Guitar Hero 5

"Mjöööölk". Stavat med fyra "ö". Ett centralt slagord för den ena sidans styrkor i debattkriget kring Guitar Hero-seriens utveckling. När nya Guitar Hero-titlar dykt upp har jag varit den på redaktionen som längst hållit mig från att skandera mejeriuttrycket i fråga. Jag har försvarat serien och ärligt hävdat att jag till och med haft riktigt kul med halvt bespottade titlar som Guitar Hero: Aerosmith och Guitar Hero: Greatest Hits. Anledningen är att varje ny titel, trots sina grundläggande likheter, faktiskt har bjudit på något nytt. Innovationer i spelupplägg eller musikval som kanske inte alltid varit klockrena, men som åtminstone känts färska.

Ty ettan var ettan, tvåan fläskade på med träningsläge och utökad multiplayer, trean hade ny utvecklare, massa originalspår och kändisar på scen och fyran blev ett fulbandsspel. Sidospåren var band- eller årtionde-specifika. Men femman... Guitar Hero 5 är definitivt det mest anonyma spelet i serien hittills. Mer av allt, bara. Här finns ingen undertitel, till och med spelets box art är väldigt anonym. Är det dags även för mig att ta till M-ordet?

Det korta svaret är nej, Guitar Hero 5 är en maffig titel med mycket innehåll och skön hållbarhet. Spelet innehåller 85 låtar av 83 olika artister och stilarna är väldigt spridda. Här finns allt från Coldplay till Johnny Cash och även Rammstein för den som vill känna sig arg och tysk. Variation är förstås svårt att klaga på, särskilt i ett spel så utformat för partysammanhang där folks smak varierar, men jag kan även förstå dem som kallar låtlistan spretig. En viss lutning mot modern musik går dock att skönja, då cirka en fjärdedel av spåren har släppts inom de 18 senaste månaderna. Men här finns också klassisk rock som Rolling Stones och förfestvänliga Sympathy for the Devil, eller Elton Johns Saturday Night's Alright (For Fighting).

Förutom de låtar som följer med hela klabbet kommer vi för första gången i spelserien att kunna importera låtar från tidigare titlar, vilket förstås är ett plus. Precis alla låtar är inte kirrade än dock; från Guitar Hero: World Tour går det i nuläget (för en mindre kostnad) bara att importera 35 låtar till femman, och 21 låtar från Guitar Hero: Smash Hits. Även låtar som bara släppts som nedladdningsbart material kan spelas i Guitar Hero 5. Detta görs genom att skriva in en kod från manualen på dina tidigare spel, men i skrivande stund tycks servrarna inte vilja ha med detta att göra. Detta kommer säkerligen att vara igång när spelet släppts.

Guitar Hero 5 har en hel del relativt intressanta, spelmässiga nyheter och den mest välkomna är att varje band nu kan bestå av vilken instrumentkombination som helst; är du och dina tre polare alla Yngve Malmsteen-wannabes kan ni bilda ett strängbändargäng med fyra gitarrister och om fler än en vill smiska trumskinn går det också bra, förutsatt att utrymme och toleranta grannar finns. Alla bandmedlemmar har nu dessutom varsin rockmätare och skulle den gå i botten kan dina kompisar återuppliva dig, antingen genom star power som tidigare, eller bara genom att spela bra en stund. En annan nyhete är "Band Moments", sektioner av eldfärgade noter som ska prickas av alla i bandet för att få belöningar som mer poäng, visuella effekter och en allmän känsla av plastrockig gemenskap.

Två nya partyaktiga spellägen står också på menyn, och dessa gör det tydligt hur Guitar Hero 5 verkligen flörtar med casual-spelarna. Det första kallas "Party Play" och låter spelare hoppa in och ur band precis när de behagar, exempelvis mitt i en låt. Även instrument och svårighetsgrad ska kunna ändras när som helst. "RockFest" spelas av fyra personer i soffan eller åtta bandmedlemmar online. Här finns flera underkategorier där vi tävlar med olika regler. I "Momentum" förändras svårighetsgraden dynamiskt utifrån hur bra man spelar, "Perfectionist" räknar hur många procent av noterna alla träffat, och "Streakers" handlar inte om att lira i bara mässingen, utan om att få så långa combos som möjligt. Själv har jag fastnat för "Elimination", där spelaren med den sämsta poängen ryker från framträdandet vid jämna mellanrum under låten. Nervkittlande, särskilt då onlinemotståndet är av hög klass.

Inför varje låt informeras vi dessutom om specifika utmaningar, förutom dem av att överleva och skrapa ihop så många poäng som möjligt alltså. Dessa kan bestå i att svaja de långa noterna så mycket som möjligt, sätta tillräckligt många hammer-ons och pull-offs (snitsigt lirande på bara knapparna där bara ett anslag krävs) eller hålla igång din 4x-multiplier ett visst antal sekunder. För rutinerade spelare som inte rör på ögonbrynen åt en femstjärne-runda på Expert är detta ett schysst tillskott som håller intresset uppe under låtarna. Avklarade utmaningar ger extra stjärnor, vilket får en att avancera snabbare i karriärläget.

Överlag är det lite glest med de där banansvåra låtarna som vi (jag) älskar att plåga oss (mig) med. Några riktigt underhållande undantag finns dock; Jeff Becks "Scatterbrain", The Derek Trucks Bands "Younk Funk" (instrumentala Guitar Hero-låtar regerar verkligen) och Children of Bodoms "Done With Everything, Die for Nothing" är tre relativt utmanande rundor för gitarristerna, likaså Santanas No One to Depend On, som också har några roliga sekvenser för trummisarna. Dessa låtar och två, tre till har jag ägnat mest tid åt, och resten faller lite i glömska. Men så har det varit med Guitar Hero sedan spel ett.