Vissa titlar, i synnerhet påkostade storspel, borde med tanke på den tid och budget som skjuts in i projekten kunna erbjuda oss konsumenter något mer. Kanske något nyskapande, något storslaget... något legendariskt om man nu så vill. I fallet Destiny, som är ett actionorienterat onlinerollspel i förstapersonsperspektiv tillika tidernas dyraste spelsatsning och ett för många det mest emotsedda spelet på flera år, så lovades vi inte bara en legendarisk, mästerlig, storslagen, otrolig upplevelse. Vi var lovade tillfället att axla rollen som en legendar. Faller Destiny tungt ned i avgrunden eller speglar det sig högt upp på himlavalvet? Det är förvisso ett välbyggt, underhållande, läckert designat spel proppat med storlek, frihet och häftiga eldstrider. Men det är inget mästerverk.
Du axlar rollen som en så kallad Guardian, en legend bland människor och andra folkslag. Din uppgift är att försvara den fria världen (det som finns kvar i varje fall) mot ondskan och alla dess hejdukar. Det är en rätt simpel grundhistoria i Destiny men Bungie lyckas dra den tusentals varv för mycket och introducerar sidohistorier och karaktärer på alldeles för kort tid vilket får mig som spelare att sakta men säkert tappa greppet. Precis som i senare Halo-spel slår de knut på sin egen mytologi, vilket såklart är synd och skam, och trots spelets fantastiskt stora ambitioner hade man helt klart tjänat på att hålla huvudstoryn enkel.
En episk historia är inte synonymt med en bra historia kort och gott. Att man även haft det goda smaken att snärja åt sig pålitliga skådisar likt Peter Dinklage och Lance Reddick för att sedan låta dem slött och oengagerat läsa lökiga repliker rakt upp och ned är en likväl stor sorg. Om man lyckas leda historien på de rätta vägarna i något av de kommande, nedladdningsbara, tilläggen är upp till bevis. Jag känner personligen att det fortfarande finns mark att bygga på trots detta och det skulle vara väldigt tråkigt om Bungie slarvar bort chansen att berätta en riktigt bra historia.
Men som tur är har Destiny mer att erbjuda än bara en för tillfället blek huvudstory. Det är i slutändan den sociala aspekten som vikten ligger på och det är glädjande nog de bästa med Destiny och att tillsammans med två kamrater utforska uråldrig tempel på Venus eller slåss mot vidunder på Månen är anledning nog att införskaffa det. Det gamla uttrycket "delad glädje är dubbel glädje" gör sig påmint och Destiny skiner som allra starkast i goda vänners lag. Detta trots att mångfalden av de uppdrag som erbjuds är oerhört repetitiva och är stöpta i samma välkänt beprövade form. Destinys uppdrag, oavsett om de är baserade i huvudstoryn eller enskilda "Strike-missions" (mer utmanande uppdrag som kräver tre spelare), går kort summerat ut på att man ska ta sig rakt från punkt A till punkt B utan att dö.
På vägen så stöter man på stora vågor med fiender av varierad styrka samt utseende. När man nästan kan smaka segerns sötma så dyker en oftast enorm och slafsig boss upp som man måste göra sig av med genom att fylla den med sjukliga mängder bly och annat gott. Efter oerhört intensiva och svordomsfyllda strider så är det över och man får snällt ta sig vidare till nästa uppdrag utan att kunna utforska världen närmare. Konceptet må vara något man sett mer än en gång förut i andra titlar och man hade absolut hoppats på något mer från en titel som Destiny. Men bara för att något blivit gjort förut så är det självfallet inte så att det kommer att vara en dålig upplevelse eller en tråkig stund. Inte alls faktiskt.
För Destiny lyckas att hålla mig kvar tack vare intensiva eldstrider med underhållande vapen, specialattacker och fiender samt en iögonfallande vacker omvärld som fångar min fantasi och gör mig sugen på mer hela tiden. Sedan får Destiny mig även att verkligen investera i viljan att bli bättre. Att förbättra just min Guardian med nya tunga vapen, gedigna rustningar och storslagna specialförmågor är något jag mer än gärna hänger mig åt.
Sedan har man hela tre karaktärsklasser (Warlock, Titan och Hunter) att upptäcka och utveckla varpå alla har två olika subklasser att levla upp och lära sig. Exempelvis så har karaktärsklassen Titan, som är en perfekt klass för oss som gillar närhet med shotgun och hårda slag, en subklass som är mer inriktad på anfall medan den andra (som man låser upp först vid level 15) har sin fokus på försvar. För att komma upp i level så väljer vissa spelare att gå ut i grupp eller på egen hand köra lite uppdrag i "den riktiga världen" medan de flesta gör sitt nivåklättrande i den tidigare nämnda mördararenan The Crucible.
