Wolfenstein

Det är förmodligen rätt svårt att veta vilket ben man ska stå på för att lyckas i actiongenren. Åtminstone för vissa utvecklare. Jag förstår absolut den problematik som actionveteranerna hos Raven Software stått inför under utvecklingen av Wolfenstein. Dels har de velat hedra id Softwares gamla ultrakultiga spelserie och göra dess klassiska machotrams absolut rättvisa. Men de har även velat förnya, modernisera och utveckla Wolfenstein-konceptet, gjuta nytt liv i spelserien, haka på genrens trender.

Wolfenstein 3D är fortfarande genrens startskott och för oerhört många den första bekantskapen med speltypen. På den tiden var snaggade hjältar med avtuggade cigarrer och enorma överarmar en självklarhet. Som ett digitaliserat svar på Dolphs, Sylvesters och Arnolds pumpade Hollywood-hjältar var actiongenren tätt befolkad av odödliga mansgrisar med skottsäker hy och frisyrer man kunde ställa klockan efter. Wolfenstein-avataren och den amerikanska spionen BJ Blazkowicz såg ut så redan 1992 i Wolfenstein 3D.

Ravens nya version av Wolfenstein är till en viss del en hyllning till den gamla skolans actionspel, en tidsresa tillbaka till id Softwares gamla klyschiga machoideal, korkade fiender och trånga korridorer. Hjälten BJ Blazkowicz är fortfarande onödigt pumpad, stenhård, tystlåten och äger spelvärldens mest rejäla ögonbryn. Han har samma frisyr som Duke Nukem fast i en klädsamt mörkbrun färgton som perfekt passar hans slitna skinnjacka, och han har kängor som han plockat från ett av alla de tusentals nazi-lik han lämnat efter sig. BJ räds ingenting, han är stark, tuff och slåss gärna mot hela plutoner på egen hand. Han är Duke Nukem och Doom-hjältens överman.

Speltypen har dock mognat, utvecklats och förbättrats något alldeles enormt sedan Wolfenstein 3D (1992). Idag är vi vana vid smart berättande (Half-Life), stor valfrihet (Far Cry 2, Stalker) och avancerade system för karaktärsutveckling och moraliskt ansvar (Deus Ex, Bioshock). Vi har även vant oss vid ett allt högre speltempo tack vare spel som Halo och Call of Duty samt en viss frihet att själv välja exakt vilken väg genom banorna vi ska vandra. I Ravens nya Wolfenstein känns det tydligt att det funnits en konflikt i utformandet av såväl banor som själva spelstrukturen.

För medan Wolfenstein börjar precis som något av Treyarchs Call of Duty-spel (inklusive samma gula kompass, samma granatgalna nazister och samma typ av forcerade intensitet driven av täta checkpoints) förvandlads det efter bara en timme till något annat. Wolfenstein vill vara Far Cry 2, eller Stalker.... det vill vara Half-Life 2 och Bioshock på samma gång. Och det blir ganska tydligt, ganska snabbt, att Raven velat lite för mycket.

Wolfenstein är i grunden ett försök att göra ett spel strukturerat på ungefär samma sätt som Far Cry 2 fast med betydligt mer linjära uppdrag. Den fiktiva staden Eisenstadt agerar bas för BJ och trots att den är krampaktigt klaustrofobisk i sin utformning bjuder staden ändå på en frihet som BJ:s eldstrider aldrig gör. I Eisenstadt kan man välja vilken av stadens tre stadsdelar man vill besöka. I varje del av staden finns ett tillhåll för de rebeller (som kallar sig Golden Dawn) som agent Blazkowicz befallits att assistera och i varje av dessa dåligt upplysta källare finns det en snacksugen gerilla-strateg som knappt vill annat än dränka en skjutsugen actionhjälte i information om nazisternas invecklade planer.

Mellan uppdragen kan man stryka omkring bland stadens gränder, skjuta posterade tyskar, uppgradera sina vapen eller kallprata med sorgsna gerilla-ryssar med dålig personhygien. Varje gång man ges ett nytt uppdrag av någon av stadens rebell-ledare har man möjlighet att tacka nej till uppdraget och genom sin egen lilla kalender ta sig an ett annat alternativ. Tanken är definitivt god, skapa frihet, möjlighet och en levande värld snarare än att bara stapla linjära banor på varandra. Raven har dock missat målet ganska friskt då deras "hub", staden Eisenstadt är irriterande trist och genom hela spelet mest känns som ett nödvändigt ont som jag helst hade sluppit.

