"Ska du åka med?", frågade damen vid incheckningsdisken på Arlanda. Flyget mot Kiruna skulle strax gå och alla hade bordat. Och visst, jag skulle med, men satt som besatt i en stenhård match där jag som Pac-Man mötte en riktigt otrevlig grönklädd Hyrule-bo med svärd och en annan lika grönklädd rörmokarbrorsa med tjusigt ansad mustasch. Det var i runda slängar 37 sekunder kvar av matchen som jag ledde och inte hade några som helst planer på att ge walk over i.
För att göra en kort historia ännu kortare så hann jag med planet, damen i incheckningsdisken såg märkligt oförstående ut och sannolikt hade jag inte varit någon bra poster-boy för spelare i allmänhet. Men! Viktigast av allt. Jag vann matchen tack vare ett blått skal som skickade Link all världens väg och Luigi låg redan flera poäng efter, så det var värt det.
Jag har på förhand varit lite skeptisk mot Super Smash Bros for Nintendo 3DS (inte helt behändigt namn, nej) helt enkelt för att fighting inte fungerar särskilt bra utan folk att spela mot. Det är den genre där "mind games" och psykologi är viktigast av alla och inget av dessa fungerar mot en datorkontrollerad spelare överhuvudtaget. I princip finns det ett fightingspel jag gillar bärbart, och det är Mortal Kombat till PS Vita helt enkelt eftersom det har ett så maffigt singleplayerläge och så mycket att låsa upp att det blir kul ändå.
Ett riktigt bra multiplayerläge är därmed livsviktigt för att det inte bara ska bli ett spel man nöter för att låsa upp allt, utan kan njuta av i åratal framledes så fort man sitter på ett ställe med wifi. Lyckligtvis tar det mig inte många matcher att se att det är ett annat Nintendo vi har idag. Det började i viss mån redan med Mario Kart 8, och nätkoden i Super Smash Bros for Nintendo 3DS är faktiskt fullständigt lysande.
När jag spelar mot folk i Japan får jag såklart märkbart lagg på grund av att det fysiska avståndet inte medger något annat, men det är inte överdrivet stort och ganska stabilt vilket ändå till viss del gör att jag kan anpassa mig. Och i matcher mot mina Gamereactor-kollegor i Europa flyter det på som bara den, de kunde lika gärna ha suttit i samma lokala nätverk som mig.
Väldigt imponerande således, och jag uppskattar att Nintendo tydligt delat upp spelandet i 'For Fun' och 'For Glory' där förstnämnda handlar om det Smash Bros vi är vana vid. Det vill säga partyslagsmål med levande banor och bonusföremål, medan det andra skalar bort allt utom själva fightingen och gör att man bara har sin egen förmåga att förlita sig på. Det märks direkt att nivån är högre och de båda alternativen är verkligen som natt och dag och skänker därmed också god variation.
Mycket tack vare det enkla faktum att Smash Bros inte är något vanligt fightingspel, visar det sig fungera oväntat bra även för den som spelar ensam, vilket man ofrånkomligen ofta gör på bärbara enheter. I Classic-läget är exempelvis matcherna ofta utformade som en unik utmaning. Istället för att bara daska ett allt svårare motstånd som i vanliga fightingspel, får man här möta allt från en enorm Greninja till vanvettiga strider mot tio stycken ilskna Miis.
Det finns även ett spelläge kallat Smash Run med gott om fan-service där man ilar runt i labyrinter med Nintendo-tema och samlar på sig fördelar under fem minuter inför en strid. Jag tycker inte det fungerar helt klockrent, men är ändå ett trevligt alternativ och ett tecken på att Nintendo åtminstone försökt göra något annat än att bara mata singleplayerspelaren med match efter match utan variation.