Det är för övrigt i det senare som Destiny visar sina starkaste sidor med välbalanserad strider, perfekt avvägt speltempo, grymt skön fysik och underhållande banor. Att lyckas få till en specialattack i ett rum fyllt med kombattanter är en fantastiskt skön känsla och det är tydligt att det är i The Cruible som flest timmar kommer att spenderas. Tur är då att spelkontrollen är, precis som i fallet med studions tidigare Halo-spel, fantastiskt väl avvägd och balanserad men ändå behagligt svår att bemästra. Det räcker exempelvis med en match i den tävlingsinriktade multiplayerarenan The Crucible för att greppa spelkontrollen oavsett om du är van vid genren eller inte. Men för att vara kung över galaxen så kommer man få arbeta sakta men säkert för att finna rätt teknik och tillvägagångssätt. Spelkontrollen i Destiny är i mitt tycke perfekt till både den som är ny till genren och den som äter, sover och skiter actionspel i förstapersonsperspektiv.
Utöver bra spelkontroll så är världarna som Bungie presenterar, som tidigare nämnt, oerhört imponerande och rent av episka i all sin prakt. Allt från de djungelinvaderade städerna på Venus till det trasiga industrilandskap som är gamla Ryssland breder ut sig likt en vackert målad tavla och långt bort i fjärran ser man rykande kratrar och storslaget ståtliga berg torna upp sig. Många gånger finner jag mig fantiserande om vad som försiggår där bortom horisonten och om de platser som troligen finns där, väntande på en äventyrare som mig själv. Det finns en högtidlighet, en ståtlighet och skönhet i designen som jag verkligen älskar.
Mars är till exempel en olidligt vacker planet som jag flera gånger under spelets gång inte velat resa ifrån bara för att utsikten är så magnifik som den är. Vackra röda sanddyner som skiner upp, nästan brinner, av en lågt liggande sol gör det till en plats att minnas. Men illusionen bryts många gånger då platserna känns tomma, livlösa och rätt så instängda trots en vacker yta. Den grandiosa kulissen är trots allt just en kuliss och när man tittar lite närmare på spektaklet så ser man att planeterna man besöker påminner om en rätt så snitslad bana med en tydlig väg att följa. Vi får helt enkelt se om Bungie väljer att "låsa upp" världarna i framtiden och låta oss njuta lika mycket av att vara på planeterna som vi gör av att blicka ut över dem.
Den plats man besöker allra mest i Destiny dock är inte Mars eller Venus, utan det är The Tower, den sista staden på jorden. Där hänger du allra mest för att köpa nya vapen, ta emot belöningar för klarade uppdrag, köpa emblem, plocka upp nya uppdrag, pimpa ditt rymdskepp och mycket mer. Inget av detta är dock samlat på en och samma plats utan du får snällt avnjuta digital mjölksyra och springa hit än dit som en dåre mellan de olika försäljarna och uppdragsgivarna för att plocka på dig allt. Det här blir självfallet snabbt en tröttsam syssla då man får mer uppdrag och vapen ju djupare in i spelet man kommer. Mer grejer är lika med desto mer springande. En samlad meny i början av staden hade varit att föredra i mitt tycke och man kan ju hoppas på att det dyker upp något sådant i en kommande uppdatering. För så roligt är det trots allt inte att rusa runt oavsett hur många andra spelare som står och gör fina danser på stadens torg. Tyvärr.
Mitt första utkast av den här recensionen innehöll ett enormt användande det rätt så laddade ordet "besvikelse". Förvisso så är jag faktiskt fortfarande besviken på Bungies två miljarder kronor dyra ultraepos. Man hade ju förväntat sig något mer än det här liksom. Ett spel i förstaperson där du plöjer ned fulingar i våg efter våg i parti och minut har vi sett förut. Flera gånger. Men jag har kommit till den insikten att trots att Destiny inte alls levde upp till den närmast omänskliga hype som kretsat kring det sedan dag ett så är det ändå till slut ett oerhört bra actionspel. Visst, det må inte vara det där nyskapande och genredefinierande spelet som man ville att det skulle vara men det är trots allt ett fantastiskt välkomponerat och underhållande spel som vet hur en karbingevär ska avlossas.
Jag har personligen haft väldigt roligt under mina långa och många timmar i Destiny och det lär jag komma att ha under en lång tid framöver då spelet erbjuder nya fräscha tag ju längre upp i level du kommer. Bungie utgår ju som många redan vet från en plan som spelar ut sig på tio saftiga år och med tanke på den potential som ändå finns i Destiny så är jag idel öra inför vad som komma skall. För just nu är atmosfären ändå fantastisk, många av bossarna man möter är mäktigt respektingivande och miljövariationen formidabel. Släng även in ett beroendeframkallande PvP-arena och vi har en sann lägerelda att samlas vid och precis som i fallet med spel som till exempel Planetside 2 och World of Warcraft kommer Destiny att fortsätta växa under de kommande månaderna och jag kommer högst antagligen att fortsätta njuta på den färden.
Hade det inte varit för det stela och oroväckande trötta narrativet, en ointressanta story med alltför bleka insatser från röstskådespelarna och världar som är vackra men tomma så hade betyget blivit ännu högre. Men nu stannar vi på en åtta och konstaterar att Destiny för tillfället är en klart underhållande besvikelse. Det kunde trots allt ha varit mycket värre.