De onödigt långa samtalen med de olika uppdragsgivarna är även det något som jag helst hade sluppit. För när man efter sex timmars hektiskt skjutande återvänder till Eisenstadt för nittonde gången och möts av en mångdubbelt starkare nazi-pluton (på exakt samma ställe som efter det första uppdraget man gjorde i början av Wolfenstein) är det verkligen inte särskilt underhållande. Wolfenstein är helt enkelt ganska enformigt i sitt upplägg och kontrasten mellan den sävliga staden och de trötta valmöjligheterna som där finnes, och de linjära och hårt inrutade banorna, blir lite väl stor för att detta ska kunna utnämnas till något annat än ett helt okej actionspel i mängden.

Banorna i Wolfenstein kretsar alla kring vissa enskilda delmoment, precis som i Call of Duty-spelen. BJ leds till varje "objective" av samma gula kompass i bildens överkant som i Call of Duty, och vägen till varje delmål är såklart fylld av nazister. Grafikteknologin id Tech 4 tillåter för upp till 16 nazister på skärmen samtidigt vilket i vissa få fall innebär att man får en känsla av att Wolfenstein har en mer storskaligt krig att erbjuda än vad det faktiskt har. Oftast är eldstriderna trångbodda och äger rum i korridorer, kloaker eller i gamla hus men med jämna mellanrum får man chans att rycka fram över ett stort torg nedlusat med nazzar, eller en gigantisk äng.

Storyn tar vid strax efter händelserna i Return to Castle Wolfenstein och när spelet börjar har vår hårdföre hjälte precis avlivat 600 nazister på ett hangarfartyg samt lagt vantarna på en mystisk medaljong som nu förbryllar hans överordnande. Det visar sig att medaljongen är ett oväntat kraftigt vapen baserad på svart magi, något som nazister pysslat med i flera år och uppenbarligen nått en del oroväckande resultat. Det är, enligt gammal Wolfenstein-vana trogen, Heinrich Himmlers avdelning för paranormal forskning och stoppandet av dessa herrar - som blir Blazkowicz huvuduppdrag.

Medaljongen som Blazkowicz hittar i spelets introsekvens aktiveras ett par timmar in i Wolfenstein då BJ springer på ett mystiskt altare långt nere under jord. Genom att aktivera någon slags turkos dimma vaknar smycket till liv och ger BJ hans första paranormala färdighet, mörkerseende. Kraften som nazisternas medaljong använder sig av kallas "Veil" och tillåter BJ att dels springa nästan dubbelt så snabbt men även se världen i en grönfärgad ton med klara alien-vibbar. All omgivning blir suddigt mörkgrön medan fienderna och den stig som BJ väntas följa - lyses upp av ett flouroserande turkost skimmer. Veil-kraften tar snabbt slut och det är upp till BJ att ladda upp sin medaljong överallt på banorna där små gröna behållare står och ryker.

När man ett par timmar senare uppgraderas igen har BJ möjlighet att sakta ned tiden, precis som Max Payne, vilket endast går att göra medan man aktiverat Veil-kraftens röntgensyn. Den tredje förmågan man finner är en plasma-sköld som aktiveras genom ett tryck på styrkorset (precis som de andra Veil-förmågorna) och skyddar BJ mot fienderas kulor och Veil-prästernas turkosa projektiler.

Veil-biten av Wolfenstein har jag varit ytterst skeptisk till ända sedan jag först fick se spelet i rörelse för lite över ett år sedan. Den gröna dimman och de standardiserade funktionerna tillför åtminstone under spelets första hälft ganska lite förutom ett onödigt moment innehållande resurshantering då man ständigt måste hålla utkik efter de grönskimrande påfyllningsstationerna. Mot slutet av Wolfenstein blir det dock nödvändigt att nyttja framförallt skölden och möjligheten att sakta ned tiden då tyskarna blir fler, starkare och mer pricksäkra. Att sakta ned tiden hjälper till då nazisterna attackerar i formation och att använda den genomskinliga skölden är nyttigt då man anstormas av Gollum-liknande zombie-monster. I sin helhet hade jag dock klarat mig bra utan Veil-biten i Wolfenstein som oftast känns som ett nödvändigt ont.

Trots en del spelmässiga svagheter finns det dock en hel del bra uppdrag i Wolfenstein som i grund och botten erbjuder väldigt stabil spelkontroll och ett intensivt speltempo. Bäst är uppdraget då man ombeds storma en gammal bondgård på den tyska landsbygden. Man dumpas av från flaket av en rostig lastbil ett par hundra meter från farmen som lusats ned av skjutglada tyskar. Har man här inte valt att köpa kikarsiktet-uppgraderingen till arsenalens standard-älgstudsare blir det snabbt knivigt. Har man varit smart nog att köpa siktet går det relativt enkelt att på 100 meters håll knäppa en och en av nazisterna innan man rusar fram och intar huset i slutet på banan.

