Professor Layton and Pandora's Box

Så fort Professor Layton and Pandora's Box landat i brevlådan började jag planera för min första sittning med spelet. Upplägget kring spelsessionen blev viktigt. Med stor förvåning såg jag mig själv skippa den vanliga aspartam- och glutamatkicken för att istället förbereda lite gammalt hederligt myspys. Jag kände ett behov av att sitta med filt i soffan med en stor kopp te framför mig. Det säger något om känslan det första spelet lyckades förmedla. Nu är det dags att se om uppföljaren kan upprätthålla spelseriens goda rykte. Vi beger oss till London.

En gammal man hittas död i sin bostad belägen i den engelska huvudstaden. De viktigaste ledtrådarna till mannens mystiska bortgång var hans koppling till en vackert utsmyckad låda som ryktas sprida död omkring sig samt en tågbiljett. Scotland Yard är snabbt på plats, men som vanligt ligger Layton steget före. Professorn med den höga hatten och den förnumstiga personligheten stoppar på sig biljetten och ger sig ut på tågresa för att bringa klarhet i fallet.

Tankenötter är ryggraden som håller ihop spelen om professor Layton. Dessa gåtor är varianter på uppgifter som alltid frekventerat "knep och knåp"-uppslag i diverse tidskrifter genom årens lopp. Problemen kan variera mellan rena matematiska klurigheter, jämförandet av tillsynes lika bilder för att hitta små skillnader och rena kuggfrågor där det gäller att vara noggrann med att läsa vad som egentligen efterfrågas. Har du spelat föregångaren vet du exakt vad som väntar dig. Pusslen håller samma höga jämna kvalitet, även om det finns några få undantag som inte riktigt håller måttet. Nytt i denna uppföljare är att spelaren med en enkel "memo"-funktion kan anteckna på skärmen medan gåtorna löses. Ett välkommet tillskott, även om vissa pussel fortfarande kräver penna och papper för att jag ska kunna få grepp om dem.

Vissa gåtor löser jag direkt, jag ser hur pusslet är uppbyggt och svaret kommer snabbt. Det ger en snabb kick och kortsiktigt höjt självförtroendet. Andra får jag fundera betydligt längre på innan lösningen uppenbarar sig. De allra svåraste kräver att jag både köper ledtrådar med spelets "hint coins" och har lite tur. Om jag ska vara helt ärlig så förekommer det i trängda situationer även en och annan chansning. Men det hör till ovanligheterna och är en ren påföljd av extrem frustration. Ett visst mått av frustration är frekvent förekommande spelet igenom, men frustration följt av tillfredställelse har alltid varit viktiga byggstenar i bra spelupplevelser.

En samling pussel staplade på varandra vore för träigt och skulle med största sannolikhet inte få mig uppslukad på samma sätt som Professor Layton and Pandora's Box lyckas med. Då är det tur att samlingen fått en så fantastisk inramning. Laytons värld är målad på ett otroligt vackert sätt. Miljöerna, estetiken och tonen känns som tagna från äldre barnböcker. Att låta stora delar av det nya äventyret utspela sig på ett lyxigt tåg är naturligtvis ett genidrag. Alla miljöer i Professor Layton and Pandora's Box är helt enkelt ett nöje att utforska.

Historien som berättas är fängslande på sitt lilla vis. Jag serveras inget litterärt mästerverk, men berättelsen fungerar mer än tillräckligt för att hålla intresset uppe mellan gåtorna. I Pandora's Box är pusslen bättre knutna till historien och den kontext man befinner sig i, jämfört med Laytons förra äventyr. Inte alltid på ett helt övertygande sätt, men det märks att man försökt. Det är ett sätt att närma sig gapet mellan själva äventyret och de pussel som är bygger upp spelet och jag uppskattar försöket.

Ibland undrar jag hur mycket anglofil man egentligen måste vara för att uppskatta karaktären Layton. Han har en jobbigt fostrande jargong och ett snusförnuftigt anslag i allt han säger. Mannen ser sig själv som en engelsk gentleman med allt vad det innebär i förhållningsätt till kvinnor (asexuellt och beskyddande), varma örtdrycker (lidelsefullt och glödgande) och klädsmak (helylle). Men stämningen i spelet kombinerat med ett utmärkt röstskådespeleri gör att jag inte bara tolererar professorn, jag gillar honom faktiskt. Dessvärre har han även denna gång med sig sin otroligt irriterande protegé Luke. Denna lillgamla unge har en personlighet vars vidrighet bara kan matchas av hans hemska röst.

Här finns även tre minispel som löper parallellt med äventyret. Ganska tidigt stöter man på en överviktig hamster som behöver gå ned i vikt, en tekanna och en trasig kamera. Genom att träna hamstern, experimentera med örter och smaker och laga kameran ges tillgång till ytterligare pussel samt hjälp med de man fastnat på. Utmärkt!

Trots att jag för länge sedan sett spelets eftertexter så återkommer jag till spelet gång på gång. Det finns fler människor att servera te och fler gåtor att lösa. Pandora's Box kommer med ytterst få nyheter, men för oss som gillar gåtor är även denna uppföljare ett måste. Hundrafemtio nya pussel med en så tilltalande inramning kan inte ens en lillgammal skitunge förstöra.