bemärkelse att det är otroligt snyggt och välljudande, men ekande tomt under sitt välpolerade skal. Det känns jäkligt tråkigt faktiskt, då konceptet ändå rymmer massor av potential. Vågar vi hoppas på att Crytek fixar detta inför en eventuell uppföljare?