Svenska
Gamereactor
recensioner
Middle-earth: Shadow of Mordor

Middle-earth: Shadow of Mordor

Skuggan över Mordor är här och Simon har smetat anletet full av orchblod. Gamereactors recension av Monoliths senaste äventyr är äntligen publicerad...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Tonen sätts redan i öppningsscenen där knivblad punkterar kroppspulsådern på den jämnskäggiga fantasyhunken Talion, det vill säga du. "Ingen story utan hämndaktioner!" konstaterar manusförfattaren och låter Talion leva vidare tillsammans med en förbannelse. Allt är Saurons fel och det mörka väldet ska stoppas till varje pris. En inneboende följeslagare av alvslag som tagit boning inuti Talion i och med förbannelsen och som kallar sig för Celebrimbor, visar sig vara en förträfflig hjälpreda som möjliggör pilskjutande i slow-motion, röntgensyn och tankeläsning. Tillsammans blir målet att driva ondskan mot Den Svarta Porten.

Talion har inte suttit fast i Midgård med en kniv mot halsen hela livet, utan har i sina unga dagar tagit klättringslektioner tillsammans med samtliga av de vita lönnmördarkapporna i Assassin's Creed-spelen samt gått i samma fajtingskola som Batman (och förmodligen även Jackie Chan). Detta betyder att du som spelare kan bestiga varje förhöjning i terrängen både snabbt och lekande lätt, oavsett om det är en hög bergsvägg eller en platt tegeltextur. Att killen är en begåvning visar sig särskilt tydligt i striderna som fungerar på nästan exakt samma sätt som i Arkham Asylum, med skillnaden att orchblod, avkapade lemmar och exploderande lägereldar nu slåss om bildrutorna. Har du fingrat på dessa nyss nämnda spel har du förmodligen redan en bra aning om hur det känns att spela Middle-earth: Shadow of Mordor och ja, korrekt, dessa delar är både ruskigt smidiga och tillfredsställande.

Middle-earth: Shadow of Mordor
Även om Mordor är en skräckinjagande plats kan den likväl vara vacker när det vill.

En stor del av tiden kommer du ägna dig åt att smyga och även detta utförs på ett mycket följsamt och tillfredsställande sätt. Lär dig först och främst att gilla blomsterbuskar, det ultimata verktyget för osynlig dräparverksamhet. Lär dig också att gilla hustak. Höga sådana. Att skanna området med hjälp av din supersyn (som visar värdefulla objekt och alla närliggande karaktärer i din områdesradie) är alltid en bra strategi innan du siktar in dig på fiende-bågskyttarna. Då många strider kan vara direkt ansträngande, särskilt vid möten av de tuffare generalerna är det bäst att hålla sig till skuggorna och döda en i taget. Trots att Talion slåss som Batman är han inte odödlig. Sunt förnuft och goda defensiva reflexer är därmed livsviktigt.

Detta är en annons:

När jag för första gången kastas in i Mordors öppna värld blir jag det utan någon egentlig vägledning. Terrängen står redo för utforskande, faror lurar bakom vare hörn och kartan fylls mycket snart på med ett dussintal ikoner som alla kräver min uppmärksamhet. Det är lätt att bli överväldigad, men smart nog har Monolith sett till att hålla inlärningskurvan mycket jämn och varje ny händelse lär dig att handskas med situationen. Någon timme senare har jag vant mig att frukta stora hopar av fiender, framrusande jättehundar och tjutande alarm medan eftertänksamhet, getingbon och utkikstorn värdesätts. Sakta men säkert blir jag ett med Mordors alla regler och kommer på mig med att trä på en huvtröja precis som min karaktär Talion bär.

Något som förbluffar är hur pass välpolerat Middle-earth: Shadow of Mordor är. Trots spelvärldens storlek. Spelmekaniken och strukturen, mellansekvenser, röstskådespel, menyer och bakgrundshistoria är alla otroligt välgjorda beståndsdelar. Monolith har gjort storverk och det märks så tydligt att detta projekt drivits på ren entusiasm, från början till slut. Det finns gott och fakta, parallellhistorier och snåriga Tolkien-namn att hålla reda på och det haglar dundermysiga Tolkien-referenser. Mordor är i Monoliths händer en mörk plats som för den sakens skull vågar kasta in grönt gräs och solsken utan att förlora förtroende för atmosfären. Redan från start kan du fritt ta dig runt i de vidöppna landskapen och kan således bli uppäten av helevetshundarna Carador eller mosad av Mordors svar på Rancor under de inledande minuterna.