En annan bra bana är den då man intar en enorm underjordisk Nazi-bas där mycket av den paranormala forskningen ägt rum. Detta kapitel påminner nästan otäckt mycket om Resistance 2 då både formen på basen som sådan samt de snuskiga slemkryparna känns direkt stulna från Insomniacs uppföljare. Sämst är sjukhusbanan som Raven valt att visa upp för nyfiken press i omgångar. Här huserar en osynlig Nazi-spion som smyger runt, fnittrar oavbrutet och sticker BJ i ryggen med Veil-förstärkt bajonett. Efter en halvtimme inuti sjukhuset och ett antal plötsliga "You died"-skyltar känns hela sjukhusbiten (inklusive den osynliga super-nazin) som spelets mest meningslösa kapitel.

Förra veckan fick vi se en färsk gameplay-trailer från id Softwares kommande spel Rage. Den postapokalyps som Carmack ritar upp i Rage är möjlig tack vare kraften i företagets nya grafikmotor, id Tech5. Wolfenstein är inte baserad på id Tech 5 utan på den föregående (och idag föråldrade) teknologin id Tech 4. På förhand har det snackats om högupplösta texturer, häftigt skärpedjup och avancerade partikeleffekter. I realitet ser Wolfenstein gammalt ut och det märks tydligt att den gamla Doom 3/Quake 4-grafiken åldrats drastiskt. Texturarbetet är lågupplöst och blaskigt, modellerna kantiga och enkla i sin uppbyggnad och ljussättningen är underlägsen flertalet nya spel i samma genre.

Det bästa med grafiken i Wolfenstein är den smått hysteriska skärpan samt det faktum att man ser väldigt långt in i bilden med klar visibilitet. Sämst är den stelbenta modelleringen, samt det turkosa veil-filtret. Att gå nära en vägg och kika på spelets texturer från nära håll är heller ingen vacker syn då det ser ut som att Ravens grafiker överdrivet mängden texturkompression till den milda grad att vissa väggar mer liknar gröt täckt av jobbiga JPG-artefakter.

När det kommer till det designmässiga anser jag att det förra spelet i serien, Return to Castle Wolfenstein, både var bättre sammanhållet och snyggare resten estetiskt då svart magi-biten utforskats och nyttjats på ett mer aktivt sätt. Wolfenstein ser i mina ögon ut som en vild mix mellan Call of Duty 2 och Resistance: Fall of Man och medan presentationen tilltalar är allt som ses genom användning av Veil-kraften förutsägbart utformat och rätt typiskt. Sägas ska dock att Wolfenstein på intet sätt varken är fult eller dåligt designat, det känns bara som om jag sett allt detta flertalet gånger förut, och då även bättre utfört.

Multiplayerkomponenten i Wolfenstein är den mest efterlängtade delen av spelet främst eftersom föregångaren satte en helt ny standard när det gäller klassbaserad dödsmatch över internet. Tyvärr måste jag efter en hel helg tillsammans med ett gäng skjutglada kollegor meddela att multiplayer-delen i det här spelet är svag, riktigt svag, och inte alls av samma kaliber som i Return to Castle Wolfenstein. Spelsätten är olidligt få och dåliga, "Stopwatch" är exempelvis en dåligt genomförd skräpidé och "Objective" tråkar ut nästan omedelbart. Tillkommer gör det faktum att bilden hackar, laggar och fryser ganska ofta under multiplayermatcherna jag spelat över nätet, trots att grafiken skalats ned riktigt rejält i förhållande till själva äventyret.

När det gäller skillnaden mellan de olika versionerna är PC-versionen bäst och Xbox 360-upplagan sämst. Playstation 3-versionen ser aningen skarpare ut än Xbox 360-diton men de båda konsolversionerna halkar efter en aning i jämförelse med Wolfenstein till PC som är snyggare, laddar betydligt snabbare (beroende på dator, men ändå) och innehåller lite bättre artificiell intelligens. Skillnaden mellan de tre versionerna av Wolfenstein som jag testat är dock inte så stor att det skiljer ett betygssnäpp mellan dem, men om du har möjlighet att välja tycker jag att du ska spela igenom PC-upplagan.

Sammanfattningsvis är Wolfenstein är ett virrigt spel som inte vilket ben det ska stå på, och som inte riktigt vet om det vill vara gammaldags och retro-kitchigt eller nymodigt och tidsenligt. Blandningen känns ofta märklig och trots stabil spelkontroll och god miljövariation lyfter aldrig riktigt Ravens spel. Vissa av banorna är riktigt underhållande dock och här finns ett par vapen som jag verkligen gillar (plasmageväret som förvandlar nazister till skelett på en millisekund är extra stenhårt). I slutändan är BJ:s senaste insats en besvikelse som inte lyckas leva upp till den höga standard som Return to Castle Wolfenstein satte...