Uncharted 2: Among Thieves

Om Steven Spielberg skulle spela Uncharted 2: Among Thieves skulle han bli grön av avund. Steven skulle spotta, fräsa, svettas och kanske även gråta en gnutta. Uncharted 2: Among Thieves är vad den senaste Indiana Jones-filmen aldrig blev. Det är ett fantastiskt snyggt berättat och spännande matiné-äventyr med produktionskvaliteter som fullkomligen skriker blockbuster lång väg. Det är spelet som Lara Croft, Indiana Jones och mumie-dräparen Rick' O'Connell alla önskar att de inkluderats i. Det är höstens häftigaste actionäventyr.

Uncharted: Drake's Fortune var ett bra spel. Det var dock inte briljant och jag var en av dem som inte tog plats i den hyllningskör som snabbt bildades efter releasen. Drake's Fortune var oerhört snyggt, härligt presenterat och häftigt berättat, men det var även bitvis korkat designat, saknade visuell variation och innehöll stundtals lite för enfaldiga eldstrider. Att många av spelets Tomb Raider-doftande pusselmoment också skedde lite väl automatiskt gjorde inte saken bättre. I min värld var det förra spelet värt en stark sjua i betyg. Kvalitativt på många sätt, men ändå långt ifrån problemfritt.

Över 200 personer har jobbat stenhårt i nästan två år på att förbättra varje liten del av vad som gjorde Nathan Drakes äventyrliga värld så lockande i det första spelet. Dryga 400 miljoner kronor senare står Drake där igen, mitt i skiten, omgiven av purkna bovar villiga att skjuta den hunkige hjälten vid minsta lilla rörelse.

När Uncharted 2: Among Thieves börjar sitter en utvilad Nathan vid en bardisk någonstans i Söderhavet. Solen gassar och bortsett från att han bär trumpetjeans istället för moderiktigt knäkorta badbyxor är livet precis så problemfritt som det kan tänkas bli. Den soldränkta semester-idyllen byts dock snabbt ut mot ett riskfyllt uppdrag att stjäla en oljelampa i ett ovanligt hårt bevakat museum, den första ledtråden i den 800 år gamla gåtan kring Marco Polos försvunna flotta.

Ganska snart upptäcker Nathan ledtrådar som avslöjar att Marco Polo, under sin legendariska resa till Kina 1292, faktiskt arbetade under uppdrag av den kinesiska kejsaren för att finna den förlorade staden Shangri-La. Nathans nyfikenhet ledar honom närmare och närmare fler ledtrådar om den exakta, geografiska platsen för denna stad och vägen dit kantas (givetvis) av mängder av mordlystna skurkar, skjutglada militärer, omfattande pussel och en hel del ljuvligt utforskande.

En del av min kritik mot Uncharted: Drake's Fortune var att spelet innehöll för mycket, och ofta spastiskt, skjutande och för lite kniviga pussel. Skolad i subgenren av en viss Miss Croft saknade jag de där riktigt kluriga pusslen som tog timmar att fundera ut, och de där enorma miljöerna som bara skrek efter att bli noggrant utforskade av en bystig britt i latex-top.

I Uncharted 2: Among Thieves har Naughty Dog förbättrat så gott som alla enskilda beståndsdelar som gjorde det första spelet bra, men valt att behålla balansen mellan pussel och eldstrid. Jag skulle i runda slängar (högst ovetenskapligt) tippa på att man skjuter ungefär 90% av tiden i Uncharted 2, och löser pussel eller utforskar miljöer i ungefär 10% av tiden. Precis som i fallet Drake's Fortune hade jag mycket hellre sett en 50/50-fördelning av spelets olika moment med mer fokus på omfattande pussel och grott-granskning. Därmed inte sagt att skjutandet inte förbättrats på flertalet punkter.