Middle-earth: Shadow of Mordor
Att ta kål på fienderna en i taget är viktigt, särskilt i spelets senare del...

Du blir snabbt varse om hur den öppna spelvärlden fungerar, rent strukturellt. För att störta ondskan måste du slå ut de stora orch-generalerna. Maktstyret förändras hela tiden, inte minst vid din närvaro, och när grytan rörs om (vilket betyder död åt toppledarna) tar andra orcher i de nedre skikten dess platser. Genom att förhöra fotsoldater (via Talions/Celebrimbors tankeläsarstrypning i ansiktet) kan du ta reda på vilka orcher som har vilken plats i ledet och därefter sätta måltavlor på dem. Detta förhållande till ledarna presenteras genom ett snyggt maktsläktträd vid namn "Sauron's Army". Varje general har ett eget namn och utseende, såväl som styrkor och svagheter och det ska sägas med en gång att variationen är rätt imponerande, även efter flertalet timmar av möten med nya bekantskaper.

Detta är en annons:

Varje gång en orch-boss dödar dig minns de dig när du kommer tillbaka för att hämnas. Det tar dessutom inte slut där. När du befinner dig i närkamp med en av dessa bossar färdas kameran närmare för ett kort ögonblick och du får alltid några passande ord grymtade till dig. Har ni mötts tidigare kan du räkna med att detta nämns (och att dina inälvor ska spetsas till oigenkännlighet även denna gång). Orcher som ännu inte är generaler kan bli befordrade till titeln efter att de skurit Talion till ljuset-i-tunneln-stadiet, vilket gör att maktskiftena känns mer organiska och pulserande än vid första anblick.

Precis som i exempelvis Far Cry 3 finns här ett väl utbyggt uppgraderingssystem som hela tiden fungerar som motivation. De är alla värdefulla och användbara förmågor och känns således aldrig som ett snabbt ihoprafsat inslag för att mätta mainstreamvågen för den levelhungriga generationen. Du kan exempelvis lära dig att rida på Caragors (och senare Graugs) vilket förutom att käka fiender levande också fungerar som transportmedel för att snabbt ta sig runt i terrängen. Du kan också välja att lära dig knivkastande. Kanske lär du dig till och med att förgifta orchernas tunnor av grogg som de alltid gladeligen dricker?

Middle-earth: Shadow of Mordor
Nemesis-systemet gör Shadow Of Mordor till din personliga resa.

Efter ungefär halva äventyret, när du låst upp möjligheten att färdas till den andra delen av Mordor, får du den mest spelförändrande förmågan, nämligen att magiformelhypnotisera fiendesoldater till att slåss för dig. Inte ens de stora, stygga generalerna kommer undan detta och du kan ta över dem för att på så sätt bilda din egen orcharmé, även rent storymässigt. Det är oerhört tillfredsställande att se sin trupp växa i rang för att slutligen ta över topplatserna medan du klättrar mot att förgöra Saurons ondska.

Det finns även gott om sidouppdrag som förbättrar dina chanser med svärdet, dolken och bågen rent statistiskt. Du har aldrig fler vapen än dessa tre, men i all ärlighet kommer du aldrig att sakna något annat. Dolken används per automatik vid smygmord medan svärdet plockas fram under kalabalikstriderna. Varje gång en general dör lämnar de efter sig runor som exempelvis ökar din hälsomätare varje gång du dolkrygghugger en orch eller som ökar styrkan i ditt svärd. Erfarenhetspoängen, som också intjänas varje gång du avslutar fiender eller huvuduppdrag, kan sedan användas för att låsa upp fler platser för runor (som gör dig mäktigare om du använder dem rätt). Till skillnad från de tidigare nämnda förmågorna som Talion får ta del av och som öppnar upp för fler spelmässiga val känns runorna som ett mer klassiskt rollspelsaktigt inslag som du själv aktivt får skräddarsy efter din nuvarande spelstil.

Som spelvärld är Mordor en bra sådan. Väldigt ombytlig, skräckinjagande och rätt vacker. I knivskarpa 1080p och med hyfsat jämna 60 bildrutor i sekunden (utan screen tearing) är det en storslagen syn att vandra över fält och mark i stridsmundering i det här spelet. Illusionen av en värld som fortsätter att leva vidare efter att du har stängt av din konsol håller tyvärr inte hela vägen och jag hade gärna sett att Monolith sneglat på Rockstar och kastat in slumpmässiga händelser såsom slavuppror eller karaktärer som behöver hjälp med egna problem.

