Go! Go! Cosmo Cops!

Plötsligt dimper det ner en rund utomjording med ytterst dåliga nyheter. Elaka aliens håller på att invadera jorden. Istället för att leta upp några vettiga kandidater att hjälpa honom med etnisk rensning så rekryterar han två småbarn med tvivelaktig klädsmak. Barnen uppgraderas med fula utstyrslar och annan nödvändig rymdpolisutrustning. Själv behöver jag bara vända min Nintendo DS nittio grader. Sen är vi redo alla fyra; den tjocka utomjordingen, de hemska syskonen och den skeptiska spelrecensenten.

Grundidén är ganska bra. Med hjälp av två elastiska rep ska banor eskaleras. Repändorna kastas ut och karaktären följer automatiskt efter när repet sträcks. Genom att klättra uppåt ska en utgång hittas. Ofta räcker det med att klättra rakt upp, men vissa banor har ett labyrint-upplägg som kräver lite utforskande. När det ena repet inte räcker till kan man använda båda på en gång. Då sätts repändarna fast vid två olika fästen och man kan slunga sig åt valfritt håll genom att låta repen fungera som en slangbella. Kontrollen är fungerande, men inte perfekt. Oftast klättrar barnen dit jag vill, men i stridens hetta flyger de ibland åt fel håll. Efter lite träning så är styrningen och jag ganska bra vänner.

De två huvudpersonerna är hutlöst fult designade. Rosa hår och hjärtformade glasögon på lilltjejen och rött mangahår och matchande röda handskar på hennes bror. Förutom karaktärsdesignen finns det ingenting i spelet som är direkt dåligt, bara väldigt oinspirerat. Men då och då glänser det till. Det finns en del strider mot bossar som är välgjorda och roliga att genomföra. Vid ett par tillfällen får jag till och med starka "Nights"-vibbar. Men de klingar snabbt ut och oftast är spelet alltför blekt.

Varenda rörelse jag utför resulterar i ett litet pipigt stön från karaktärerna. Ni vet, ungefär som de Link envisas med att utstöta. Skillnaden är att jag har lättare att förlåta Link. Han figurerar ändå i ett gäng riktigt underhållande spel. Det är mer än vad man kan säga om Jenny och Leo.

För att variera spelupplevelsen har lite extra utrustning slängts in. Svävare, hoppstylta och andra viktiga fordon som kosmiska poliser kan ha nytta av i sin jakt på kriminella element. Styrningen av dessa fungerar bra och bjuder omväxling i allt svingande mellan plattformar.

Egentligen hade spelet kunnat generera ett betydligt högre betyg om man bara lagt tid åt att designa banorna lite bättre. Med en lyckad bandesign hade spelet känts mer underhållande och mindre som en uppgift som måste genomföras. Nu är det ytterst sällan jag stannar för att noga undersöka banorna, jag svingar mig igenom dem ganska snabbt. Detta i kombination med en nedskruvad svårighetsgrad gör att det går mycket snabbt att avancera i spelet.

Om man har ett stort intresse av att samla saker bara för samlandets skull så blir spelet genast mer matigt. Det finns knasgott om utspridda föremål att plocka upp för den girige spelaren. Personligen anser jag att samlande utan finess är ett otyg. Dessutom har denna slöa trend fullständigt exploderat på senare år. Det är något som vi som spelare måste ena oss i och protestera emot. Ibland stöter jag på en gömd mojäng av ren slump. Då brukar jag strunta i att plocka upp den i protest. Ingen ska komma och säga att jag inte dragit mitt strå till stacken. Hursomhelst.

Plötsligt ställs jag inför den sista utmaningen och snart rullar eftertexterna. Jag är förvånad. Andra halvan av ett så här halvbra spel brukar alltid kännas som en trist transportsträcka som inte kan ta slut fort nog. Så hann jag aldrig känna inför Go! Go! Cosmo Cops! Om det finns någon som köper spelet och faktiskt har riktigt roligt med det så lär de bli besvikna för att det tar slut så förbannat snabbt. Själv är jag lite förvånad, men kanske också lite lättad.

Det ska erkännas, när eftertexterna visas på skärmen så finns det mycket kvar för mig att göra i spelet. Jag kan samla saker på banorna och låsa upp små minispel. Men minispelen är inte speciellt underhållande och bandesignen är inte tillräckligt intressant för att jag ska motiveras till att utforska noggrant. Det blir inte en andra runda. Det kommer aldrig att bli en andra runda.