Halo 3: ODST

Av alla Halo-spel hittills är Halo 3: ODST förmodligen det märkligaste. Det har Halo 3 i titeln men utspelas snarare under perioden för Halo 2, det utannonserades som Halo: Recon men bytte namn till Halo 3: ODST och det skulle bli en expansion till lägre pris men blev senare betraktat som ett helt eget spel.

Till det kommer en hel del förvirring över hur det fungerar med de medföljande Halo 3-banorna och huruvida det finns ett riktigt multiplayer-stöd samt om det går att spela äventyret på delad skärm. Och vad är egentligen Halo: Reach-betan som Microsoft valt att skicka med paketet, tror de inte att Halo 3: ODST är intressant nog i sig självt? Ja, och var är Master Chief?

Halo 3: ODST utspelas parallellt med Halo 2 när det enorma Covenant-skeppet lagt sig över New Mombasa, letandes efter något. Du ikläder dig rollen som Rookie, en nykläckt fallskärmsjägare (Orbital Drop Shock Trooper) som tillsammans med Buck, Dutch, Romeo, Mickey och ert kvinnliga befäl Dare ger er in i stan för att utföra ett uppdrag ni fått milt sagt knapphändiga uppgifter om.

Naturligtvis skulle det inte ha blivit mycket till spel om allt gått enligt planerna och man hinner inte mycket mer än skjuta ut sig i sig i en liten ODST-kapsel på väg mot Jorden förrän det enorma Covenant-skeppet plötsligt drar och fallskärmsjägarnahamnar mitt i dess jetutblås. Alla system slås ut, ni sprids över stan och plötsligt blir allt svart. Du vaknar sittande i din kapsel ovanför marken sex timmar senare, ensam i en enorm stad nedlusad med ytterst fientliga utomjordingar, utan Master Chiefs alla grymma förmågor och utan någon värre beväpning än en ljuddämpad SMG.

Just den här känslan av utsatthet är något som går igen i Halo 3: ODST och man känner sig aldrig lika överlägsen som Master Chief gör. Jag har tidigare klarat alla Halo-spel, även på Legendary-svårighetsgraden, men faktum är att Halo 3: ODST till en början känns hyggligt utmanande även på standardnivån. Blir man skjuten tar man skada, och en SMG utan ljuddämpning anses ju knappt vara värt att ens plocka upp i Halo-världen, möjligen användbar om man har två.

Men Rookie kan inte skjuta med två puffror och hans ljuddämpade SMG är vad han har. Visst hittar man nya vapen som hagelbrakare, plasmapistoler och annat, men allt används var för sig och inte dual wieldat. Och tar man stryk får man leta reda på någon av de hälsostationer som sitter uppsatta lite överallt i New Mombasa för att få tillbaka energin, det räcker inte med att dra sig tillbaka och låta skölden laddas upp.

Lyckligtvis har man inte bara nackdelar dock och ODST-soldaterna har utrustats med något kallat VISR, ett visir som gör att man ser alla fiender med en röd ram runt dem. Det gör det lättare att nyttja mörkret till sin fördel och smyga runt för att slå ut fiender innan de ens märkt att du är i närheten av dem. Något som ibland nästan känns lite stealth-aktigt och är ett riktigt lyckat inslag.

Kort sagt, att spela Halo 3: ODST känns inte som Halo 3, man måste vara mer taktisk och eftertänksam och faktiskt analysera slagfältet innan man störtar rätt in i det. Men skillnaderna stannar inte där, utan hela tempot och konceptet skiljer sig mot de Halo-spel vi är vana vid. Här går man omkring och utforskar New Mombasa och dess många slingrande gränder. Letar dolda meddelanden som berättar en spännande historia om hur det lät och såg ut när Covenanterna anföll New Mombasa, sett ur en ung kvinnas ögon.

Då och då stöter man på någon artefakt från de andra ODST-soldaterna, vilket gör att man raskt ikläder sig rollen som den person som gjorde att den prylen hamnade där. Hittar man exempelvis någon annans kapsel eller vapen får man ett litet äventyr som förklarar vad som lett fram till att de här objekten hamnat just här. Något som gör att man undan för undan får en bättre överblick av vad som hänt alla soldater och får en intressant historia berättad för sig.

Halo 3: ODST känns hela tiden mycket mer mänskligt än Master Chiefs eskapader någonsin gjort. ODST-soldaterna pratar med varandra, behöver varandra och de tar gärna av sig hjälmarna och visar sina ansikten. Ja, alla utom Rookie alltså. Rookie fungerar nämligen främst som ett skal som berättar hela historien när man kors och tvärs ränner runt i New Mombasa och får reda på vad som hänt alla andra. Han säger inte ett ord under hela äventyret och tar aldrig av sig hjälmen, och namn har han egentligen inte heller utan kallas bara för Rookie. En smart lösning som påminner om Valves sätt att berätta i Half-Life-spelen.

Storyn är också mycket mer jordnära och lättbegriplig. Där Halo-spelen traditionellt närmast krävt att man läst sin beskärda del Halo-lektyr för att man ska kunna förstå allt, är Halo 3: ODST väldigt lättsamt. Man har aldrig mänsklighetens ansvar på sina välbepansrade Spartan-axlar och det finns gott om lättsamma sekvenser med munhuggande och ren komik. Något som jag kan tänka mig att de som aldrig riktigt fattat storheten med allt rymdmumbojumbo i Halo kommer att uppskatta, men som för min egen del gör att jag aldrig blir riktigt lika involverad som jag brukar bli av Halo-spel.