Gran Turismo PSP

Min gissning är att Polyphony ätit en hel del gräddtårta, gått på djurpark, tagit långa tupplurar och bara tagit dagen som den kommit. Någon bättre teori går liksom inte att spåna fram. För efter sju timmar tillsammans med Gran Turismo PSP poppar frågan upp; "Vad har Polyphony gjort under alla dessa dyrbara år av utveckling?". Svaret uteblir, åtminstone ett vettigt sådant. För att spendera fem år och nio månader på att få färdigt ett spel som Gran Turismo PSP, som till 86% baseras på ett redan befintligt spel (Gran Turismo 4) måste oavsett inställning gentemot Polyphony som studio, betraktas som mycket märkligt.

Arbetet med Gran Turismo PSP har varit tidskrävande, har studions starkeman och passionerade racingtok Kazunori Yamauchi sagt vid ett flertal tillfällen. Jag förstår inte varför. Gran Turismo PSP är Gran Turismo 4 med en aning nedbantad grafik och med endast en del av det innehåll som Playstation 2-versionen innehöll. Vad var det som svalde alla de där åren? Sony kanske vägrade skicka Polyphony en PSP-konsol vilket gjorde att de jobbade i blindo. Eller så hade teamet semester 300 dagar/år. Jag vet faktiskt inte.

Till skillnad från Gran Turismo 4 innehåller Gran Turismo PSP inget karriärläge. Inget alls. Detta är en enorm besvikelse och den enskilt största svagheten med hela spelet. Den öppna kartan över alla de där smaskiga racingeventen är borta, möjligheten att trimma och pyssla med sina inköpta bilar likaså, åtminstone på samma nivå som i Gran Turismo 4. Själva kärnan i varje bra Gran Turismo-spel finns alltså inte inkluderat.

PSP-versionen är, precis som GT5 Prologue, en "light-version" av det riktiga Gran Turismo-konceptet där en rad veka utmaningar utgör grundstommen. När man väl klarat dessa "driver licenses" kan man spela enstaka singleplayer-tävlingar, möta en polare i Adhoc Party eller... eller bara strunta i att spela Gran Turismo PSP, helt enkelt.

För även om spelet som sådant fungerar relativt väl ute på asfalten, är det svårt att rekommendera Gran Turismo PSP. Omöjligt, till och med. De tröttsamt enformiga förartesterna är desamma som i alla tidigare Gran Turismo-spel och det känns som om Polyphony vägrar inse att racinggenren utvecklats en hel del sedan det första spelet i deras bästsäljande serie.

Att ägna två timmar till att pricka in hopplösa bromspunkter eller lära sig godbitar som "bromsa inför en kurva" gör mig sömnig, och det gör inte Gran Turismo PSP till ett särskilt roligt spel. Tvärtom. Bättre blir det inte av att dessa licens-test helt saknar mening då man i slutet inte vinner ett dyft. Inte en ny bil, inte en extra fet pokal, inte ett låst spelläge. Ingenting.

Missförstå mig rätt nu, jag gillar verkligen Gran Turismo som spelserie. Jag dyrkade det första spelet, tillbringade hundratals timmar med tvåan och A-Spec och njöt av stora delar av fyran, även om den onödigt stelbenta bilfysiken och bristen på realtidsdeformering drog ned betyget en aning. Det bästa med Gran Turismo-serien är abstinensen som drabbar en bara efter någon ynka timme.

Man blir nämligen beroende av att avancera i karriären, vinna fler tävlingar, vinna fler pokaler, mer pengar och trimma sina favoritbilar. En ständig jakt, en ständig drivkraft och en vilja att fortsätta har gjort att jag i omgångar kört igenom tidigare spel i serien. I Gran Turismo till PSP är det svårt att motivera sig att fortsätta överhuvudtaget. Visst finns här 802 bilar och 34 banor, men ingenting driver mig framåt. Ingenting motiverar.

Väl ute på banan känns Gran Turismo till PSP nästan identiskt med Gran Turismo 4, spelet som det till stor del baserats på. Bilfysiken är densamma och spelkontrollen har överförts väl från analoga axelknappar till de digitala hårdknapparna på PSP. Det går utmärkt att köra sin bil med hjälp av både det digitala styrkorset eller den lilla analoga knoppen på PSP. Personligen hade jag gärna valt att köra igenom Gran Turismo PSP med den lilla analoga spaken på PSP men eftersom den placerats så ruttet som den har (PSP 3000) - och eftersom mina händer liknar dasslock, är detta en omöjlighet.