Orcher bråkar ute på fälten och piskar sina slavar till att slita hårdare, men jag får alltid känslan av att det bara ett skådespel för att få mig att svälja atmosfären. Det är lite som Mars var i Red Faction: Guerrilla. Det finns potential att bygga vidare, men man har dragit i bromsen istället, förmodligen på grund av tidsbrist. Eftersom att samtliga delar av spelet är väl utbyggda och framförallt genomarbetade är detta ett mindre klagomål och inget som kommer att förstöra din upplevelse, dock.

Middle-earth: Shadow of Mordor
Storyuppdragen bjuder på lite annorlunda upplevelser i jämförelse med resten.

Middle-earth: Shadow of Mordor är inte ett spel som slänger på dig minnesvärda, skriptade sekvenser, även om det finns vissa scener som etsar sig fast bättre än andra. Istället är det friheten att ta allt i ett eget tempo som kommer att binda dig. Detta är ett spel som bjuder upp till högklassig underhållning inom sina egna ramar och som belönar dig ju mer tid du investerar. Att först spana över ett välbevakat område för att sedan trippa in på tå och döda alla inblandade utan att trigga igång alarmet är alltid en kittlande upplevelse, då Monolith gör ett bra jobb med variationen i de olika förmågorna, en viss miljörepetition till trots. Det är även konceptet med generalsystemet och härskandet över en egen orcharmé som kommer att dra dig djupare in.

När allt kommer omkring är det storyn som är den svagaste länken. Visst, Gollum sticker in sitt stygga huvud för att spotta lite mystik över spelvärlden, men i stort är handlingen lite väl förutsägbar. Spelar du äventyret enbart för detta missar du också hela målet. Här har du ett sandlådespel i Tolkiens älskade fantasyvärld med en skickligt slipad spelbarhet som ger dig verktygen att skriva din egen Tolkien-berättelse. Det är precis det Shadow Of Mordor serverar dig och vad det även bör bli ihågkommen för.

08 Gamereactor Sverige
8 / 10
+
Fantastisk spelbarhet, stark presentation, bra uppgraderingsystem, intressant maktsystem, läcker design, trevlig ljudbild
-
Klen huvudstory, ibland en lite livlös värld
overall score
Detta är Gamereactor-nätverkets medelbetyg Du kan sätta ditt eget betyg genom att klicka här

En andra åsikt

Petter Hegevall
Monolith har gjort några av världens mest underskattade spel. Shogo, No One Lives Forever, Alien vs Predator 2, Condemned och Fear är alla kungtitlar som jag tillbringat oförskämt mycket tid tillsammans med. Nu är de tillbaka, med sitt kanske bästa spel någonsin. Shadow of Mordor är inte bara en strålande spelmix mellan GTA och Assassin's Creed, det är dessutom supersnyggt, atmosfäriskt, utmanande, variationsrikt, polerat och larvigt kul. Tolkiens fantasyhåla har verkligen aldrig varit såhär inbjudande i spelform. 9/10

Medlemsrecensioner

  • Cranes
    Är man insnöad på action och spel som God Of War, då kan jag ser en liknelse här. Det är barbariskt och våldsamt och dämpar sig inte.... 6/10
  • ovesmedberg
    Spelad version PS4/PAL Släpp loss kraften hos vålnaden. Böj Mordor efter din vilja. En episk saga om hämnd & försoning. Det verkade ju så... 7/10
  • Imperial scout
    I Shadow of Mordor får vi smyga omkring i Mordor och lönnmörda orcher efter eget bevåg i jakten på hämnd, i vad som visade sig vara en av de... 8/10
  • Sebbeza
    Jag vet inte riktigt varför, men det kändes först som att spelet inte skulle leva upp till någons förväntningar när första gameplay-klippet... 9/10

Relaterade texter

Middle-earth: Shadow of MordorScore

Middle-earth: Shadow of Mordor

RECENSION. Skrivet av Simon Eriksson

Skuggan över Mordor är här och Simon har smetat anletet full av orchblod. Gamereactors recension av Monoliths senaste äventyr är äntligen publicerad...



Loading next content