Wii Sports Resort

Man kan kalla det lättsamt pampigt. Inledningen till Wii Sports Resort, uppföljaren till ett casual-fenomen och till världens bäst säljande spel, är ett fallskärmshopp. Din Mii reser sig från sportflygplanets bänk, rättar till fallskärmen och hoppar ut bland dussintals andra hoppare. Vrid lätt på Wii-fjärren och du svävar mot de andra som greppar din hand. Allt avslutas med en stor hålla-handen-formation. Välkommen till Wuhu Island.

Fast egentligen är fallskärmshoppandet inte det allra första du ser av Wii Sports Resort. En tre minuter lång förfilm om hur du hanterar nya tillbehöret Wii Motion Plus inleder hela härligheten, och det är nästan komiskt hur överbeskyddande Nintendo blivit efter så många (uppenbarligen) pajat sina skärmar och Wii-fjärrar genom att ha glömt handledssnaror och gummiskydd. Du kan få den snabba instruktionen av mig: stoppa in grejen i den andra grejen. Svårare än så är det inte att börja spela med exaktare rörelsekänslighet.

Wii Sports Resort är ett mer komplett spel och inte bara ett bihang som föregångaren som ju har följt med själva Wii-konsolen sedan den lanserades. I stället för fem grenar får vi tolv, och nästan alla dessa har tre olika varianter. Att vi dessutom spelar på en och samma ö (känd från Wii Fit), där bowlinghallen ligger ett stenkast från bryggan där wakeboard-båtarna ligger förtöjda, ger en känsla av sammanhang och inramning. Vi väljer fortfarande grenarna från en meny och kan inte gå runt fritt på ön, men i flygplans- och cyklinggrenarna finns chans till utforskning.

Bågskyttet är den första grenen jag fastnar för. Här används både Wii-fjärr och nunchuk och är du högerhänt håller du fjärren i vänsterhand samtidigt som högerhanden föreställer strängen som ska spännas. Pilarna borrar sig in i poängtavlan med övertygande kraft och daller och överlag känns grenen som liknar sin verkliga förlaga bäst. När sedan målen blir rörliga och du även måste kompensera på vindriktning blir det extra utmanande och roligt. Sista banan utspelar sig i insidan av en vulkan, och tankarna går direkt till hur nästa Zelda-spel kan komma att se ut. Bågskyttet är inte lika lättillgängligt som de övriga grenarna, men i gengäld mer givande.

Frisbee är också kul, och det första tillfället där jag verkligen höjer lite på ögonbrynen åt Wii Motion Plus. När min Mii plockat sin första frisbee ur munnen på en gullig hund och ska sikta överensstämmer mina rörelser riktigt bra och riktigt smidigt med det jag ser på skärmen. Dessutom krävs mer eller mindre samma teknik att kasta ett bra frisbee-kast i spelet som i verkligheten. Det är väldigt lätt att (som högerhänt) släppa frisbeen för sent och få den för långt till höger. Till slut kan man hitta rätta knycket och ha riktigt kul med apportering, prickskytte och frisbeegolf.

Exaktheten är bra även i basketen. Redan efter den första straffkastrundan känner jag på mig hur denna gren kommer bli en utmärkt förfestsysselsättning. I den första basketvarianten kutar din Mii mellan stationer fyllda av bollar och det simpla men underhållande målet är att sätta så många straffar som möjligt under en begränsad tid. Att i rätt tillfälle av din Mii:s hopp vrida handen rätt och få till rätt båge för bollens bana är, åtminstone nästan, lika utmanande som i verkligheten. Till en början fick jag bara till kantbollar, muttrade "white Mii:s can't jump", men finjusterade sedan handrörelserna och blev en fullfjädrad Kobe Bryant i lättsamt animerad form.

Några rundor bordtennis gör mig också rätt glad. Här kontrollerar vi bara pingisracketet och inte spelarens rörelser, vilket är ett klokt val. Responsen är bra, det går att skruva och tempot håller en koncentrerad. I stället för att vifta som en tokfrans på tokpiller som i Wii-versionen av Table Tennis känner man växlingarna mellan fore- och backhand på riktigt. Hade vi kunnat spela dubbel hade detta varit ännu bättre.

Golfen är tillbaka med fler hål och min personliga partyfavorit bowlingen återkommer också, denna gång med ett par extra spellägen som 100-käglorsmatcher och banor där din skruvförmåga sätts på prov. Skillnaden mot Wii Sports är inte enorm, det enda jag märkte var att kloten började skruvas aningen lättare än i föregångaren. Detta gäller överlag för hela spelet; Wii Motion Plus är mer än förfining än en revolution och även om skillnaden är tydlig är det lätt att bli lite besviken.

Svärdfäktningen är lite av en mellangren med både roliga och trista undergrenar. Jag gillar att slajsa meterhöga formbrödsskivor i två bitar, något annat hade väl gjort mig till nåt slags monster, och just denna gren där vi tävlar om att snabbast möjligt göra snitt i absurda föremål är snabb och rolig. När jag senare fäktas mot en motståndare byts dock svärden ut mot stora American Gladiators-topz och jag ska knuffa ut Mii:n framför mig ned i plurret. Jag får dåliga vibbar och minnen från boxningen i första Wii Sports och även om precisionen är bättre här känns detta som meningslöst flaxande.

Så till utfyllnadsmaterialet. För det finns tyvärr. I alla fall fyra av de tolv grenarna känns otympliga och som något jag inte får lust att testa mer än en gång. Kanotpaddlingen är en av dem; här föreställer Wii-fjärren en paddel och vi måste paddla på bägge sidorna av skutan för att kunna navigera rakt. Bökigt, slött och inget vidare partyspel. Wakeboarding är aningen bättre. Här finns åtminstone fartkänsla och sköna vatteneffekter, men här skulle traditionell styrning a la Surf's Up fungerat bättre.

Cyklingen lider av samma problem. Det är charmigt att trampa sig genom de soliga delarna av Wuhu Island men upplevelsen blir mer av en sight-seeing än att faktiskt tävla i något. Här finns en del spelmässiga finesser som slipstreaming (lägga sig bakom en annan cyklist för att få högre fart) och en hälsomätare som sjunker om du trampar för hastigt. Cyklingen styrs genom att "trampa" med Wii-fjärr och nunchuk och då cykling oftast görs med benen är det svårt att köpa illusionen av att verkligen ha gränslat en hoj. Samma spelkontroll hade varit mer övertygande i ett mjölka-ko-spel.

Några bra grenar, några dåliga alltså. Mycket mer än så behöver man egentligen inte veta om Wii Sports Resort. Wii Motion Plus är inget chockerande revolutionerande, men åtminstone bjuder tillbehöret på en märkbar förbättring i exakthet och i möjligheter (tänk bara på att spelet kräver att alla spelare äger tillsatsen). Även om här finns grenar som flörtar med det meningslösa är de ändå alla fyllda av Nintendo-charm. Här finns en soldränkt ö med ett Super Mario 64-liknande slott. Här finns Mii:s som attackerar dig med skumgummisvärd när du rusar över en bro. Och framförallt, här finns flerspelarmatcher du kommer att ta på fullaste allvar och formkurvor du planerar ta hela vägen upp mot himlen. Lättsamt pampigt, helt enkelt.