Bilfysiken är i många fall fortfarande för stel, men överlag simuleras många av spelets bilar väl med en viss mängd stabilitetskontroll och antispinn, precis som det brukar vara i Polyphonys racingspel. Efter att ha levt loppan i spel som GT Legends och Need for Speed: Shift är det svårt att inte gäspa åt bilarnas beteende i Gran Turismo PSP som på många sätt, trots vissa uppenbara kvaliteter, känns daterat. Oavsett bil, oavsett motorstyrka känns det som att bilarna kryper fram, de svänger långsamt och den där fyrhjulsdrivna direktstyrningen hos bilar som exempelvis Mitsubishi Evo IX eller Nissan GT-R (R35) existerar inte alls.

Det går dock inte att ignorera det faktum att Gran Turismo skapar ett bilsug och en vilja att köra riktig racing, som få andra racingspel kan mäta sig med. Tio varv på Autumn Ring i en Veyron är roligt. Men jag hade hoppats på så mycket mer.

När det gäller de andra bilarna på banan så tävlar man i Gran Turismo PSP inte mot fem motståndare (som i Gran Turismo 4) utan istället mot tre. Den artificiella intelligensen är lika bristfällig som vanligt och det går, enligt Gran Turismo-serien hopplösa tradition, precis lika bra nu som innan att använda de stendöda drönarbilarna som kallas motståndare som vallningsväggar.

Det enklaste sättet i Gran Turismo PSP att köra om bilar och avancera i tävlingarna är att ligga stenhårt på gasen, ta innerkurvan och liksom tränga sig förbi genom att låta de datorstyrda motståndarbilarna agera yttervägg så att man slipper kana ut i gräset. Detta är ungefär lika verklighetstroget som att vinna DTM-finalen med en EU-moped, och ungefär lika spelmässigt beroendeframkallande som att spendera eftermiddgagen med Cruis'n.

Förutom "Driver challenges" och det ytterst livlösa single player-läget innehåller Gran Turismo till PSP ett drift-moment, precis som Gran Turismo HD gjorde, samt Gran Turismo 5: Prologue. Precis som i Prologue handlar detta om superstel drifting där man ska vara glad om man ens lyckas provocera ut bilens bakända för att inte tala om att lyckas hämta in den igen. Drift-eventen är korta, fantasilöst uppbydda och ohyggligt trista. Att de heller inte rankas och att det inte finns några rekord att slå, gör Drift-delen hopplöst trist.

När det gäller multiplayer är Gran Turismo PSP en besvikelse. Ja, även här, kanske jag ska skriva. Adhoc-stödet tillåter fyra kompisar att välja bilar och bana för att sedan tävla om förstaplatsen. Det är allt som finns. Glöm någon form av möjlighet att skräddarsy turneringsrace eller något med lite mer tyngd, precis som singleplayerläget känns Adhoc Party-delen som en Prologue-detalj. En ytlig försmak av ett kommande, riktigt spel.

När det gäller den grafiska biten är Gran Turismo PSP snyggt, men inte alls ett av de snyggaste spelen till konsolen. Bilmodellerna är detaljerade och välgjorda och hela spelet flyter på i imponerande 60 bilder per sekund, men presentationen känns stelbent och ibland ogenomtänkt (det är exempelvis omöjligt att se vilka bilar man redan äger väl inne i bilaffären, något som gjort att jag köpt samma bil flera gånger) och den totala grafiska upplevelsen är inte särskilt häpnadsväckande. Ljudbiten är liksom grafiken kompetent gjord men utan överraskningar. Musiken känns överdrivet disco-dunkig och däckskriken låter genom de ytterst larviga små PSP-högtalarna som misshandel av minimalt sällskapsdjur, men i grunden är ljudbiten välgjord.

Jag börjar verkligen tröttna på Gran Turismo som spelserie och på Polyphony som utvecklare. Tyvärr. De tar fem år på sig att sätta ihop sina racingspel medan samtliga konkurrenter gör det på en tredjedel av tiden. När Polyphonys spel väl släpps är de i slutändan inte alls de extra matiga och heltäckande racingupplevelser man borde kunna kräva efter fem års utveckling, utan istället tunna aptitretare som är tänkt att bygga förväntningar på det där spelet som aldrig verkar komma. Det där Gran Turismo 5.

Som bärbart racingspel är Gran Turismo PSP snyggt och innehåller massor av licenserade vrålåk. Saknas gör dock ett riktigt karriärläge och någon form av mening, för som det är nu framstår detta som ännu ett Prologue. En bärbart sådant, vilket inte räcker för mig. Skippa tårtkalasen och lägg i en högre växel, Polyphony.