Marvel vs. Capcom 2: New Age of Heroes

Ryu står framför Spider-Man på däcket till ett flygande skepp. Så långt allt normalt, men då har matchen inte börjat. Ryu inleder med en Hadoken, som Spider-Man hoppar över. Han kontrar med att näta fast Ryu i marken och sedan svingsparka honom in i väggen. Ryu tar sig snabbt upp och återvänder med en snurrspark, samtidigt som Sentinel dyker upp och avfyrar en rad robotar som träffar Spider-Man i luften.

Därefter växlar Ryu ut och istället hoppar Captain Commando in. Han stoppar ett försök till motangrepp med en Captain Corridor. Spider-Man tar det säkra före det osäkra och hoppar ut. In kommer Servbot, en två fot hög legogubbe, som raskt blir tre meter hög och försöker hamra ihjäl Captain Commando. Halvvägs genom attacken följer rödluvan BB Hood upp med att kalla fram två jättejägare som bombarderar Captain Commando, som har blockerat alltihop. Han vevar till BB Hood och tvingar in Spider-Man på banan igen, som han sedan avslutar med en enorm laserattack tillsammans med sitt team.

Så kan tio sekunder av Marvel vs. Capcom 2 se ut.

Idag är vi vana vid att se Marvels hjältar i alla möjliga genomruttna filmlicenser, men för inte så länge sedan, innan de första Spider-Man- och X-Men-filmerna, var licensen inte mycket att ha. Capcom, som hade förlorat den lukrativa Disney-licensen till Virgin, såg sig om efter nya samarbetspartners och hittade Marvel. Efter de båda utmärkta X-Men: Children of the Atom och Marvel Superheroes, som gav oss spektakulära slagsmål med utsökt tecknad grafik, bestämde sig Capcom för att gå ett steg längre.

I X-Men vs. Street Fighter och Marvel Superheroes vs. Street Fighter fick vi, som namnen antyder, låta Ryu och Chun-Li bråka med mutanter och superhjältar. Marvel vs. Capcom började blanda in fler Capcom-hjältar som inte nödvändigtvis kom från fightingspel, och vid det laget började det finnas en hel del figurer att använda.

Capcom, som gärna återanvände gamla sprites så mycket som möjligt, bestämde sig för att slutgiltigt spel, där praktiskt taget varenda Marvel-figur de ritat upp fanns med, tillsammans med representanter för alla deras egna stora spel. Vi snackar om ett spel med 56 spelbara figurer, där vi får träffa gamla klassikerna Son Son, Strider och Captain Commando, Jill Valentine, Star Gladiator Hayato, ett gäng Darkstalkers, Mega Man och hans polare och förstås stora delar av Street Fighter-gänget, samtidigt som varenda Marvel-figur som numera är superkändis med egen film finns med.

Faktum är att med möjligt undantag för Wolverine och hans senaste sjyssta spel är det här det absolut bästa spelet där du kan spela med exempelvis Magneto, Iron Man, Captain America, Hulk, Spider-Man, Storm och många andra, mindre berömda Marvel-ansikten som Sentinel, Spiral, Shuma Gorath, Marrow, Blackheart och Thanos.

För Marvel vs. Capcom var, och är, en riktig höjdare. Själva konverteringen till Xbox 360 och Playstation 3 är det inte mycket att säga om. Bakgrunderna är upptrimmade i högupplösning och förutom enskilda texturer ser det fortfarande fullt acceptabelt ut trots Dreamcast-ursprunget. Den handritade grafiken är förstås lågupplöst men filtren fungerar oväntat bra och jag föredrar faktiskt att jämna ut kanterna en aning.

Spelmässigt är det här ett fightingspel som inte liknar något annat. Du spelar med tre figurer samtidigt, bokstavligen. Det är förstås viktigt att kunna den figur som du faktiskt har på skärmen, men lika viktigt är det att hålla koll på vad dina två medhjälpare kan göra, för när som helst kan du kalla in dem som backup, eller tagga in dem om du har tagit för mycket stryk.

Den taktiska sammansättningen av laget skapar en helt ny dimension som faktiskt inget annat fightingspel har lyckats med, och det är också anledningen till att Marvel vs. Capcom 2 fortfarande spelas, nio år senare. En i övrigt klen figur kan ha en extremt användbar hjälpattack eller vara effektiv för att bygga upp supermätare åt din favorit, så de flesta har någon sorts existensberättigande.

Om man jämför figurerna rakt av, en mot en, som i ett annat fightingspel, är Marvel vs. Capcom 2 gravt obalanserat. Lirare som Cable och Iron Man kommer att utplåna värdelösa kämpar som Servbot eller Dan precis när som helst, och generellt är Marvel-gänget betydligt bättre trots att Capcom-figurerna hottats upp med mer explosiva attacker. Riktiga toppstrider, och mycket riktigt en stor del av onlinestriderna, har ett förutsägbart urval karaktärer där etablerade taktiker kan utnyttjas till max.

Men i en genomsnittlig match spelar det ingen roll. Det är helt enkelt hysteriskt kul och allt kaos gör att prestigekänslan försvinner en aning. Man kan koncentrera sig på att bara försöka orsaka så mycket massaker som möjligt, vilket är anledningen till att välja tre legogubbar och försöka komma åt sin motståndare med en tredubbel Lunch Rush.

Att spelkontrollen är förenklad är förstås en del av det. Du måste visserligen kunna dina Hadoken och Shoryuken (sorry!) men svårare än så blir det aldrig. Olika knappkombinationer löser resten. Trots allt ohyggligt finlir på högsta nivån är det därför fortfarande Capcoms mest lättillgängliga slagsmål. Det är också fortfarande det fightingspel som har allra flest unika spelbara karaktärer (om man bortser från Tobal 2, som fuskar).

Slutsatsen är helt enkelt att Marvel vs. Capcom 2 är ett slagsmål som inte har åldrats en dag. Grafiken är fortfarande grällt skarp och så tydlig det bara går i en sån röra, och den jazziga hissmusiken är så ljuvligt fel att den blivit kult. Onlineläget gör att det håller ännu lite längre och det finns fortfarande nya kombinationer att hitta. Har du något som helst intresse av fightingspel måste det här finnas i samlingen.