Shadow Complex

När utvecklarna börjar presentationen av sitt spel med att namedroppa mina två absoluta favoriter, Super Metroid och Castlevania: Symphony of the Night, då är det inte konstigt att förväntningarna skjuter i höjden. Men samtidigt räcker det inte nödvändigtvis med god smak och att sikta högt om man tillhör samma gäng som enbart har utvecklat de högst medelmåttiga Undertow och Advent Rising.

Det hela börjar lagom stereotypt. Jason Fleming är en elitutbildad vapenvägrare som råkar vara på hajk tillsammans med en fager dam som han träffat nyligen. När de snubblar över en hemlig anläggning och Claire blir tillfångatagen av en suspekt paramilitär styrka tvingas Jason använda sina stridskunskaper, som visar sig vara fullt adekvata.

Handlingen bygger på boken Empire av Orson Scott Card och ska vara en fristående del av samma berättelse. Det är en Metal Gear-liknande nära framtid där revolutionära grupper förbereder ett andra amerikanskt inbördeskrig med att döda presidenten och vicepresidenten. Lyckligtvis slipper vi långdragna mellansekvenser och radiosamtal utan kan ägna oss helhjärtat åt action. För action blir det!

Till en början känns Shadow Complex precis som en tvådimensionell version av Uncharted, inte minst på grund av att Nolan North (även Prince of Persia) gör precis samma roll här. Beväpnad med endast en ficklampa men en hejare på att hoppa och klättra får han ge sig in i basen och försöka leta rätt på Claire.

Även om spelet är en ogenerad hyllning till den så kallade "Metroidvania"-genren i allmänhet och Nintendos Super Nintendo-mästerverk i synnerhet har det också klara drag av moderna skjutaspel. Trots att spelet är strikt tvådimensionellt kan fienderna befinna sig i för- och bakgrunden och man siktar med höger spak. Efter en kort invänjning känns det helt och hållet logiskt, och eldstriderna blir intensiva, roliga och snabbt avklarade. Om du väntade dig ett hyperrealistiskt spel kan du släppa de förväntningarna redan nu, för trots modern fysik och realistisk animation kan man hoppa fem meter jämfota och överleva vilka fall som helst. Och självuppladdande sköldar lyser med sin frånvaro, lyckligtvis. Som Chair själva hälsar, lite försynt, är det här inget typiskt modernt actionspel.

I takt med att Jason hittar delar av en experimentell stridsrustning och döljer sin halvt instoppade tröja och jeans försvinner snart Uncharted-känslan och det blir allt eftersom en mer actionfylld version av Super Metroid. Hyllningarna haglar i form av dörrar som är markerade i olika färger beroende på vilket vapen du behöver för att öppna dem, kartsystemet som är precis identiskt, och framför allt de olika förmågorna.

Varje nytt vapen eller förmåga du hittar skapar nya möjligheter att utforska den sammanhängande världen. Spelet pekar ut vart du bör gå härnäst men det är hela tiden fritt fram att vända tillbaka och prova sig fram. Överallt ser man låsta dörrar, skumma ventilationstrummor precis utom räckhåll och lockande uppgraderingar som ligger svåråtkomliga. Jag försöker notera intressanta platser, för att komma tillbaka någon timme senare och triumferande nappa till mig mer missiler, starkare rustning eller annat trevligt.

Det som gör Shadow Complex så briljant, precis som spelen som inspirerat det, är hur utforskning och skicklighet alltid belönas. Genom att lista ut okonventionella vägar kan du gå bakvägen och ta dig till slutet på ett helt annat sätt än som det är tänkt, eller hitta fler vapen som gör det hela lite enklare. Det som ursprungligen var buggar och missar i bandesignen har i senare Metroid-spel och även här blivit väl uttänkta genvägar som belönas med extrapoäng och en given plats på topplistorna. Som ett exempel kan nämnas att Shadow Complex tog mig sex timmar att klara första gången, och då utforskade jag inte varenda vrå. Men någon har redan klarat det på en och en halv timme. Det gör man inte på första varvet vill jag lova.

Metroid-spelen är själva grunden för fenomenet speedruns, att pressa sina tider genom spelet så långt det bara går, och med möjlighet till topplistor är förstås ett Xbox Live-spel utmärkt lämpat för det upplägget. Jag förutser en intensiv konkurrens om att kunna ligga längst upp på listan här. Det enda jag egentligen saknar är en möjlighet att se inspelningar av hur man har spelat, men det är väl inte genomförbart när det kan handla om flera timmar.

