D4: Dark Dreams Don't Die

Jag kan verkligen uppskatta spel som får mig att stanna upp och tänka till, spel som ger mig något nytt som jag aldrig sett förut. Men det kan också bli för mycket av det goda, och det är precis i det facket vi hittar D4: Dark Dreams Don't Die. Det är som en sorts kärleksbarn mellan David Lynch och Telltale Games, där var och varannan scen får mig att stanna upp och fundera över vad som egentligen hände.

Men låt oss ta det från början, D4: Dark Dreams Don't Die handlar om privatdeckaren David Young, en Boston-bo vars älskade tidigare mördats. Själv blev han skjuten och överlevde, men har inga minnen av vad som hände. Lyckligtvis har han fått förmågan att genom nyckelföremål resa tillbaka genom tiden för att få glimtar av vad som hände. Nu när han förhoppningen att kunna lösa mordert på kärestan och förhoppningsvis kunna förhindra det innan det sker.

Det är lättare sagt än gjort dock då det sista hon fick ur sig innan hon dog var "Look for D..." och inget mer. David (vars namn börjar på D, vilket både jag och sambon omedelbart reagerade på) tar sig därför an fall där någon har ett namn som börjar med just bokstaven D. I sig en smula märkligt, men inte så det stör.

D4: Dark Dreams Don't Die är i grunden designat för Kinect, och det fungerar faktiskt oväntat bra att spela med kameran, som dock fortfarande tar fel ibland och är sådär bångstyrig som Kinect kan vara när den inte vill samarbeta. Den är verkligen inte särskilt lämpad för spel. Bara det att utvecklarna med Swery65 i spetsen varit så fokuserade på Microsofts kamera att de inte brytt sig om att göra riktigt handkontrollstöd.

Det resulterar i ett spel där man antingen sitter och svär åt Kinect eller handkontrollen. Förstnämnda är dock att föredra och erbjuder ett ganska kreativt användande med flera överraskande inslag. Står du bara ut med frustration mellan varven så kommer du få ganska roligt medan du utforskar dina omgivningar och även utövar handgemäng. Oavsett vilket av alternativen du väljer, kommer du dock inte från det faktum att D4: Dark Dreams Don't Die har några ganska ogenomtänkta brister.

Det mest uppenbara är att du spelar ett äventyrsspel som påminner lite löst om Telltale Games The Walking Dead, men där utvecklarna gjort det svårt att peka och klicka genom att tvångsbegränsa det. Det finns helt enkelt en uthållighetsmätare som gör att man måste äta något efter att ha utfört de ansträngande uppgifterna att ha bläddrat i någon tidning och tittat på en juckapalm. Det hackar sönder spelet och känns väldigt frustrerande att inte kunna granska de föremål som är utlagda för att granskas.

Därför kan man stå framför en uppenbar ledtråd men inte kunna granska den helt enkelt eftersom man måste käka något först. Dessutom är allt så hopplöst långsamt och får ofta schack att framstå som en osedvanligt hektiskt lucha libre-match. Och här vet jag att flera av er kommer vara mer förlåtande än mig, men jag upplever det som en rejäl miss att behöva lyssna till de alltför långa och menlösa dialogerna.

Det förtar tjusningen av det ofrånkomliga faktum att det här är det konstigaste spelet på år och dag. Jag vill inte spoliera nöjet, men redan efter tio minuter in i äventyret har jag släppt in granntösen i lägenheten och hon tror på allvar att hon är en katt och klär sig som värdinna på någon Playboy-fest, varpå ett mindre handgemäng mot en ilsken katt utbryter innan jag därpå serveras en utdragen dialog om musselsoppa i Nordöstra USA. Detta liknar verkligen ingenting annat.

Det finns en intressant grundstory som ändå nyfiket får mig att spela vidare, och jag vill ju ha all denna galenskap, men spelet gör det hela tiden onödigt svårt för mig att få ta del av storyn och allt roligt som ändå finns här. I slutändan är detta ett spel jag önskar att Swery65 fött producera och skriva manus till, medan exempelvis Telltale Games fått stå för själva utvecklingen. Kolla in om du är nyfiken på något riktigt originellt japanskt, men var bara medveten om de brister du får på köpet.