Eldstriderna i Drake's Fortune var bitvis riktigt roliga, men även frustrerande enformiga. Allt för ofta slängde Naughty Dog bara in en massa klonade fiender på en utvald gräsplätt och lät dem attackera Nathan, som uppmanades att söka skydd bakom strategiskt utplacerade stenar och stockar. Saknades gjorde dynamiken i eldstriderna från spel som Gears of War och Metal Gear Solid 4 där man med hjälp av olika nivåer, smartare fiender och fler strategiska valmöjligheter kunde avancera på flera olika sätt, och blanda användningen av vapen och taktiskt tänk mer.

Detta har Naughty Dog begripit, och att slåss mot vilt skjutande lejda hejdukar i Uncharted 2 är hela tiden mer belönande, varierat och framförallt underhållande än i det första spelet. Vid nästan alla sammandrabbningar finns det flera olika höjdmässiga nivåer att tillgå vilket gör att man kan välja huruvida man vill slåss på marken eller klättra upp en våning för att bombardera fienderna med granater. Miljödesignen är mycket bättre lämpad för action den här gången och tillsammans med en lite tyngre och mer responsiv känsla i vapnen gör det skjutandet i Uncharted 2 till en fröjd.

Det finns dock fortfarande en del detaljer rörande eldstriderna som inte är lika briljanta som den övergripande dynamiken. Till att börja med känns fienderna inte fullt så smarta som jag hade önskat. Den artificiella intelligensen är identisk från föregångaren och även om den absolut inte är lika rutten som i exempelvis Kane & Lynch lämnar fiendesoldaternas förmåga att tänka individuellt i Uncharted 2 - fortfarande en del att önska.

Vissa fiender söker skydd, vissa slänger även granater (och det med enorm pricksäkerhet) men i samma veva märker de sällan när deras polare blir skjuten i skallen, eller bryr sig om att omgruppera trots att man sprängt alla andra fiender på skärmen med att par välriktade raketer.

En stor nyhet i Among Thieves är möjligheten att använda stealth istället för råkraft i sin jakt på nyckeln till den Shangri-La. Det går, till skillnad från det första spelet, alldeles utmärkt att likt självaste Sam Fisher smyga sig på sina fiender och förpassa dem till dödsriket med hjälp av ett par ljudlösa ninja-slag eller ett vågat judo-kast.

I början av Uncharted 2, när detta nya spelmoment introduceras, smyger man genom det där välbevakade museet iklädd sotsvart tjuv-dräkt och med mjuka ninja-tofflor på fötterna. Det gäller här att snabbt försöka se var man ska, klättra, krypa, smyga och tassa sig fram mellan mustaschprydda vakter.

Här, redan här, visar en del av problematiken i Uncharted 2 sin fula nuna då en rätt rejäl mängd trial-and-error drar ned det i övrigt så häftiga tempot och tvingar mig att göra om vissa moment mängder av gånger utan att berätta exakt vilket misstag som begåtts. Senare i spelet, fast i Himalaya och på jakt efter den sista ledtråden, händer samma sak. Jag blir dödad 100 gånger av samma osynliga bazooka-skurk och slängs raskt tillbaka på samma plats på grund av lite väl frekvent auto-spar-system.

Ett tredje exempel är en särskild fälla inuti en isgrotta där man ombeds klättra längs en mekanisk staty som åker ut och sedan in efter det att Nathan börjat klänga på den. I toppen av statyn är det tänkt att jag ska grabba tag i kanten strax ovanför och inte följa med stenröset ned och dö en smärtsam död 400 meter längre ned i den djupa avgrunden. En korkat designad avsats och en virrig kamera gör det här momentet onödigt svårt, trots sin banala enkelhet (egentligen), och irritation uppstår givetvis så snart man dött 21 gånger på exakt samma ställe. Om inte tidigare.

Det här händer en handfull gånger under Uncharted 2 och irriterar något alldeles fantastiskt mycket, men i övrigt är hela upplevelsen ruskigt smidig. Dock med kanske lite väl enkla pussel. Som jag tidigare redan påpekat är pusslen för få i Uncharted 2 och jag hade velat ha ett par med lite högre svårighetsgrad. Vid ett par tillfällen löser man snillrikt utformade pussel med hjälp av Nathans egen anteckningsbok, men i slutändan är de flesta av dem för simpla.