Jag älskar också det visuella. När Unreal Engine används i ett fast sidoperspektiv finns det utrymme för sanslösa effekter och en grym ljussättning. Det är fullsmockat med detaljer och småsaker som kan inverka på striderna, som att man kan skjuta ner kanontorn som rasar ner på fienden. I och med fysikmotorn går det också att använda granater på ett väldigt intuitivt sätt, med ytterst underhållande resultat.

Och för en konnässör av kreativt plattformande är Shadow Complex rena himmelriket. Ett trevåningsrum med plattformar och fiender kan angripas på alla tänkbara sätt, beroende på vilka förmågor du har hunnit få tag på. Första gången du passerar kanske du måste ta betäckning bakom en låda och kasta granater och försöka pricka fienderna längst upp med spridda skurar, men fem timmar senare när den smarta nivåplaneringen leder dig tillbaka till samma ställe, på väg någon annanstans, kan du vägghoppa upp längs ena sidan (yes!), svinga dig med grepparm i taket (yes!), frysa fast en fiende och så störtdyka ner i den sista gruppen (oh yes!). Imponerande? Ja. Tillfredsställande? Mycket.

Eller ta till exempel min senaste bedrift. Jag stötte på en låda som blockerade vägen till nästa (frivilliga) föremål. För att förstöra den behövde jag ta tillräckligt med sats för att få superfart, men det fanns inte utrymme. Utanför rummet var det en rejäl avgrund i vägen. Jag trixade en massa med en rad precisionshopp för att försöka hålla farten uppe, men det räckte inte. Till slut slutade jag tänka i invanda Metroid-banor och använde istället skumpistolen för att bygga en tillfällig bro. Sen var det bara att accelerera, kuta sönder lådan och med ett segerrop skaffa ytterligare en procent på samlarlistan. Precis samma sorts rumsliga problemlösning som gjorde Super Metroid och Metroid: Zero Mission så enastående bra.

Något som gör det ännu mer beroendeframkallande är all statistik som sparas och jämförs i topplistor. Dels tid och poäng på själva huvudläget, men också hur många fiender man exempelvis har träffat i huvudet eller slagit ner. En annan bisyssla att tävla i är utmaningsrummen som pressar dig att utnyttja alla färdigheter på bästa sätt. De går snabbt från relativt lugna till grymt skoningslösa och precisionskrävande, men fungerar som träning för att sen kunna krossa själva spelet på ännu smartare sätt. I gengäld finns inget som helst tvåspelar- eller multispelarläge men det hade inte riktigt passat i det här spelet, och jag är glad att Chair valde samma taktik som DICE med Mirror's Edge.

Som nerladdningsbart spel betraktat är Shadow Complex nästan löjligt prisvärt. Om den inte vore för den allmänna allergin mot tvådimensionella spel numera hade det varit ett fullprisspel, även om det inte är riktigt lika superpolerat som Nintendos och Konamis motsvarigheter. Men Konamis ursäkter att ett högupplöst modernt Castlevania inte skulle vara ekonomiskt genomförbart känns ganska fattiga när man ser vad lilla Chair, visserligen med uppbackning av Epic, lyckats genomföra med tio personer i teamet.

Om jag ska försöka hitta några brister så är det väl att man inte kan göra flera sparfiler. Om du har klarat spelet med låt säga 70% av alla föremål hittade och vill ge dig på utmaningarna att få så lite föremål som möjligt får du helt enkelt spara över ditt gamla spel. Om du bara vill komma åt det lugnare tempot tidigare i spelet finns ju alltid möjligheten att byta profil men då går det ju inte att samla ihop Achievements.

Men i övrigt är Shadow Complex ett sanslöst bra spel som lyckas kombinera den fantastiska upptäckarglädjen hos de klassiska spelen med produktionsvärden och intensiv action som i vilket modernt högoktanigt actionspel som helst. Jag hade rekommenderat det lika varmt för 599 kronor, så för under 150 svenska kronor är det närmast rena rånet. Braid får maka på sig, jag tror att Xbox Live Arcade har en ny förstaplats.