Att spela Super Smash Bros for Nintendo 3DS fungerar oväntat bra även med den lite märkligt utformade styrplattan. Jag rekommenderar dock att du stänger av att hoppa uppåt och liknande genom att dra uppåt och ser över knappinställningarna. Den analoga plattan är inte riktigt lika exakt som en analogspak och på det här sättet ges extra precision, i synnerhet som Nintendo fattat det i mitt tycke direkt korkade beslutet att inte möjliggöra spelande med styrkorset.
Varning dock för att det är lätt att få kramp, inte spelets fel såklart, men till skillnad från i exempelvis Animal Crossing: New Leaf så är man hela tiden på helspänn i detta spel och greppar Ninteno 3DS hårdare. Det är lite lättare för normalstora manshänder att spela längre stunder på Nintendo 3DS XL-modellen och kanske spelar inte folk lika intensivt som mig inför en recension - men jag har haft träningsvärk i nävarna.
För mig som är född någon gång vid Hedenhös känns Smash Bros fortfarande som en halvny serie som debuterade under 64 bits-eran. Då med ynka 12 figurer. Idag finns det knappa 50 att tillgå i Super Smash Bros for Nintendo 3DS, en direkt obscen mängd och jag antar att balansen inte är perfekt, men sådant brukar visa sig först efter att folk spelat i åratal och är väl heller inte det viktigaste i ett spel som Smash Bros.
Att det nu är till en bärbar enhet istället för en stationär märks på flera sätt, där det mest uppenbara är en betydligt mindre skärm. Det har Nintendo löst genom att flytta kameran närmare all action och banorna blir därför något mindre än tidigare. De har även gjort spelkontrollen betydligt rappare och även en tung kille som Bowser är nu roligare att spela med. Till sist är det grafiken som nu är cel-shadad, vilket fått en del att reagera negativt. Detta går att stänga av för de som önskar, men jag inser snart att Nintendo sin vana trogen tänkt till när de fattat beslutet med denna stil.
Utan cel-shading blir nämligen figurerna mer konturlösa och på en liten skärm svårare att se, i synnerhet när all action rasar som mest. Att spela med cel-shading känns därför som ett måste, och figurerna har även anpassats för detta med lite starkare färger, och ser helt ljuvliga ut. I synnerhet gästfiguren Mega Man är gjord med mer kärlek än jag sett Capcom ge den blå bombaren sedan X-versionen släpptes lös till Super Nintendo. Och det säger en del, där han bland annat kan använda sig av de förmågor han erövrat under sina spel som Air Mans små tornados eller Rush för höga hopp.
Min personliga favorit blir dock snabbt två andra nykomlingar, nämligen Little Mac och Pac-Man. Sistnämnda är ett annat gästspel och fungerar otroligt bra med roliga moves och förödande combos som lätt leder in i superattacker där det bland annat finns en härlig retro-flört med den gamla arkaddesignen. Little Mac är också ljuvlig att spela som och är aningens mer traditionell fightingfigur. Min enda invändning är att Nintendo tidigare sagt att de inte vill ha slagskämpar med i spelet och därför lämnat Pro-Wrestling utanför, men om Little Mac får vara med så kan väl Starman också få vara det?
Undan för undan medan jag spelar fyller jag kappsäcken med guldpengar som jag spenderar på att köpa troféer och låser så sakteliga upp nya banor och figurer. Och det är här någonstans jag börjar inse att jag inte vill sluta spela. Super Smash Bros for Nintendo 3DS är helt enkelt väldigt vanebildande, multiplayermatcherna är korta och det finns alltid något roligt att göra.
På flera sätt är detta det perfekta bärbara spelet och lämpar sig för både korta och långa spelsessioner samt både med och utan mänskligt motstånd. Det är så välfyllt att det kommer ta månader av intensivt spelade för att låsa upp allt och kommer fortsätta roa även efter det. Jag tycker väl fortfarande att Smash Bros gör sig roligare på stor TV än bärbart, men det beror på formatet och genren i sig, och Super Smash Bros for Nintendo 3DS hade inte kunnat bli mycket bättre.